Eurovision handlar inte så mycket om att tävla mellan nationer och se vem som är bäst som det handlar om att samla Europa. Varje år får alla länder välja ut en låt de vill ska representera just sitt land. En blandning mellan majoriteten och pålästa mer professionella jurygrupper bestämmer vilken låt som ska skickas vidare till den stora tävlingen i Europa. Beroende på vilket land man tillhör får man sedan antingen försöka förtjäna en plats i den stora finalen genom att vara med i en deltävling eller, om man tillhör big five eller är värdland så skickas man direkt till den finalen. Hela tävlingen är uppbyggd på relativt simpla, men demokratiska tillvägagångssätt, man röstar på den LÅT man själv tycker mest om och vill höra igen och man får inte rösta på sitt egna lands bidrag. För att tydliggöra: man röstar inte på det land man gillar mest man röstar på artisten och melodin. ESC är helt uppbyggt på den här principen! Anledningen till att jag tror folk blir glada när deras egna land vinner har med själva processen att göra, man var själv delaktig i beslutet om vilken låt som skulle skickas och man var alltså delaktig i vinsten. På samma sätt blir de flesta glada om de bidrag de röstar på i finalen vinner eftersom de då kände att de var delaktiga i de som vann då också.
Grejen med Eurovision är att människor från hela Europa samlas och tittar på samma program och tillsammans utser de sedan en vinnare. Vi ser både de olika ländernas likheter och skillnader i den kulturella potpurri som vår världsdel är. Och när någon vinner är det som att vi alla samlas under ett tag och bortser från våra skillnader. Loreen är inte svensk i första hand när hon vinner Eurovision- hon är Europé, vi var alla med och röstade fram henne och vi är därför enade om att den låten var bäst. Vi tävlar inte i kultur eller folktillhörighet- vi enas över musiken.
Visst kan jag hålla med om att en liten del patriotism visst finns med i tävlingen, visst är patriotism inget jag tycker är bra, men den här tävlingen består för det mesta av en gemensamhetstanke och en tanke om att varje land vill representera sin egen smak i Europa. Det är inget konstigt att vi Européer har olika smaker beroende på var vi kommer ifrån men det som gör programmet så fascinerande är att vi ändå kan enas över att en låt är bra även om den inte kommer från vår egen kultur.
Den patriotism som finns med är dock representerad på ett annat sätt- gnället över att de andra länderna röstar på sina grannar. Det här är etnocentriskt tänkande som säger min kultur är mallen för vad som är "bra" och de som inte tycker det vill mig och min kultur illa genom att vara samlade och därmed vara emot min kultur. Den här mentaliteten är både patriotisk och skadlig eftersom man helt ignorerar att vissa kanske röstar på någon låt eftersom den kommer från en liknande kultur och att man därmed förstår tankesättet och traditionen den är förankrad i. Europa är inte en enad kultur utan den är fördelad i små klickar som är beroende av historia och andra faktorer. Dessutom visar statistik att de allra värsta grannlandsröstarna faktiskt är de nordiska länderna med Sverige, Norge och Danmark i toppen över de som alltid ger sina grannar poäng.
Om man ändå ska prata om patriotism i detta sammanhang måste jag säga att jag under de senaste åren har saknat inhemska nummer från de olika länderna, jag tycker alla bidrag har börjat låta mer och mer lika. lite mer variation vore trevligt. Men nu ska inte jag gnälla. För att komma till kärnan tycker jag att ESC handlar mer om att ena än att splittra och jag tycker dessutom det är trevligt att det bidrar till att Europa blir mer kulturellt blandat. Patriotismen efter Eurovisionen är dessutom enligt mig inte ens hälften så skadlig av den som kommer efter och före fotboll och andra lagsporter, jag har aldrig hört att någon har blivit nedslagen för att de röstade på en annorlunda låt. 'Nuff said!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar