Ytlighet i repris

Ytlighet är på tapeten igen efter det att jag läste Moa Matthis diskussion om likheter och skillnader mellan Jane Eyre som karaktär och karaktärerna i två nyutgivna ungdomsböcker för tjejer. Nämligen Lisa Bjärbos "Allt jag säger är sant" och Anna Charlotta Gunnarssons "utan titel". Alla tre verk är böcker med en ung kvinnlig huvudperson och Moa Matthis problematiserar väldigt mycket över kvinnors roll i litteraturen. Du kan läsa texten här, Den tar bara några minuter att läsa och den är så bra, jag lovar.

Det hon kommer fram till är riktigt intressant, hon menar nämligen att kvinnorna i dagens romaner ÄR sitt utseende, deras identitet handlar om vilka kläder de har på sig och om huruvida de anses vara attraktiva eller inte. Jane Eyre är däremot en hjältinna vars själ och intellekt får vara det väsentliga för hennes karaktär. Som ung kvinna kan jag inte göra annat än hålla med, oavsett historian som jag tar del av är kvinnorollen alltid definierad av samma kvalité; tycker män att hon är åtråvärd? Jag är ärligt talat så förbannat trött på att läsa om undersköna kvinnor som är vackra på ett "naturligt" sätt. På vilket sätt är skönhet ett personlighetsdrag? Helt borta verkar de undersköna men onda kvinnorna vara, de där som bara förför en och sedan lämnar kvar ett tomt skal av vad som brukade vara drömmar och passion. Män verkar ju dock ha tagit över den rollen till viss del så det är väl bra...? Jag undrar dessutom var männen är i dessa historier, de verkar så ofta vara antingen jobbiga hinder eller någon slags trofé. Det ultimata beviset på att ens utseende och "personlighet" duger är att en snygg kille tycker det, eller en ful kille för den delen men det är knappast lika roligt. Varför berättas aldrig historier om oattraktiva kvinnor med snygga män eller ens alldagliga kvinnor med attraktivare män? Helt försvunna historier som aldrig kommer berättas eftersom gud vet vad som skulle hända om någon ändrade på rollerna med objektet och subjektet för två sekunder.

Problemet med dessa historier, oavsett om det är filmer eller romaner är att budskapet till mig som mottagare är så simpelt: du duger som du är så länge du är naturligt snygg. Det finns väldigt få alternativ och den snygga och självsäkra, självuppfyllande kvinnan börjar kännas som en sån kliché att jag bara vill spy rakt ut. Ni tror mig inte? Kolla på alla romantiska komedier som någonsin gjorts, kolla på sex and the city, läs vilken tantsnusk roman som helst och ni kommer att inse att objektifieringen av kvinnor i kvinnors egen kultur är helt enorm. Visst finns det ett fåtal alternativ och ett hett tips till alla er som vill läsa riktigt bra litteratur riktad till unga kvinnor är den grafiska romanen "Ghost world" av Daniel Clowes som handlar om äkta karaktärer som inte är skitsnygga, lyckade eller ens särskilt självsäkra. De är bara normala tonårstjejer.

God litteratur

För att återgå till artikeln kan jag inte annat än älska hennes avslutning: "Läst i ljuset av ”Jane Eyre” framträder den unga kvinnan i dagens tonårslitteratur som en hyperexponerad kropp som längtar efter en osynlighet som bara går att uppnå med magins hjälp. Fri att välja identitetsmarkörer, fri att välja hårfärg och bröststorlek. Alltså, fri?"