År: 2010
Regi: Julian Jarrod
Med bl.a: Douglas Booth, Jonny Burt, Matthew Horne, Freddie Fox, Marc Warren och Richard Madden.
 |
| Bild på den riktiga Boy George, för filmen har ingen affisch. |
Filmen handlar om Boy George, tiden precis innan Culture Club, när han var en okänd wannabe och tiden precis efter uppbrottet, när han är en drogmissbrukande 20-någonting som är jagad av pressen. Handlingen hoppar mellan dessa två perioder och istället för att fokusera på hans musikkarriär fokuserar det istället på diverse olika förhållande han har haft och på hans upplevelse av dessa två tider.
Filmen börjar år 1978 när en 17-årig Boy George (spelad av Douglas Booth) sitter hos skolans studie och yrkesvägledare. Han har ingen aning om vad han vill göra med sitt liv, redan vid ung ålder har han en förkärlek för extravaganta kläder och smink, något som inte var helt accepterat för en man under 70-talet, speciellt inte om man kommer från en irländsk arbetarbakgrund. 1980 flyttar han in till London på jakt efter jobb, kärlek och förståelse. Där får han ett jobb på den trendiga klubben ”Blitz” och börjar skapa någon slags vänskap med ägaren ”Steve Strange” (spelad av Marc Warren). Deras vänskap fortsätter sedan under hela Culture Club tiden och det är till stor del deras konversationer som utgör det vi får se av perioden efter Culture Clubs uppbrott.
På ”Blitz” träffar han även Kirk Brandon (spelad av Richard Madden, som vissa av er säkert känner till som Robb Stark i ”Game of thrones”), namnet kan säkert ringa en klocka hos vissa av er, men för er andra kan jag säga att han var en av 80-talets stora ikoner inom post-punk rörelsen och var sångare i bland annat Theatre of hate. George blir i alla fall störtkär i honom, och i hans försvar får jag väl säga att det är ganska förståligt eftersom Kirk Brandon var ganska yummy under 80-talet, dock inte särskilt lik Richard Madden, som ju också är snygg.
 |
| Bild på den riktiga Kirk Brandon, inte den i filmen. |
De blir till slut tillsammans på villkoret att George låtsas vara en tjej eftersom Kirk anser sig vara hetero. Tiden som följer är lycklig eftersom den visas i ett ostigt, men ganska gulligt, montage med de lyckliga tu. Men plötsligt går allt åt skogen, George förlorar sitt jobb på ”Blitz” eftersom han stjäl från gästerna och samtidigt börjar Kirk bete sig som en douchebag och de gör slut eftersom han tycker det vore dåligt för hans image att dra runt med en irländsk homofil i hasorna. Allt ser svart ut, men så träffar han Jon Moss och de blir älskare och bildar till sist Culture Club.
Jag är inget stort Boy George-fan. Visst, vissa av hans låtar är klassiker och väldigt svängiga sådana. Men det här är faktiskt inte så mycket en film om honom som det är en film om hur det är att vara annorlunda och hur det var att växa upp som homosexuell i en tid och i ett samhälle som ofta brukar anses varit väldigt ”liberalt” men som i verkligheten inte var det. Det är därmed ganska modigt att våga spräcka hål på myten om de rebelliska punkarna (för väldigt många som han umgås med anser sig vara framåtskridande och progressiva) och att faktiskt våga visa hur mycket av det som de ”radikala” ungdomarna sa ofta blev tomma ord när man väl skulle stå upp för det. Många vill gärna ha förändring, men det ska inte börja med dem.
Jag skulle bara vilja sticka in lite kritik mot just denna produktions kvinnosyn. Kvinnorna som är med i den här filmen är antingen delar av dekoren eller jobbiga flickvänner och fruar som hindrar männen från att vara tillsammans. Men om man bortser från det här en det en ganska trevlig liten film, något seg, men ganska skön att bara sitta och slökolla på. Gav inget större intryck men är inte dålig och ljussättningen och färgsättningen är använd på ett väldigt bra sätt. Därför får ”Worried about the boy” tre av fem.
Let's face it, det bästa med filmen, hade det inte varit för det här hade den nog bara fått en tvåa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar