Postapokalypsen (inspiration)

Ja nu kommer dessvärre ännu ett inlägg om kläder jag gillar och annat. 90-tals nostalgin är på stark frammarsch och även om vissa saker från 90-talet såg hemska ut (typ jazzbyxor och jazzkjol) finns det ändå en hel del bra grejer att hämta. Jag är definitivt inget modeorakel men jag vet vad jag gillar och just nu är jag väldigt mycket inne på den här lite grunge-aktiga stilen som också finns i en annan tappning, nämligen det postapokalyptiska rebelliska / punkiga. Det var nämligen så att under 90-talet och det tidiga 2000-talet hade man en idé om att när apokalypsen kommer, kommer överlevarna att tänka: Kurt Cobain var något på spåret, Så åren efter atombomben som uppenbarligen kommer utplåna civilisation som vi känner till den har sprängts kommer alla springa runt med avklippta jeansshorts, rutiga flanellskjortor och Dr. Martens, detta kommer också kombineras med massa läder, nitar och plast / vinyl / latex. Tänk typ det femte elementet eller Tank girl. Det här är dessutom självklart den hetaste looken någonsin och ska försöka efterhärmas på bästa möjliga sätt. Lite så här tänker jag att jag ska se ut i höst / vinter och nu när Halloween är här (det vill säga för er som inte firade redan i helgen) kan man självklart även köra på den här looken och vara snyggast på festen:

Franka Potente i Spring Lola

Från Tank Girl filmen

Killarna som är snygga i allt-
My Chemical Romance

Från Hardware

Courtney Love

Tjejerna i Blade Runner
(okej inte riktigt 90-tal men ändå)

Det var inspirationen för vinterns look, vill ni sno stilen ska ni tänka: lite rave-inspirerat, med mycket svart tillsammans med gult, rött och blått, fisknät, jeans (som ska vara slitna) läder och plast, mycket accessoarer, antingen ska man överdriva sminkningen eller köra au naturell, trassligt hår och framförallt lager på lager. lite androgynt men det går att flicka till eller göra mer manligt.Tråkigt inlägg kanske ni nu tycker, men tyck det då.

Lucius

I dagarna släpptes det ett nytt PCspel i skräckgenren, utvecklarna är finska Shiver Games och de har nu efter en ganska lång tid av hemlighetsmakeri och tystnad släppt vad som ser ut att kunna vara en av årets mer annorlunda titlar för spelmarknaden. I "Lucius" får du spela djävulens son som har trätt in i den mänskliga världen och som nu vid sitt sjätte levnadsår ska börja uppfylla sitt öde som världens ondska i förmänskligad form.

Utöver att vara ett ganska udda spel (inte riktigt i avant-garde stil men inte helt mainstream) finns det dessutom i Lucius en hel del homager till klassiska skräckfilmer så som Exorcisten och Omen. Väl värt att spana in alltså om man är ett fan av skräckgenren, spelet har dessutom en hel del satanistiska referenser så det kanske inte är årets spel om man är väldigt religiös men för oss andra tror jag det här kan, om kanske inte ett av årets bästa spel, men åtminstone en av årets snackisar.

Jag vet förresten att några av er saknade torsdagstoppen den här veckan, den blev tyvärr inställd på grund av brist på inspiration men den återkommer nästa vecka. Fram tills dess är det helt öppet för förslag som om ni har en lista ni skulle vilja se är det bara att lämna en kommentar.

Färgernas språk

Håller på med sisyfosarbetet som är att välja hårfärg, har nämligen världens tråkigaste naturliga hårfärg så jag måste färga. För att söka inspiration / hjälp eftersom jag är en analfabet vad det gäller allt som har med trender / mode att göra vände jag mig självklart till internet, hittade där till L'Oreal Paris hemsida, där man kan läsa mer om deras färger, nyanser, vad som finns i dem vad som passar till vad och så vidare. Och så hittar jag fram till fliken "Färgernas språk" och tycker självklart detta låter oerhört intressant. Detta är alltså en text där de förklarar hur man är som kvinna (män är inte inkluderade, antar att de inte får använda L'Oreals hårfärg) beroende på vilken hårfärg man har / skaffar. Det vill säga vilka SIGNALER skickar varje hårfärg ut. Men ta inte mitt ord för det, låt oss ta en titt.

Så här förklarar dem det här med färgernas språk: "Att byta hårfärg innebär att få ett nytt förhållande till den egna spegelbilden, att vänja sig vid att folk tittar lite extra på en eller att ändra sin garderob. Det är en verklig liten revolution – en intim och privat sådan! Innan du byter hårfärg bör du därför lära dig att tyda färgernas språk …"

Så det första vi får lära oss är alltså att man inte ska välja hårfärg efter vad man själv tycker är snyggt / passar/ vill ha, nej man ska förändra sig själv efter hårfärgen. Hur skulle det se ut om alla bara hade på sig sina gamla kläder när de bytte hårfärg? total anarki! Nej, nej, att byta hårfärg är inget man bara gör, det är något man måste uppfylla, ett löfte, en livsstil, ett ansvar. Hur ska man då anpassa sig efter sin nya hårfärg och hur ska man välja den kan ni undra, det är faktiskt inte bara att byta garderob eller måla om hemma, nej man måste välja en som passar ens personlighet, alternativt ändra personlighet efter eller så är det helt enkelt så att man inte behöver någon riktig personlighet, den sitter ju i HÅRFÄRGEN! Det framgår faktiskt inte riktigt hur man ska göra, antar det är en höna eller ägget fråga: vad kom först, min personlighet eller min hårfärg?

Blondiner

Hur som helst, så här upplevs blonda eller blonderade människor (kvinnor): "En blandning av ultrafeminint och barnslig oskuld – blont hår kittlar fantasin, blont hår fascinerar" alltså INTE du har blonderat dig eller du har tillräckligt med blonda gener för att ha blont hår, utan du är kvinnlig och barnslig. Vad ska man göra med denna nya insikt då om man råkar vara blond? Enligt L'Oreal ska du tänka så här om din blondhet: "Enligt stereotyperna förknippas det blonda med obefläckad renhet, godhet och känslighet. Att bli blond borde då vara ett sätt att föryngra sig, att återfinna barndomens mjukhet … Men blont är också förförelsens, elegansens och Hollywoodglamourens färg. Att bli blond borde alltså göra en mer sensuell och förförisk. Låt oss testa!" Man förvandlas alltså till en slags Zooey Deschanel-kopia, hmm, som en som har blonderat håret de senaste två åren har jag aldrig insett detta, då kanske inte blont är något för mig. Vi testar istället med brunt.

Brunetter

Brunt hår är enligt L'Oreal: ”Trist”, ”tråkig”, ”alldaglig” … brunt hår förknippas ibland negativt. Det är dock en fråga om tycke och smak, man förknippar det även med stabilitet, kompetens, självförtroende" En kvinna med brunt hår är alltså en duktig, pryd, prydlig tjej enligt L'Oreal, kul för er att leva upp till va? Men frukta icke, L'Oreal kan det här och de håller på att vända trenden: "Till skillnad från det ”bimboblonda” eller det ”eldiga röda” ger brunt uttryck för ömhet, charm och lugn. Mer glamoröst, strålande och sensuellt än någonsin är brunt den sexiga färgen med stort S just nu." Jajamensan tjäjjor, vill man göra karriär / få en man eller varför inte båda två är det brunt som gäller. Karriär vill man ju ha, men det här med ömhet... nej, inte min grej. Vi testar med rött.

Rödhåriga

Rödhåriga enligt L'Oreal:  "Eldigt, gränsöverskridande, explosivt – rött är en ovanlig färg som länge har haft dåligt rykte. Hade inte Judas rött hår? ... Under renässansen blev rött hår en symbol för extrem femininitet. I dag är rött, i förhållande till blont, som är alltför förknippat med ”kändis” (och ibland till och med ”bimbo” …), något man kopplar samman med värme, sexighet och massor av personlighet." Så om man som kvinna vill vara attraktiv på vissa plan men inte vill uppfattas som helt jävla blåst är det rött som gäller. Fast nu får ni allt tänka till tjejer, visst kanske man framstår som något smartare än en vanlig blondin men vill en verkligen ha samma hårfärg som Judas? Han som var typ Stalin och Mussolini i en och samma person? Vi får helt enkelt leta vidare. Nästa och sista färgen är mörkbrunt / svart

Svarthåriga

Mörkbrunt till svart hår: "Mörkt hår kan associera till orientaliska sagoprinsessor som Sheherazade lika väl som till Gothare. Man tänker i alla fall på en kvinna med karaktär! Explosiv, hypersexig, till och med vamp eller femme fatale"  Nu börjar det kanske likna något, man är snygg, har något bakom pannbenet, man är ändå ingen tyst liten mus och man har inte samma hårfärg som Judas, jag tror det här är någonting att satsa på, vad säger de mer om dessa nyanser? "Mörka och svarta nyanser passar utmärkt om man har mörk hy, men också för mer blekhyade med ljusa ögon, förutsatt att färgen är full av reflexer. Annars riskerar man att få en kolliknande effekt, som gör ansiktsdragen hårdare." Nej men herre min skapare, som kvinna ska man ju definitivt inte ha hårda ansiktsdrag, alla vet ju att en riktig kvinna ska ha mjuka, runda former i ansiktet (dock endast där och inte för runda och mjuka) nej, det passar sig inte. Vad mer säger de om mörkt hår då? "Trendiga mörka nyanser. Innebär de mediala framgångarna för latinska och asiatiska skönheter inom musik" Va? Menar de att latinska och asiatiska musiker bara har blivit kända för att det är trendigt med mörkt hår eller att det har blivit trendigt i och med asiatiska och latinska musiker? Det här är direkta citat, så det är inte jag som har ändrat någonting, det är skrivet så och meningen tar slut där. Nej, jag får ingen reson på det här, jag ger helt enkelt upp.

För att sammanfatta:
Blond, ungdomlig, oskuldsfull men ändå sensuell och glamorös, men akta dig så att du inte ser ut som en bimbo!
Brunett: Charmig, intellektuell och ömsint men du kan också uppfattas som en tråkig nörd.
Rödhårig: Eldig, livfull, full av personlighet men tänk då på att när du kommer ut från frisören kan vissa tro att du är satan själv och börja stena dig :(
Mörkbrunt/svart: Karaktär, explosiv, femme fatale, och om du är asiat eller latino är du extra trendig av någon anledning. Akta dig dock så du inte ser manlig ut!

För er som undrar var jag har fått all denna briljanta information / citaten ifrån hittar ni länken här och jag måste ju dock säga att texten är ifrån 2009 så de kan ju ha ändrat sina åsikter sedan dess. (jag antar dock att de inte har det, varför skulle den annars ligga kvar uppe?)

En tisdag

Spenderade idag mina sista hårt förvärvade Microsoftpoäng, inköpet blev nya låtar till Lips, Karaokespelet som kan förstöra vilken hemmafest som helst (eller höja). Inköpet blev en gammal tonårsfavorit, nämligen "Welcome to the black parade" blev dock slagen på hemmaplan (ledsen smiley)

 

Tråkigt inlägg kanske ni nu tycker. Men som plåster på såren kan jag upplysa er om att ni alla borde läsa Hej Sonjas krönika för nyheter 24 för den är så fruktansvärt bra! Den handlar om media och ideal och om hur vi konstant blir lurade till att ta emot någonting vi inte vill ha! Ni hittar den här och ni går miste om någonting om ni inte läser!

Drop it like it's hot

Nu har livet av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att jävlas lite extra mycket. Det finns därmed inget mer för mig att göra än att släppa allt, göra det bästa jag kan, dras med och hoppas på bättre tider. Så här kan det inte fortsätta länge till utan att jag blir helt galen. Under tiden är det bästa jag kan göra att bara ta en dag i taget och hoppas att allt löser sig, och även att lyssna på Kirby-remixen av drop it like it's hot.

Torsdagstoppen: Magiska djur

Torsdag igen, den här veckan tar vi en titt på topp fem: bästa magiska djur, det vill säga djur med olika magiska egenskaper. Med djur menas en varelse som inte är mänsklig på något sätt och med magisk menar vi att det måste vara på olika sätt erkänt att djuren har vissa magiska egenskaper, så inte djur som alla kan tala eftersom de är som människor eller liknande. Dock får man använda både djur som existerar och såna som inte gör det. Den här listan lär bli en av de sämre på länge, så nu bara kör vi:

5. Fernisulven från nordisk mytologi, Loke och Angerbodas barn som är en gigantisk, argsint varg som ingen kedja kan binda, vid Ragnarök ska han ta sig loss från sin fångenskap och döda Oden och Sleipner. Jag är intresserad av mytologi så då fick det helt enkelt bli honom.

4. Cthulhu från "Call of Cthulhu", Cthulhu är en onämnbar, evig ondska som lurar på botten av havet utanför Chiles kust, han orsakar oro bland människor på ett omedvetet plan och det finns flera kulter som avgudar honom och väntar på dagen då han ska resa sig igen. Cthulhu är väl egentligen inte en bra karaktär i den mån att jag skulle vilja träffa honom men han är ändock intressant att läsa om.

3. Paarthurnax från "The Elder Scrolls V: Skyrim", Paarthurnax är en gammal vis drake som brukade vara ond men som nu hjälper människorna i kampen mot ondskan. Han pratar en hel massa strunt och är något av en filosof, så på det sättet är han rätt jobbig men eftersom det hade varit omöjligt att klara spelet utan honom så han får en ganska hög topp-placering.

 

2. Vingfåle från "Harry Potter-serien", Vingfåle är en hippogriff, det vill säga han är delvis örn och delvis häst. Han är väldigt fin och väldigt stark och det var väl det jag kunde säga om honom. (jag vet att det ser ut som att en tolvåring har skrivit det här)

1. Falkor från "Den oändliga historien", Falcor är en lyckodrake som hjälper båda protagonisterna, Bastian och Atreyu på sin resa genom fantasien, detta var min favoritfilm när jag var liten och Falkor var en av de bästa karaktärerna, han var så vis och modig. Den oändliga historien är bara bäst, så är det.

 

Det var denna veckans lista, tack för att ni har läst och glöm inte gå in på systrarnas bloggar och läsa deras listor på samma tema, adresserna är som vanligt: enpanelhona.blogspot.se  och tvangstankekedjan.blogspot.se det blir inga bubblare den här veckan eftersom det var svårt nog att få ihop fem stycken.

Käre gamle H.P

Genial, rasist, platt, satanist, mystiker, o-dynamisk, bitter, hatfull, lysande, ja kärt barn har många namn sägs det och detta stämmer speciellt in på H.P Lovecraft, denna skräckmästare som det senaste århundradet har hänfört och skrämt läsare av alla slag. Det finns en hel del saker man skulle kunna säga om honom men vad man än tycker måste man dock medge att han hade något speciellt, något som har hållit i sig under en lång tid, även nu, mer än 70 år efter hans död.

Ja vad är det som gör att Lovecraft skiljer sig från andra författare i samma genre? Är det hans språk, hans fantasi, hans miljöer eller karaktärer? Jag har dessvärre inget svar men jag vet att han fick mig att förstå och förundras över världen vi lever i och den sköra balansen mellan fiktion och verklighet, dröm och fantasi. Som ung i dag har jag växt upp med idealet och tanken att skräck, det är inget för mig. Skräck för mig var nämligen psykologiska thrillers, japanska eller amerikanska spökfilmer eller, i värsta fall, tortyrporr á la saw och hostel. Inget jag vanligtvis går i gång på kan jag lungt säga, men i och med Lovecrafts intåg introducerade han mig till en helt ny värld, en värld full med ångest, eskapism, frågor och förhoppningar. Viljan att fly från sig själv, från världen och att söka sig till något större sammanhang, ett större kosmos där allt är logiskt och allt går ihop. Lovecrafts karaktärer har ofta någonting gemensamt nämligen, alla upptäcker mer än vad de hade velat, de är ofta nyfikna men när de sedan låter sig själva dras med för långt inser de att det inte finns någon återvändo. De hamnar lätt i en mardrömsliknande tillvaro som får dem att inse hur små och betydelselösa de själva är, de är endast en del av en större bild och när de har spelat ut sin roll finns det ingen användning för dem längre. Ta till exempel Henry Akeley i "Viskningar i mörkret", en man som endast är ett offer för högre makter eller hur huvudpersonen i "Cthulhu vaknar" förstår att det finns en ondska äldre än tiden som bara väntar på att släppas lös.

Det är ingen munter syn på livet och världen som Lovecraft har men det är inte heller meningen. Mycket av hans romaner skrevs under eller efter svåra motgångar i livet, han led av mardrömmar och hade troligtvis självmordstankar från en ganska ung ålder. Han skrev flera dödsskildringar och dödsriket i Lovecrafts noveller är aldrig plågsamt eller skräckinjagande utan det är nästan alltid harmoniskt, vackert och rofullt. Det som är plågsamt är dock alltid livet, det är där allt lidande sker och det är där man aldrig vet vad som ska ske och det är framförallt där det finns ondska, vare sig denna ondska är andras illvilja, monster eller onämnbara skapelser.

Trots detta måste jag säga att det finns ljusa delar av hans författarskap, det finns humor och det finns vänskap och framförallt hopp. Hoppet om att det ska lösa sig, hoppet om att man kan förändra, visst så fungerar det vanligtvis inte men ändå finns det ljus i all svärta.

Jag antar att för att summera så är det jag vill ha sagt att Lovecraft visade mig en helt ny dimension på skräckgenren, skräck kan vara något vackert, en del av livet och att vara mänsklig, det handlar inte om att skrämmas maximalt, utan om att få läsaren att utforska sin egen fantasi, drömmar och framförallt sin egen rädsla.

Det var det första författarporträttet under skräcktemat, näst på tur är Poppy Z Brite som ni redan nu kan förbereda er på genom att läsa min syrras recension/ analys/ hyllning till "Lost souls"

Mest lovande nykomling?

Såg på YLE:s svenska sida att de nu hade bestämt vem det är som är finlands mest lovande artist inom musiken för tillfället, försöker faktiskt hålla mig lite uppdaterad oavsett vad ni tror. Det här året blev det Antero Lindgren som i år släppte sin debutskiva "mother", lyssnade på titelspåret och vet inte riktigt vad jag ska säga, det är ganska enkelt, det är också melankoliskt på ett sånt där nordiskt sätt. Frågan är väl dock om man inte har hört det förut? Men jag vet faktiskt inte riktigt, ska bli spännande att se hur det här utvecklats. Här har ni hur som helst titelspåret och efter att ha lyssnat på albumet säger jag nog att det är en av de bättre låtarna. Men lyssna själva, vad tycker ni?

I dag gillar vi

Just i dag är det riktig höst ute, det är svinkallt, blåsigt, regnigt och det känns som om snön inte är långt borta. Trots detta finns det många saker att gilla just i dag, har bland annat invigt min nya kamera som jag fick i oväntad present, införskaffat två nya varma tröjor till vintern, fått en halsduk, ätit min första dammsugare på länge och framförallt hittat en ny favoritkonstnär.

Eller nja, hittat och hittat har snarare äntligen hittat vad tusan människan hette, såg nämligen några av hans målningar på ett museum för ett bra tag sen (vi snackar år) och tyckte de var mycket fina men har fram tills nu inte kommit ihåg vem det var som målade dessa bilder. Men nu vet jag, Magnus Enckell hette han och jag trodde innan att det var någon som var en del av novembergruppen som hade målat bilderna men så var det icke. Här får ni hur som helst tre favoritexempel från hans fantastiska konstnärskap:

 

 

 

Denna är min favorit,
någon som vet om det finns affischer?

Torsdagstoppen: Svenska filmer

Nu är det dags för veckans andra lista, den här gången är den tillbaka på sin vanliga tid och nu ska vi ta en titt på topp fem: de bästa svenska filmerna. Jag tror inte det här ämnet kräver någon vidare introduktion så då börjar vi direkt.

5.Apflickorna, riktigt bra film om förhållandet mellan två tjejer. Har du inte sett den ska du definitivt göra det. Skådespelet är fantastiskt, musiken är fenomenal och hela filmen är bara väldigt välgjord.

4. Det sjunde inseglet, riktig klassiker som jag av någon anledning undvek en väldigt lång tid, hade fått uppfattningen om att den skulle vara seg, tråkig och mossig men istället visade det sig vara en riktigt bra film om livet, döden och de andra svåra frågorna. 

 

3. Populärmusik från Vittula, visst kan man säga att den inte är lika bra som romanen och visst är det inget cinematografiskt mästerverk av kosmiska mått, men jag tycker ändå att det är en fin skildring och att den dessutom har lyckats väldigt bra med att just översätta boken till filmmediet.

2. Pelle Svanslös, en av de bästa animerade filmer som någonsin gjorts. Det finns ju en anledning till att jag flyttade till Uppsala. Filmen är dessutom inte lika sexistisk som böckerna är.

1. Den enfaldige mördaren, en väldigt bra, om än något vinklad, film om klassamhället i Sverige, eller egentligen om klassamhället överhuvudtaget. Visst kan man tycka att den ibland är lite övertydlig men den är ändock en av de bästa svenska filmerna som någonsin har gjorts. 

Det var veckans andra lista, torsdagstoppen är tillbaka nästa vecka på samma tid som vanligt, tills dess går det självklart bra att önska teman och ni får inte glömma att spana in systrarnas listor på samma tema, de finns som vanligt på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se och som vanligt får ni några bubblare.

Hets, en sevärd film om maktpositioner och annat 

Sebbe, också en riktigt bra skildring av klassamhället i Sverige

Ondskan. jag föredrar faktiskt filmen framför boken, den svenska film som jag av någon anledning har sett flest gånger.

Tisdagstoppen: Tecknade TV-serier

Som ni vet blev det ingen torsdagstopp förra veckan, därför får ni den här veckan två listor istället, en nu på tisdag och en på den vanliga tiden på torsdag,  denna veckas första tema är temat topp fem: de bästa tecknade TV-serierna. Det finns inga egentliga regler för den här veckans lista så därför får ni bara sitta och njuta av nostalgi och annat bra när vi dyker ner i animations-träsket.

5. I Mumindalen, kanske inte helt otippat, en av mina favoritserier när jag var mindre och jag tycker ju fortfarande att finlandssvenska är bland det finaste som finns. Har dessutom sett om denna serie som äldre och den håller fotfarande eftersom det finns så många olika nivåer hos karaktärerna och historierna i Tove Janssons berättelser.

4. Beatrix Potters värld, är faktiskt inte helt säker på vad den här serien heter på svenska men jag tror det här är rätt. Kommer ihåg att jag älskade den här när jag var mindre. Den var så vackert ritad och den var alltid spännande och sorglig på samma gång. Det var troligen även här min förkärlek för England och det förra sekelskiftet började. De hade så fina kläder och deras hem såg så himla mysiga ut. Det fanns inget som inte var mega-vackert med den här serien.

3. Luftens hjältar, en Disney-serie som kanske inte är helt otippad, också en favorit från barndomen. Den här serien var också väldigt spännande men också mycket rolig.

 

2. The Simpsons, inte så konstigt, min absoluta favorit komediserie alla kategorier. Väldigt lite kan jämföra sig med Simpsons.

1. Tintin, älskar Tintin, kanske inte helt okej att säga i dessa tider men den diskussionen kan jag ta en annan gång. Den här serien var väldigt snyggt ritad i exakt samma stil som seriealbumen som är förlaga. Dock hade de här den goda smaken att ta bort de lite mer kontroversiella historierna, det vill säga ingen Tintin i Kongo finns med här. Utöver att vara väldigt spännande var den här serien dessutom väldigt lärorik

Det var den här veckans första lista, vill ni läsa systrarnas listor på samma tema finns de som vanligt på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se tack för att ni har läst och glöm inte att nästa lista kommer redan på torsdag, då är torsdagstoppen tillbaka på sin ordinarie dag.

Som vanligt får ni några nämnvärda bubblare som dock inte riktigt kom med på listan:
Phineas And Ferb, ett mycket roligt Disney-program som handlar om två styvbröder som uppfinner och bygger saker hela tiden.
Ducktales, det här borde ha varit med på listan eftersom det också är en riktig barndomsfavorit men den fick helt enkelt inte plats
Darkwing Duck, har redan nämnt att jag gillar den här serien starkt och det står jag fast vid.

Bokrecension: Drawing blood

Titel: Drawing blood
Författare: Poppy Z Brite
År: 1993
Förlag:Dell publishing company

 

"Drawing blood" är historien om två unga män som ger sig ut på två olika resor, den ena för att fly undan lagen, den andra för att hitta sig själv och förstå en familjetragedi. På vägen hittar de dock varandra. Låter det som det ostigaste du någonsin har hört? Tro det eller ej så är det här faktiskt en skräckhistoria, en ganska tråkig, seg och fylld med politisk propaganda sådan men ändock publicerad i syftet att vara gotisk eller liknande.

För att ta det hela från början och för er som inte blev komplett avtända av beskrivningen kan jag säga att historien börjar med att historiens ena huvudperson, Trevor (han som man faktiskt kan stå ut med) sitter i en bil med sin familj, han är fem år och ska precis flytta in i ett nytt hus i en helt ny stad med hela sin familj, hans pappa är en känd serie-tecknare med skrivarkramp och har gått in i en slags depression. Väl där mördar pappan hela familjen och tar sedan livet av sig, det vill säga han mördar alla utom Trevor som upptäcker hela familjens kroppar och sedan hamnar på barnhem. Tjugo år senare, traumatiserad och underlig, beger sig Trevor ut för att återvända till huset där allt hände, för att söka svar på varför hans pappa mördade sin familj, men också viktigast av allt, för att förstå varför han själv fick överleva.

Okej, den här delen av historien lät väl inte så hemsk, den kanske till och med låter lite spännande. Hade det här varit historien hade det här kunnat bli en bra bok, men sen har vi den andra huvudpersonen, Zach. Jag vill helst inte slösa någon tid med att behöva beskriva den här hemska människan som lyckades förstöra, inte bara sin del av historien, utan den bra delen om Trevor också. Hur eller hur, Zach är en hacker (rebelliskt och sexigt? Ja, enligt Poppy Z Brite är det åtminstone det), han är nitton år och kommer från ett trassligt förflutet, han bor i New Orleans och alla tycker han är skit-snygg och alla vill ligga med honom. Han ser ut som Edward Scissorhands (japp, ni läste rätt, Poppy Z Brite sexualiserade precis en Tim Burton-karaktär) med svart hår, blek hy och allt det där. En dag får dock polisen nys om honom och är honom på spåren. Då måste han fly och hamnar på sin resa i samma lilla sömniga stad som Trevor är i.

De träffas, blir älskare, man vill att Zach ska ta sitt pick och pack och sticka därifrån in i en annan historia, eller helt ut ifrån det litterära medvetandet så man får återgå till historien som man faktiskt bryr sig om, men sån tur har man inte. Här börjar historien bli riktigt dålig och man tappar helt allt intresse för vad som händer någon. I och med Zachs intåg förstörs all stämning som har byggts upp och det förvandlas till en historia om två killar i en småstad som har lite eskapader och man undrar, vad hände? Jo, Zach hände! Varför var inte den här historien endast centrerad kring Trevor? Det finns några anledningar men ingen av dem är särskilt bra. Jag önskar att den här boken hade blivit mer än en arena för anarkistiska idéer och för fetisher för unga, bleka män utan kroppsbehåring och mer den boken som jag vet att Brite hade kunnat skriva.

I slutändan blir "Drawing blood" inget annat än en dålig bok skriven av en bra författare, alla komponenter för en bra, klassisk historia finns där, en spöklik närvaro i form av sorg, smärta och minnen, en huvudperson med ett intressant förflutet, en hel del bra bikaraktärer och en författare som känner till området han skriver om. Brite har dessutom förmåga att använda språket till sin fördel med målande beskrivningar av känslor, dofter och texturer. Den här boken är både representativ och icke-representativ för Poppy Z Brites författarskap, här finns allt det där dåliga med hans verk, det är för mycket sex, det är för många karaktärer, det händer för mycket som inte har med historien att göra, karaktärerna är för förutsägbara och det känns lite som om historien helt plötsligt bytte riktning mitt i och blev en pamflett för anarki men som ändå ville behålla lite historia och därför fortsatte med den skräck-historia som hade påbörjats. Jag läste ut den här på ren och skär vilja, vid slutet var jag lättad över att den var över. Läs inte "Drawing blood" läs gärna Poppy Z Brite men håll er borta från den här smörjan! Jag ger den här det lägsta betyg jag någon gett någonting på bloggen: ett av fem! Och det är bara för att Brite skrev den här som den får ens det!

Betyg: 1/5

En paus

Som ni säkert märkte blev det ingen torsdagstopp den här veckan igen. Den här gången kommer det istället att bli två listor nästa vecka, en på tisdag och en på torsdag som vanligt. Det går som vanligt bra att önska kategorier för listan, ni kan göra det genom att antingen kommentera på min, eller någon av systrarnas bloggar. Ni kan adresserna vid det här laget.

För er som undrar vad pausen handlar om kan jag säga att det handlar om att vi alla är mitt uppe i processen som är att byta bostad. Jag har därmed spanat in en massa saker som jag tycker skulle passa perfekt i en lägenhet men som jag aldrig kommer köpa, vad det är kanske ni får se en annan gång.