tisdag 26 juni 2012
Sockersött
Glad sommar på er! Vädret är ju inte så fint nu, men trots detta växer livet ute i naturen (ja, jag vet). Här får ni en liten video som visar livets mirakel och allt det där. Den är dessutom filmad i fin HD, inte sån där skit-HD som man ser ibland. Om ert hjärta inte smälter när ni ser det här, är det något fel på er.
P.s en header är på G, ja, jag vet att jag har sagt det länge nu, men vilka är ni att döma? d.s
Min Hjältinna
Eftersom min syster skriver om inspirerande kvinnor tyckte jag att jag också kunde göra detta. Min största feministiska idol är Germaine Greer, detta är eftersom hon alltid tar allting till en högre nivå. Hon blir aldrig nöjd med ett svar och hon drar alltid allting till sin spets. Hon ser igenom alla lögner som vi konstant blir matade med och hon skäms aldrig för att göra sin åsikt hörd. Det finns inga perspektiv som går förbi henne och hon har självklart alltid mycket humor i det hon gör.
Det finns flera exempel på hennes briljans och jag skulle verkligen rekommendera att ni tar er tiden och läser någon av hennes böcker, till exempel hennes bok "The Whole woman" från 1999, som beskriver hur kvinnor i dagens samhälle kanske till och med är ofriare än vad de var för femtio år sedan. Hon diskuterar myten om jämställdhet och beskriver hur kvinnor i västvärlden är fångade i ett nät av konstanta krav och måsten. Det finns ingen frihet i deras (läs: vårt, fast alla vill inte vara en del av det, och många har inte gjort något för att påverka det) samhälle. Jämställdhet för Greer är inte att kvinnor och män blir en och densamma, jämställdhet är först när alla individer accepteras och kan utvecklas. Att bli accepterad i ett patriarkalt system och att låtsas vara jämställd i ett patriarkalt system är inte tillräckligt. För att verklig jämställdhet ska kunna uppnås måste vi omvärdera allting och vi måste bygga upp något helt nytt från grunden. Detta görs bäst genom kunskap och förståelse för andra människors synsätt och upplevelser. Okunskap är det som gör att vi blir isolerade från varandra och inte bygger upp ett nytt system för att ersätta det gamla. Okunskap föder rädsla och är vad som gör att det gamla patriarkala systemet fortfarande används och anses vara naturligt.
Andra verk av henne är "The female Eunuch" från 1970, den är ansedd vara ett av de viktigaste litterära verken för den västerländska feministiska rörelsen och handlar om hur kvinnor konstant blir förtryckta inom vardagen. En annan nämndvärd bok hon har skrivit är "The Beautiful boy" från 2003, där hon diskuterar patriarkatets rädsla för heterosexuella kvinnors sexualitet. Hon är rätt och slätt en av de bästa kvinnliga författarna och inspiratörerna under 1900 och 2000-talet.
Det finns flera exempel på hennes briljans och jag skulle verkligen rekommendera att ni tar er tiden och läser någon av hennes böcker, till exempel hennes bok "The Whole woman" från 1999, som beskriver hur kvinnor i dagens samhälle kanske till och med är ofriare än vad de var för femtio år sedan. Hon diskuterar myten om jämställdhet och beskriver hur kvinnor i västvärlden är fångade i ett nät av konstanta krav och måsten. Det finns ingen frihet i deras (läs: vårt, fast alla vill inte vara en del av det, och många har inte gjort något för att påverka det) samhälle. Jämställdhet för Greer är inte att kvinnor och män blir en och densamma, jämställdhet är först när alla individer accepteras och kan utvecklas. Att bli accepterad i ett patriarkalt system och att låtsas vara jämställd i ett patriarkalt system är inte tillräckligt. För att verklig jämställdhet ska kunna uppnås måste vi omvärdera allting och vi måste bygga upp något helt nytt från grunden. Detta görs bäst genom kunskap och förståelse för andra människors synsätt och upplevelser. Okunskap är det som gör att vi blir isolerade från varandra och inte bygger upp ett nytt system för att ersätta det gamla. Okunskap föder rädsla och är vad som gör att det gamla patriarkala systemet fortfarande används och anses vara naturligt.
Andra verk av henne är "The female Eunuch" från 1970, den är ansedd vara ett av de viktigaste litterära verken för den västerländska feministiska rörelsen och handlar om hur kvinnor konstant blir förtryckta inom vardagen. En annan nämndvärd bok hon har skrivit är "The Beautiful boy" från 2003, där hon diskuterar patriarkatets rädsla för heterosexuella kvinnors sexualitet. Hon är rätt och slätt en av de bästa kvinnliga författarna och inspiratörerna under 1900 och 2000-talet.
På tal om det här med spel..
I mitt inlägg om den belgiska speltillverkaren "Tale of tales" nämnde jag flera exempel på konstnärliga spel. Vissa kan nog undra varför jag nämnde "Cry of fear" men inte något av American McGee. Så, nu har jag nämnt honom, nu behöver ni inte undra längre.
Nej, jag bara skojar, lite mer än så förtjänar han faktiskt. För er som inte är bekanta med namnet kan jag upplysa er om att American McGee är en speldesigner som har gjort många olika fantasifulla spel, mest känd är han nog för sitt "American McGee's Alice" som kom ut 2000, det kom även ut en uppföljare förra året som hette "Alice: Madness returns". Båda spelen är baserade på Lewis Carrolls historier om Alice, fast i McGees version är Undervärlden inte en rolig, fantasifull plats så mycket som det är en värld full med faror och skräckinjagande monster. McGee gjorde om originalhistorien till en psykologisk thriller där huvudpersonens mentala hälsa är minst sagt ifrågasatt. Alice sitter på ett mentalsjukhus och har tappat nästan all kontakt med verkligheten efter det att hela hennes familj dog i en husbrand. Spelen är väldigt snygga och miljöerna är uppbyggda på ett kreativt sätt med många möjligheter att utforska. Han har även gjort andra spel men Alice spelen är de mest kända. Så, nu har jag nämnt honom!
 |
| Från "Alice: Madness returns" 2011 |
lördag 23 juni 2012
Från sunk till hunk
Ibland kan jag få filmcravings. Det är som när man är sugen på någon speciell maträtt, fast istället för mat man vill verkligen se en film av någon anledning. Detta behov är svårt att stilla och kan vara ganska irriterande. Av någon underlig anledning har jag ganska konstiga cravings vad det gäller filmer. Det är oftast inte mina favoritfilmer, det är oftast filmer jag gillar av andra anledningar än att jag faktiskt tycker de är bra. Musikaler är ett typiskt sådant exempel, jag kan sitta igenom hela "My fair lady" bara för vissa låtars skull (det är inte samma att bara se dem ur sitt sammanhang), på samma sätt såg jag om "Inglourious basterds" säkert tre gånger under ett halvår bara för att se slutscenen. Nu har jag återigen fått en craving, och denna gången är det en film som av någon underlig anledning oftast är den jag suktar efter när jag får perioder då det är en speciell film som jag bara måste se, detta är "Stardust".
Jag vet, den är skitfånig, full med onödiga comic-release stunder och är så ostig att man kan ha den på mackan. Men ändå gillar jag den så mycket! Men i filmens försvar måste jag säga att Neil Gaiman är en förbannat bra författare (en av mina favoritförfattare faktiskt) och så har ju filmen en annan styrka, den har nämligen världens bästa "från sunk till hunk" stund.
För er som inte känner till uttrycket betyder från sunk till hunk exakt vad det låter som, det är när en kille går från att vara not till hot, när han kommer ut ur sitt töntiga skal och blir allt han var menad att vara. Detta är relativt ovanligt i filmer, det är mycket vanligare med den kvinnliga versionen där tjejer går från att vara töntiga till att bli snygga. Just därför gillar jag "Stardust", det är dessutom en ganska spännande och fantasifull historia och så vidare, men detta är inte ens hälften så intressant som från sunk till hunk momentet.
Men kolla bara på honom! Det perfekta håret, huden, ansiktsdragen, kroppen, allting! Det är detta som gör det så intressant, för i den här filmen har de faktiskt lyckats få en förändring som syns och märks på karaktären. Till skillnad från till exempel "She's all that" där hon som blir omgjord så tydligt är ap-snygg redan från början, är det faktiskt lite svårare att se i det här fallet. Visst syns det att han är snygg innan förvandlingen, men inte så här snygg. Det är också detta jag gillar med Neil Gaiman (som skrev boken som filmen är baserad på) han kan hur lätt som helst få för sig att vända på könsrollerna utan att göra en stor deal av det. Har ni inte sett "Stardust" borde ni göra det, kanske inte för att den är så fantastiskt bra, men för att det är en lite mysig äventyrsfilm för hela familjen.
Jag vet, den är skitfånig, full med onödiga comic-release stunder och är så ostig att man kan ha den på mackan. Men ändå gillar jag den så mycket! Men i filmens försvar måste jag säga att Neil Gaiman är en förbannat bra författare (en av mina favoritförfattare faktiskt) och så har ju filmen en annan styrka, den har nämligen världens bästa "från sunk till hunk" stund.
För er som inte känner till uttrycket betyder från sunk till hunk exakt vad det låter som, det är när en kille går från att vara not till hot, när han kommer ut ur sitt töntiga skal och blir allt han var menad att vara. Detta är relativt ovanligt i filmer, det är mycket vanligare med den kvinnliga versionen där tjejer går från att vara töntiga till att bli snygga. Just därför gillar jag "Stardust", det är dessutom en ganska spännande och fantasifull historia och så vidare, men detta är inte ens hälften så intressant som från sunk till hunk momentet.
 |
| Jag kunde inte hitta någon bra bild på honom när han var sunk, så ni får bara en hunk bild |
Kul jul
För alla er som av någon anledning undrade varför jag uppdaterade bloggen klockan 10 en midsommarafton kan jag ju upplysa er om att alla ni som anser er ha haft en tråkig midsommar, till exempel alla ni som jobbade, var sjuka, var tvungna att passa barn och så vidare, att jag inte hade så mycket roligare. Jag var nämligen tvungen att skriva restuppgifter till skolan. Och ja, det var väl mest mitt eget fel, men det är inte roligare för det. Och jag använder ordet "skriva" väldigt liberalt eftersom detta för det mesta bestod av att lyssna på halvdålig musik, rita minimalistiska djur på under en minut, dekorera och äta tårta, stirra ut i rymden, panikskriva och köra fast, allt för att sedan erkänna mig besegrad och ge upp.
Låter det tråkigt? Det var det. Tänkte bara ge lite tröst till alla er som inte hade en fantastisk midsommar. Det här inlägget hade inte så mycket med kultur att göra, men det är min blogg så det gör ingenting.
 |
| Min idé om en minimalistisk ren, ritad på cirka 40 sekunder |
Låter det tråkigt? Det var det. Tänkte bara ge lite tröst till alla er som inte hade en fantastisk midsommar. Det här inlägget hade inte så mycket med kultur att göra, men det är min blogg så det gör ingenting.
fredag 22 juni 2012
Duras som spel?
Det här att TV och data-spel är fulkultur och aldrig kan ha något artistiskt värde är en myt, eller åtminstone något som tillhör det förflutna. Med spel så som Rockstars fabulöst snygga "Red dead redemption", tjusiga "Alan Wake", och den svenska psykologiska thrillern "Cry of fear" har spel fått en plats i finkulturen och är nu inte bara ett tidsfördriv för barn och ungdomar - det är en konstform. Några som verkligen har tagit det här konceptet med spel som konst på allvar är bolaget "Tale of tales", med spel som "The Path" och "The graveyard" har de utmanat tanken om spel och interaktiv media och utvecklat ett helt unikt bild och formspråk som lämnar få oberörda.
"Tale of tales" utmanar den patriarkala idén om vad ett spel är, genom att skapa spel där handlingen inte är uppbyggd kring mål, delmål eller konkurrens, utan spel som handlar om att utforska miljöer och karaktärer. Deras senaste projekt heter "Bientôt l’été"och kommer vara ett interaktivt, karaktärsbaserat online spel (som även kommer finnas i en offline version) baserat på och inspirerat av Marguerite Duras historier. Det är planerat att komma ut i höst, om ni vill förbeställa kan ni göra det på den officiella hemsidan och jag skulle verkligen rekommendera detta. Som sagt är företaget ett ganska litet independent företag som verkligen behöver all ekonomisk hjälp de kan få. Ni kan förbeställa den normala versionen för 8 dollar (cirka 60 kronor) och då får ni spelet och är konstant uppdaterade vad det gäller nyheter kring spelets utveckling, eller så kan ni förbeställa den extravaganta versionen för 35 dollar (cirka 250 kr) och då får ni: bättre grafik, hela soundtracket, allt eventuellt merchandise till spelet och alla eventuella expansions + ditt namn i sluttexterna. Spelet kommer att finnas till Windows och Mac OS X och för vidare information refererar jag er återigen till den officiella hemsidan som ni kan hitta här. Så om ni vill föra spelindustrin framåt genom att hjälpa till med utvecklingen av något som låter som om det skulle kunna vara banbrytande, tveka inte!
 |
| Från "The Path" 2009 |
torsdag 21 juni 2012
Pepp på film
I år kommer Paul Thomas Andersons nya film ut, den första han har gjort sedan 2007 års "There will be blood". Hans filmer är alltid fantastiska och efter att bara ha sett trailern för hans nya film"The master" tror jag man kan säga att den troligtvis inte kommer att göra någon besviken.
Det ser dessutom ut som att Joaquin Pheonix äntligen är tillbaka i rampljuset, och det ser dessutom ut som att han har fått en väldigt bra roll som verkligen passar honom, flera Oscarsnomineringar är nog något att förvänta sig. Jag har innan skrivit att jag inte är så mycket för macho-filmer, något som många skulle kunna säga att Anderson gör, men för mig är Anderson undantaget som bekräftar regeln. Trots det faktum att han, för det mesta, gör filmer om män, gör han dem inte endast för män. Kvinnor i hans filmer är inte bara en del av dekoren och istället för att lyfta upp manliga ideal, ifrågasätter Anderson manlighet och värderingar. Våld är inget glamoröst i hans filmer och våldsverkare är inga hjältar. Gränsen mellan antagonist och protagonist suddas ut och någon som publiken från början sympatiserade med kan väldigt lätt gå över flera moraliska gränser för att förvandlas till filmens "skurk". Trots detta finns det alltid en mänsklighet med i Andersons karaktärer, vi kan förstå varför de gör vissa val och vi är med dem varje steg på vägen. I slutändan är man ofta förvirrad eftersom den man trodde var på ett visst sätt visade sig vara något helt annat.
Det är dock väldigt lätt att bli förförd av hans filmer, allt från scenografin, till musiken, till de oftast helt fantastiska skådespelarprestationerna, gör att hans filmer får en helt unik helhet som vi sällan ser i dagens Hollywood-produktioner. Filmerna är både storslagna och snygga, samtidigt som de har ett budskap som inte är gjort för femåringar *host* Avatar *host*. Kort och gott: Paul Thomas Anderson gör filmer för VUXNA, något som är relativt ovanligt i dagens kulturella klimat. Han nedvärderar aldrig sin publiks intelligens eller slutledningsförmåga, utan han låter oss själva välja vad vi vill ta med oss av en filmupplevelse.
Jag vet iallafall att "The master" för mig är årets mest efterlängtade film.
Det ser dessutom ut som att Joaquin Pheonix äntligen är tillbaka i rampljuset, och det ser dessutom ut som att han har fått en väldigt bra roll som verkligen passar honom, flera Oscarsnomineringar är nog något att förvänta sig. Jag har innan skrivit att jag inte är så mycket för macho-filmer, något som många skulle kunna säga att Anderson gör, men för mig är Anderson undantaget som bekräftar regeln. Trots det faktum att han, för det mesta, gör filmer om män, gör han dem inte endast för män. Kvinnor i hans filmer är inte bara en del av dekoren och istället för att lyfta upp manliga ideal, ifrågasätter Anderson manlighet och värderingar. Våld är inget glamoröst i hans filmer och våldsverkare är inga hjältar. Gränsen mellan antagonist och protagonist suddas ut och någon som publiken från början sympatiserade med kan väldigt lätt gå över flera moraliska gränser för att förvandlas till filmens "skurk". Trots detta finns det alltid en mänsklighet med i Andersons karaktärer, vi kan förstå varför de gör vissa val och vi är med dem varje steg på vägen. I slutändan är man ofta förvirrad eftersom den man trodde var på ett visst sätt visade sig vara något helt annat.
Det är dock väldigt lätt att bli förförd av hans filmer, allt från scenografin, till musiken, till de oftast helt fantastiska skådespelarprestationerna, gör att hans filmer får en helt unik helhet som vi sällan ser i dagens Hollywood-produktioner. Filmerna är både storslagna och snygga, samtidigt som de har ett budskap som inte är gjort för femåringar *host* Avatar *host*. Kort och gott: Paul Thomas Anderson gör filmer för VUXNA, något som är relativt ovanligt i dagens kulturella klimat. Han nedvärderar aldrig sin publiks intelligens eller slutledningsförmåga, utan han låter oss själva välja vad vi vill ta med oss av en filmupplevelse.
Jag vet iallafall att "The master" för mig är årets mest efterlängtade film.
tisdag 19 juni 2012
Ph’nglui mglw’nafh Cthulhu R’lyeh wgah’nagl fhtagn.
1926 skrev HP Lovecraft sin novell "Call of Cthulhu", en historia om ett monster som bor under havet och sover, allt i väntan på att en dag återvända till ytan och styra världen. Ja, det låter fånigt men det är faktiskt en riktigt bra och spännande historia som ni kan läsa här om ni skulle vilja det. Vill ni läsa den på svenska heter den "Cthulhu vaknar" och den finns i fyra olika översättningar. Den är inte särskilt svår att få tag i och jag skulle verkligen rekommendera det.
Detta var alltså 1926, 1997 däremot upptäckte forskare ett ljud under havet som fortfarande inte har kunnat förklaras. Ljudet är högre än något tidigare registrerat och kunde höras 5000 km bort. Ljudet kallas för "The Bloop" och enligt forskare låter det som ett ljud som en levande varelse hade kunnat framställa. Ljudet är dock alldeles för högt för att någon nu känd levande organism skulle kunna ha gjort det, inte ens en blåval kan låta så här högt. Här finns en ljudupptagning och ni får ha lite tålamod eftersom det inte låter så mycket i början:
Vad har nu det här med "Call of Cthulhu att göra? Jo, enligt historien ska Cthulhu vara större än någon levande varelse nu känd för människor, de ska låta på ett konstigt sätt och underligast av allt, i novellen ger Lovecraft koordinaterna till platsen där Cthulhu sover, denna plats (som kallas R'lyeh) ligger 1760 km ifrån platsen där ljudet är upptaget, vilket kan låta som en väldigt lång bit ifrån, men med tanke på att forskarna inte vet var ljudet kom ifrån, endast platsen där inspelningen är gjord, och ljudet hörs på en 5000 km radie, är det ändå ett ganska underligt sammanträffande.
Nej, jag har väl också lite svårt att tro att det faktiskt är Cthulhu som ligger där och snarkade 1997, men det är en rolig populärkulturell sak som visar att det faktiskt kan vara nyttigt att läsa lite. Hade inte Lovecraft varit en så populär författare hade detta underliga fenomen troligen inte blivit så känt. Nu, tack vare detta är det mer människor som känner till det och intresserar sig för det, vilket innebär att det finns en större chans att någon faktiskt förstår eller hittar orsaken till ljudet. Kunskap är sällan tungt att bära och lite fantasi måste väl folk kunna få ha? Och om det nu är Cthulhu som sover där nere, kanske han kommer upp snart.
Tycker i övrigt att fröken panelhöna har varit ganska dålig med uppdateringar på sistone, har hon slutat?
Detta var alltså 1926, 1997 däremot upptäckte forskare ett ljud under havet som fortfarande inte har kunnat förklaras. Ljudet är högre än något tidigare registrerat och kunde höras 5000 km bort. Ljudet kallas för "The Bloop" och enligt forskare låter det som ett ljud som en levande varelse hade kunnat framställa. Ljudet är dock alldeles för högt för att någon nu känd levande organism skulle kunna ha gjort det, inte ens en blåval kan låta så här högt. Här finns en ljudupptagning och ni får ha lite tålamod eftersom det inte låter så mycket i början:
Vad har nu det här med "Call of Cthulhu att göra? Jo, enligt historien ska Cthulhu vara större än någon levande varelse nu känd för människor, de ska låta på ett konstigt sätt och underligast av allt, i novellen ger Lovecraft koordinaterna till platsen där Cthulhu sover, denna plats (som kallas R'lyeh) ligger 1760 km ifrån platsen där ljudet är upptaget, vilket kan låta som en väldigt lång bit ifrån, men med tanke på att forskarna inte vet var ljudet kom ifrån, endast platsen där inspelningen är gjord, och ljudet hörs på en 5000 km radie, är det ändå ett ganska underligt sammanträffande.
lördag 16 juni 2012
Filmrecension: Dogtooth
Originaltitel: Kynodontas
Regi: Giorgos Lanthimos
Produktionsår: 2009
I rollerna: Som vanligt, klicka på titeln för att komma till IMDB sidan
Det verkar ha blivit ett grekiskt tema på recensionerna den här veckan och det passar ju bra nu när Grekerna går till val imorgon. "Dogtooth" är ett drama om en familj som bor avskilda från resten av världen, utåt lever pappan i familjen ett helt vanligt liv med ett normalt 9-till-5-jobb. Men hemma ser verkligheten annorlunda ut. Hans tre barn vet ingenting om världen utanför deras egen trädgård, de lever i en parallell verklighet där föräldrarna är den högsta auktoriteten och de formar deras barn efter sin egen moral. De intalar sig själva och sina barn att världen utanför är farlig och har skapat massa regler som är till för att deras barn aldrig ska fly från hemmets trygghet.
"Dogtooth" handlar dock inte om familjerelationer, den handlar om hur media, kultur och politik skapar och formar oss. Vi känner endast till den verklighet vi får serverade till oss och den här filmen drar det här till sin brytningspunkt. Ett samhälle inom ett annat samhälle som skapas genom strikt disciplin och en avskildhet från världen utanför. "Dogtooth" ställer sig frågan om vad vi egentligen känner till om världen utanför våra egna murar, vårt eget synsätt och språk.
Historien är obehaglig, rolig, rörande och något sjuk, allt på samma gång. Fotografiet är vackert och scenografin ger en underlig känsla av både familjaritet och en slags exotisk utanförskap, lite som att man känner den här familjen men ser dem på riktigt för första gången. Ibland kan vi komma på oss själva med att skratta åt karaktärernas naivitet och okunskap, men skrattet fastnar i halsen när vi ser vilken hemsk verklighet de lever i. Det här är en film som inte är tråkig en sekund, från början sliter den tag i en och låter en inte gå, inte ens efter det att filmen är slut släpper den taget. Skulle inte rekommendera den till någon som är lättäcklad men för alla andra är det en fantastisk film, 5 av 5 möjliga.
Regi: Giorgos Lanthimos
Produktionsår: 2009
I rollerna: Som vanligt, klicka på titeln för att komma till IMDB sidan
 |
| Obehagligt |
Historien är obehaglig, rolig, rörande och något sjuk, allt på samma gång. Fotografiet är vackert och scenografin ger en underlig känsla av både familjaritet och en slags exotisk utanförskap, lite som att man känner den här familjen men ser dem på riktigt för första gången. Ibland kan vi komma på oss själva med att skratta åt karaktärernas naivitet och okunskap, men skrattet fastnar i halsen när vi ser vilken hemsk verklighet de lever i. Det här är en film som inte är tråkig en sekund, från början sliter den tag i en och låter en inte gå, inte ens efter det att filmen är slut släpper den taget. Skulle inte rekommendera den till någon som är lättäcklad men för alla andra är det en fantastisk film, 5 av 5 möjliga.
 |
| Fem av fem, alltså högsta betyg till "Dogtooth" |
fredag 15 juni 2012
Hjältar och den 11 September
Kristoffer Ahlström skrev i dagens DN en väldigt bra artikel om superhjältefilmernas guldålder. Han analyserar varför superhjältar blev så stora efter 11 September attentaten och frågar sig hur framtiden kommer se ut. Ni kan läsa artikeln här och det är väl värt det.
Hjältar i serietidningar har två funktioner - för det första ska de skydda de oskyldiga och för det andra ska de ena folket. Hjältarna fungerar som en moralisk kompass, de har ofta egna problem men istället för att dessa problem blir ett hinder fungerar de som en katalysator för deras hjältedåd. Serietidningar är ett bra verktyg för att analysera samtiden eftersom de visar samhällets moral och ideal. Läs artikeln säger jag, den är riktigt bra.
Hjältar i serietidningar har två funktioner - för det första ska de skydda de oskyldiga och för det andra ska de ena folket. Hjältarna fungerar som en moralisk kompass, de har ofta egna problem men istället för att dessa problem blir ett hinder fungerar de som en katalysator för deras hjältedåd. Serietidningar är ett bra verktyg för att analysera samtiden eftersom de visar samhällets moral och ideal. Läs artikeln säger jag, den är riktigt bra.
onsdag 13 juni 2012
Mer film-tips!
Man hör underligt nog ganska ofta folk som säger att de inte gillar filmer som inte är Hollywood-filmer. Detta är oftast eftersom de är allergiska mot allt som ens skulle kunnas misstas för att vara "finkultur". För er som inte är det däremot, kommer här en lista över några absolut icke-amerikanska, Europeiska (-ish) filmer som du kan glöna på under sommarmånaderna eller när du vill egentligen, det här är ingen topp-lista, det är bara vanliga film-tips:
Dead man's shoes, Gjord av Shane Meadows innan "This is England" blev en stor hit. Obehaglig och mycket bra.
Återkomsten, Den är ni nog trötta på att höra om men den är helt fantastisk, har du inte sett den måste detta åtgärdas nu!!
Pans labyrint, Så bra! Ett måste!
Jag är inte rädd, Finns det något Italienare INTE kan göra? Tänk på allt de har gett oss: God mat, kläder, möbler, bilar och självklart spännande filmer!
Fish tank, Om du inte gillar den är det något fel på dig
Attenberg, Något udda men riktigt bra
De 400 slagen, Klassiker som måste ses!
Apflickorna, Väl värd allt beröm den har fått.
Führerns elit, Är väl också något uttjatad men är dock en mycket bra och originell skildring av Nazi-Tyskland
Den enfaldiga mördaren, Vad kan man säga, det är en svensk klassiker som är i samma klass som de flesta Bergman-filmer.
Hets, Ännu en svensk klassiker, sevärd.
det vita bandet, Fråga mig inte vad den handlar om, men det är en film som verkligen stannar hos en långt efter eftertexterna har rullat.
Bron över floden Kwai, Ännu en klassiker som lever upp till namnet, ett måste om man gillar krigsfilmer.
4 månader, 3 veckor och 2 dagar, Kanske inte det mest upplyftande man kan se, men väl värt det! Realistisk men vacker skildring av det svunna Europa.
Och tre icke-europeiska filmer man ska sky som pesten:
Savage Grace, Den BORDE vara bra, men den är RIKTIGT dålig!
Newcastle, Det SÄMSTA av det sämsta vad det gäller uppväxt-dramer om tonåringar. Faller för varenda kliché, är smärtsamt förutsägbar och så fruktansvärt dålig över huvudtaget! Undvik!
Coyote Ugly, LÄTT den sämsta film jag någonsin har sett!
Dead man's shoes, Gjord av Shane Meadows innan "This is England" blev en stor hit. Obehaglig och mycket bra.
Återkomsten, Den är ni nog trötta på att höra om men den är helt fantastisk, har du inte sett den måste detta åtgärdas nu!!
 |
| Bäst! |
Jag är inte rädd, Finns det något Italienare INTE kan göra? Tänk på allt de har gett oss: God mat, kläder, möbler, bilar och självklart spännande filmer!
Fish tank, Om du inte gillar den är det något fel på dig
Attenberg, Något udda men riktigt bra
De 400 slagen, Klassiker som måste ses!
Apflickorna, Väl värd allt beröm den har fått.
Führerns elit, Är väl också något uttjatad men är dock en mycket bra och originell skildring av Nazi-Tyskland
Den enfaldiga mördaren, Vad kan man säga, det är en svensk klassiker som är i samma klass som de flesta Bergman-filmer.
Hets, Ännu en svensk klassiker, sevärd.
det vita bandet, Fråga mig inte vad den handlar om, men det är en film som verkligen stannar hos en långt efter eftertexterna har rullat.
Bron över floden Kwai, Ännu en klassiker som lever upp till namnet, ett måste om man gillar krigsfilmer.
4 månader, 3 veckor och 2 dagar, Kanske inte det mest upplyftande man kan se, men väl värt det! Realistisk men vacker skildring av det svunna Europa.
 |
| Också bäst |
Savage Grace, Den BORDE vara bra, men den är RIKTIGT dålig!
Newcastle, Det SÄMSTA av det sämsta vad det gäller uppväxt-dramer om tonåringar. Faller för varenda kliché, är smärtsamt förutsägbar och så fruktansvärt dålig över huvudtaget! Undvik!
 |
| Besannar varenda fördom man har om "sköna surfkillar" Det vill säga: Douchebags! |
tisdag 12 juni 2012
Viskningar i mörkret
H.P Lovecraft Historical Society kom förra året ut med en uppföljare till sin hyllade stumfilm "Call of Cthulhu", den här gången filmatiserade de Lovecrafts novell "The whisperer in darkness" , jag har inte haft chans att se den än, men jag gillade "Call of Cthulhu" så jag ser verkligen fram emot denna film! Jag älskar dessutom Lovecraft och det ser verkligen ut som att de har lyckats utveckla historien till sitt fulla potential.
Ett tips till alla er skräckfantaster och Lovecraft-älskare.
p.s ger er bara teasern eftersom jag inte vill spoila för mycket d.s
Ett tips till alla er skräckfantaster och Lovecraft-älskare.
p.s ger er bara teasern eftersom jag inte vill spoila för mycket d.s
Filmrecension: Oxygono
Titel: Oxygono
Produktionsår: 2003
Regi: Thanasis Papathanasiou, Michalis Reppas
I rollerna: ingen du har hört talas om, om du verkligen vill veta kan du klicka på titeln så kommer du till IMDB sidan.
Jag vet att jag efter den katastrofala bokrecensionen skrev att det inte blir någon mer recension förrän jag har sett "War Horse", men nu blev det så att jag råkade snubbla över denna film, fråga mig inte varför.
"Oxygono" börjar med att vi får se en familj som sitter i sin bil och kör igenom den mörka natten, helt plötsligt dyker det upp en lastbil, båda fordonen försöker värja men det är för sent och kollisionen är oundviklig. Samma natt dör familjens äldsta dotter efter skadorna hon fick i kraschen. Vi hoppar sedan framåt i tiden till samma familj cirka tjugo år senare. Deras andra dotter, Giotta, är nu gravid med sitt andra barn och bor hemma hos sina föräldrar tillsammans med sin man, Stelios, och sin bror, Hristos. Vi får nu veta att pappan i familjen har en hjärnskada som gör att han inte kan röra sig och han behöver konstant övervakande. Detta har gjort att familjen under en lång tid bara har haft en inkomst och de nu vuxna barnen måste spara och snåla för att få hushållet att gå ihop. De funderar då på att sälja en del land som tillhör dem men det visar sig att den marken redan är såld till ett EU-projekt utan att de har fått några pengar för den. Stelios kommer då på tanken att Hristos ska förföra en av de som har hand om planerna med bygget, en utåt respektabel familjeman som heter Giorgios, för att de sedan ska utpressa honom på de pengar han är skyldig dem.
Filmen visar hur människor blir påverkade av vissa livsomvälvande händelser även en lång tid efter det att de har hänt. När vi återvänder till familjen skulle man egentligen inte kunna veta vad som har hänt dem, livet har gått vidare och det har även de. Men smärtan finns fortfarande kvar och de visar sin sorg och frustration på olika sätt. Detta är inte en historia om hur bara en familj blir påverkad av denna sortens händelse, den visar hur fyra olika familjer blir indragna i ett komplicerat nät av lögner, svek och otrohet, allt som en konsekvens av olyckan. Mamman som inte har varit med en man sedan hennes egen blev sjuk och därför inleder ett sexuellt förhållande med sin dotters fästman. Dottern som känner sig otillräcklig och som konstant tvingas leva i skuggan av sin syster. Sonen som försöker hitta sin väg ut ur fattigdomen genom att manipulera olika människor med sin kropp och sexualitet. Alla karaktärer känns väldigt äkta och skådespelarna är mycket bra, det är en o-glamouriserad, naken och våldsam skildring av klasskillnaderna i det moderna Europa.
Det finns mycket referenser till grekiska dramer och myter i hela filmen. Precis som ett gammalt drama finns det många trådar som ska flätas ihop och det finns många stora känslor. Problemet är just det, här finns mycket stora, överdramatiska känslor och scener, musiken som ackompanjerar blir inte längre en del av handlingen utan den får ett eget liv och drar iväg någon annanstans. Detta förstör filmen lite, tillsammans med det stundvis pretentiösa filmspråket som inte passar in i den relativt nedtonade berättelsen. Men de ska ha en eloge för sin skildring av våld, i den här filmen blir våld inget häftigt som är en del av livet, utan det porträtteras på ett obehagligt sätt som nästan gjorde mig illamående.
Jag läste dessutom några recensioner innan jag såg den och många av recensionerna sa samma sak; nämligen att det är väldigt mycket onödigt sex i den här filmen. Detta fick mig nästan att inte kolla eftersom jag själv hatar just detta. Men det var helt fel, jag förstår inte varför det alltid finns en moralpolis som står och hytter med fingret så fort det är sex med i en Europeisk film. För att europeiska filmskapare har anständigheten att visa det mer realistiskt än vad Amerikanska gör antar jag. Jag kan nu lugna era nerver och säga, vad man än kan tro av affischen så är det väldigt lite sex med och det lilla som finns med är inte särskilt grafiskt eller grovt för den delen. (Det är mer sex i första halvtimmen av "Lucky number Slevin" än vad det är i hela den här filmen. Det som är med är inte särskilt snyggt eller hett, för de har tydligen inte anammat the male gaze som sin bibel i hur man gör film. Till skillnad från varenda filmskapare som vill ha Justin Timberlake med i sin produktion av någon oförståelig anledning (usch, HATA, allvarligt, usch, talanglös i allt han gör, blä, urgh).)
Men för att återgå till ämnet, "Oxygono" är ett varmt, mänskligt drama som inte tvekar för att visa sina karaktärers brister och fel. Ett litet minus för melodramatiken men det räddas tack vare fantastiska skådespelarinsatser, bra manus och en gripande historia. Fyra av fem i betyg.
Produktionsår: 2003
Regi: Thanasis Papathanasiou, Michalis Reppas
I rollerna: ingen du har hört talas om, om du verkligen vill veta kan du klicka på titeln så kommer du till IMDB sidan.
Jag vet att jag efter den katastrofala bokrecensionen skrev att det inte blir någon mer recension förrän jag har sett "War Horse", men nu blev det så att jag råkade snubbla över denna film, fråga mig inte varför.
 |
| Ja, det ser ut som mjukporr men det är det inte! |
Filmen visar hur människor blir påverkade av vissa livsomvälvande händelser även en lång tid efter det att de har hänt. När vi återvänder till familjen skulle man egentligen inte kunna veta vad som har hänt dem, livet har gått vidare och det har även de. Men smärtan finns fortfarande kvar och de visar sin sorg och frustration på olika sätt. Detta är inte en historia om hur bara en familj blir påverkad av denna sortens händelse, den visar hur fyra olika familjer blir indragna i ett komplicerat nät av lögner, svek och otrohet, allt som en konsekvens av olyckan. Mamman som inte har varit med en man sedan hennes egen blev sjuk och därför inleder ett sexuellt förhållande med sin dotters fästman. Dottern som känner sig otillräcklig och som konstant tvingas leva i skuggan av sin syster. Sonen som försöker hitta sin väg ut ur fattigdomen genom att manipulera olika människor med sin kropp och sexualitet. Alla karaktärer känns väldigt äkta och skådespelarna är mycket bra, det är en o-glamouriserad, naken och våldsam skildring av klasskillnaderna i det moderna Europa.
Det finns mycket referenser till grekiska dramer och myter i hela filmen. Precis som ett gammalt drama finns det många trådar som ska flätas ihop och det finns många stora känslor. Problemet är just det, här finns mycket stora, överdramatiska känslor och scener, musiken som ackompanjerar blir inte längre en del av handlingen utan den får ett eget liv och drar iväg någon annanstans. Detta förstör filmen lite, tillsammans med det stundvis pretentiösa filmspråket som inte passar in i den relativt nedtonade berättelsen. Men de ska ha en eloge för sin skildring av våld, i den här filmen blir våld inget häftigt som är en del av livet, utan det porträtteras på ett obehagligt sätt som nästan gjorde mig illamående.
Jag läste dessutom några recensioner innan jag såg den och många av recensionerna sa samma sak; nämligen att det är väldigt mycket onödigt sex i den här filmen. Detta fick mig nästan att inte kolla eftersom jag själv hatar just detta. Men det var helt fel, jag förstår inte varför det alltid finns en moralpolis som står och hytter med fingret så fort det är sex med i en Europeisk film. För att europeiska filmskapare har anständigheten att visa det mer realistiskt än vad Amerikanska gör antar jag. Jag kan nu lugna era nerver och säga, vad man än kan tro av affischen så är det väldigt lite sex med och det lilla som finns med är inte särskilt grafiskt eller grovt för den delen. (Det är mer sex i första halvtimmen av "Lucky number Slevin" än vad det är i hela den här filmen. Det som är med är inte särskilt snyggt eller hett, för de har tydligen inte anammat the male gaze som sin bibel i hur man gör film. Till skillnad från varenda filmskapare som vill ha Justin Timberlake med i sin produktion av någon oförståelig anledning (usch, HATA, allvarligt, usch, talanglös i allt han gör, blä, urgh).)
Men för att återgå till ämnet, "Oxygono" är ett varmt, mänskligt drama som inte tvekar för att visa sina karaktärers brister och fel. Ett litet minus för melodramatiken men det räddas tack vare fantastiska skådespelarinsatser, bra manus och en gripande historia. Fyra av fem i betyg.
Rasism, vitprivilegier och att omvärdera sig själv
Jag levde länge med den gamla villfarelsen att man kunde spåra människors etniska ursprung genom att kolla på deras ansiktsdrag, en gammal myt som daterar långt tillbaka. Jag erkänner att detta var dumt eftersom desto mer jag tänker på det, desto mindre logiskt är det. Tanken på att en Italienare ser ut på ett visst sätt och en fransman på ett annat för att de föddes i olika länder är helt absurt. Mobiliteten är ganska stor i världen och har varit ett ganska bra tag och folk har därmed kunna blanda sig ganska bra. Anledningen till att jag trodde det här har nog med att göra med att jag ofta har fått höra dessa fördomar från olika håll, när jag sedan har hört att någon är till exempel spanjor har jag därför gjort vissa mentala kopplingar som sa att "han ser spansk ut". Jag inser ju nu att om samma spanjor skulle ha fötts i Umeå och hetat Karl-Fredrik hade jag definitivt inte tyckt han "såg spansk ut", han hade varit som vilken svenne-banan som helst. En relativt oskyldig fördom kan man tycka, eftersom jag faktiskt inte la någon värdering i det. Men det är är just ofta i dessa små fördomar och missförstånd som den riktiga rasismen växer.
Hudfärg är ett ämne som är väldigt svårt att tala om utan att stampa någon på tårna, det är ett känsligt ämne som fortfarande idag ställer till med problem, både på stora och små skalor. Vi kunde till exempel för några veckor sedan läsa att hudcancerfonden kritiserade H&Ms val av att använda en solbrun modell eftersom den sortens ideal skapar problem när vita människor solar sönder sina kroppar. I den här diskussionen kunde de flesta dock konstatera att hudcancerfonden var brunast eftersom de kritiserade användandet av EN specifik fotomodell istället för att kritisera idealet i stort. På andra ställen i världen kan vi se det motsatta problemet, där idealet är att man ska vara blek förstör många människor sin egen och sina barns hud genom att använda blekmedel för att få en ljusare hy. Hudfärg skiljer oss åt, dessvärre, det är egentligen en så liten del av oss men eftersom det är den delen som syns blir det viktigt. Den västerländska delen av världen har länge styrt och därmed koloniserat andra delar av världen med sina ideal och tankesätt, rasismen blev därmed ett sätt att rättfärdiga det de gjorde. Kvarlevorna av det här påverkar oss även idag och folk pratar fortfarande om ras och etnicitet som om det vore en faktor för någons människovärde.
När man pratar om det här måste man dock reda ut vissa begrepp, för det första är det skillnad på nazism och rasism, nazism är nationalism och då handlar det om nationen, folket och kulturen, det är det som ska framhävas och bevaras. I det här inlägget ska jag diskutera rasism, rasism framhäver en viss "rastillhörigheten" eller "etniciteten" framför andra. Saker så som hudfärg och "genetik" (jag använder ordet ironiskt eftersom den sortens genetik är bullshit) spelar roll. Det handlar inte bara om kultur eller landstillhörighet, det handlar om att en sorts människor rent biologiskt skulle vara överlägsna någon annan. Vad man måste förstå dock är att anledningen till att vi ser ut som vi gör, har ingenting med "överlägsenhet" eller "förfining" att göra, det handlar om att människor med blek hy behöver mycket mindre D-vitamin än de med färgad hy. Desto blekare hy, desto mindre behov av D-vitamin, eftersom solen är vår främsta källa till just denna näring. Det går dock att få i sig den på andra sätt, så det är inget argument för någonting, det är bara fakta om varför vår hudton förändrades. Det är dessutom bättre för genpoolen om man blandar sig med människor som har så olika DNA från ens egen som möjligt.
Nu när vi har rett ut vad rasism är för något, och varför man inte ska vara rasist, så kommer den naturliga frågan om vad som menas med "vitprivilegier". Vitprivilegier är en förlängning av rasismen som innebär att människor som benämns som vita har vissa fördelar i vissa situationer som INTE är kopplade till biologi, i jämförelse med människor som betecknas som färgade.Detta är eftersom vita människor då anses vara "normen" även om de är i minoritet. Ett extremt exempel på det här är Apartheid regimen i Sydafrika, där färgade människor lärdes upp att leva som slavar till de vita. Allt skedde på de vitas villkor och trots att de färgade var en stor majoritet kunde de inte ens rösta. Men man ska inte tro att rasism och vitprivilegier inte existerar runt oss, för det gör de. I alla skalor och aspekter finns de med som ett konstant medvetande. Som vit (läs: i princip albino) är det här någonting man inte märker själv så ofta, men om man börjar tänka på det kan man se olika tecknen på det överallt.
Jag skrev innan om kolonialism och om hur vita är normen. Som vit innebär detta att den kultur och ideal jag representerar och är en del av ofta anses vara "finare". Men det existerar också på andra sätt, om jag till exempel vill köpa puder är det ganska garanterat att de har en nyans som iallafall liknar min hudfärg, går jag till frisören har de produkter som är till för min hårtyp, den hudfärgen jag har visas ofta upp i filmer, TV och reklam och jag behöver i princip aldrig oroa mig för att vara underrepresenterad i varken media eller politiken. Utöver detta behöver jag aldrig oroa mig för att bli trakasserad för att jag är en "blatte" och jag behöver inte höra att jag ska "dra hem dit jag kommer ifrån", polisen antar inte att jag kommer begå brott och skulle troligen behandla mig med respekt och värdighet även om jag var misstänkt för det. Dessutom har jag en ganska stor rörlighet inom den största delen av västvärlden eftersom jag inte kommer bli behandlad som en "invandrare" var jag än kommer. Allt detta är saker som de flesta vita människor aldrig ens märker av, de tar sin frihet för given och tänker därmed att alla andra har det så (lite som när män tror att bara för att de kan göra / gör en viss sak utan problem så kan alla kvinnor göra det). Problematiken här är stor eftersom det innebär att man måste få folk att se vad de har, istället för vad de inte har. Hudton är en faktor som vi bär med oss hela livet, det är svårt att byta ut sin hudfärg och det är svårt att se hur det är från olika synvinklar. Därför måste vi försöka förstå och leva oss in i hur det är på "den andra sidan" av problematiken och inte göra antagandet att alla har det likadant som jag själv. Vi får inte heller glömma bort att alltid se människan bakom huden.
 |
| återanvänder bilden från inlägget om Ernest Cole |
Hudfärg är ett ämne som är väldigt svårt att tala om utan att stampa någon på tårna, det är ett känsligt ämne som fortfarande idag ställer till med problem, både på stora och små skalor. Vi kunde till exempel för några veckor sedan läsa att hudcancerfonden kritiserade H&Ms val av att använda en solbrun modell eftersom den sortens ideal skapar problem när vita människor solar sönder sina kroppar. I den här diskussionen kunde de flesta dock konstatera att hudcancerfonden var brunast eftersom de kritiserade användandet av EN specifik fotomodell istället för att kritisera idealet i stort. På andra ställen i världen kan vi se det motsatta problemet, där idealet är att man ska vara blek förstör många människor sin egen och sina barns hud genom att använda blekmedel för att få en ljusare hy. Hudfärg skiljer oss åt, dessvärre, det är egentligen en så liten del av oss men eftersom det är den delen som syns blir det viktigt. Den västerländska delen av världen har länge styrt och därmed koloniserat andra delar av världen med sina ideal och tankesätt, rasismen blev därmed ett sätt att rättfärdiga det de gjorde. Kvarlevorna av det här påverkar oss även idag och folk pratar fortfarande om ras och etnicitet som om det vore en faktor för någons människovärde.
När man pratar om det här måste man dock reda ut vissa begrepp, för det första är det skillnad på nazism och rasism, nazism är nationalism och då handlar det om nationen, folket och kulturen, det är det som ska framhävas och bevaras. I det här inlägget ska jag diskutera rasism, rasism framhäver en viss "rastillhörigheten" eller "etniciteten" framför andra. Saker så som hudfärg och "genetik" (jag använder ordet ironiskt eftersom den sortens genetik är bullshit) spelar roll. Det handlar inte bara om kultur eller landstillhörighet, det handlar om att en sorts människor rent biologiskt skulle vara överlägsna någon annan. Vad man måste förstå dock är att anledningen till att vi ser ut som vi gör, har ingenting med "överlägsenhet" eller "förfining" att göra, det handlar om att människor med blek hy behöver mycket mindre D-vitamin än de med färgad hy. Desto blekare hy, desto mindre behov av D-vitamin, eftersom solen är vår främsta källa till just denna näring. Det går dock att få i sig den på andra sätt, så det är inget argument för någonting, det är bara fakta om varför vår hudton förändrades. Det är dessutom bättre för genpoolen om man blandar sig med människor som har så olika DNA från ens egen som möjligt.
Nu när vi har rett ut vad rasism är för något, och varför man inte ska vara rasist, så kommer den naturliga frågan om vad som menas med "vitprivilegier". Vitprivilegier är en förlängning av rasismen som innebär att människor som benämns som vita har vissa fördelar i vissa situationer som INTE är kopplade till biologi, i jämförelse med människor som betecknas som färgade.Detta är eftersom vita människor då anses vara "normen" även om de är i minoritet. Ett extremt exempel på det här är Apartheid regimen i Sydafrika, där färgade människor lärdes upp att leva som slavar till de vita. Allt skedde på de vitas villkor och trots att de färgade var en stor majoritet kunde de inte ens rösta. Men man ska inte tro att rasism och vitprivilegier inte existerar runt oss, för det gör de. I alla skalor och aspekter finns de med som ett konstant medvetande. Som vit (läs: i princip albino) är det här någonting man inte märker själv så ofta, men om man börjar tänka på det kan man se olika tecknen på det överallt.
Jag skrev innan om kolonialism och om hur vita är normen. Som vit innebär detta att den kultur och ideal jag representerar och är en del av ofta anses vara "finare". Men det existerar också på andra sätt, om jag till exempel vill köpa puder är det ganska garanterat att de har en nyans som iallafall liknar min hudfärg, går jag till frisören har de produkter som är till för min hårtyp, den hudfärgen jag har visas ofta upp i filmer, TV och reklam och jag behöver i princip aldrig oroa mig för att vara underrepresenterad i varken media eller politiken. Utöver detta behöver jag aldrig oroa mig för att bli trakasserad för att jag är en "blatte" och jag behöver inte höra att jag ska "dra hem dit jag kommer ifrån", polisen antar inte att jag kommer begå brott och skulle troligen behandla mig med respekt och värdighet även om jag var misstänkt för det. Dessutom har jag en ganska stor rörlighet inom den största delen av västvärlden eftersom jag inte kommer bli behandlad som en "invandrare" var jag än kommer. Allt detta är saker som de flesta vita människor aldrig ens märker av, de tar sin frihet för given och tänker därmed att alla andra har det så (lite som när män tror att bara för att de kan göra / gör en viss sak utan problem så kan alla kvinnor göra det). Problematiken här är stor eftersom det innebär att man måste få folk att se vad de har, istället för vad de inte har. Hudton är en faktor som vi bär med oss hela livet, det är svårt att byta ut sin hudfärg och det är svårt att se hur det är från olika synvinklar. Därför måste vi försöka förstå och leva oss in i hur det är på "den andra sidan" av problematiken och inte göra antagandet att alla har det likadant som jag själv. Vi får inte heller glömma bort att alltid se människan bakom huden.
onsdag 6 juni 2012
topp fem: Guilty pleasures
Dags för ännu en topp fem! Den här gången tar jag en titt på de där filmerna som man vet innerst inne är sjukt dåliga, men som man ändå gillar. De där filmerna som av olika anledningar är lite skämmiga att erkänna att man tycker om. Speciellt i vuxen ålder är det väldigt svårt att stå för ens dåliga smak vad det gäller vissa saker. Här kommer min topp fem guilty pleasures, de där filmerna som är ack så dåliga, men så episka i sin uselhet.
5. Conan- barbaren. Jag har bara sett den gamla med Arnold. Jag
har aldrig läst böckerna men som jag förstår det förhåller sig den nya
filmen mycket trognare till sitt källmaterial. Men jag bryr mig inte,
det är en ganska meningslös film med ganska mycket action och dåliga
skådespelare. Kort sagt- man får vad man förväntar sig.
4 Bill and Ted's excellent adventure. Det enda man behöver säga om den här filmen är att den blev Keanu Reeves stora genombrott, redan där lägger vi standarden lågt. Berättelsen är att två dumma tonåringar försöker klara sitt historieprov och åker därmed på en tidsresa för att uppleva de olika epokerna och händelserna själva för att enklare förstå historia. Låter det dumt? För det är det! Men ack så underhållande.
3.. Masters of the universe. Ja, Dolph Lundgren är med i denna travesti. Han spelar här He-Man, en man med hockeyfrilla och små shorts. Filmen är hur trög som helst och är egentligen inte avsedd för barn över 12. Men den är så kitschig! Varenda cell i min kropp gör små glädjuskutt över den rena och skära (och jag menar verkligen skära) kitschigheten i den. Att se en muskelman som Dolph åka i en rosa Cadillac kan göra vilken grå dag som helst ljus igen.
2. The lost boys. En vampyrfilm regisserad av Joel Schumacher, kan det bli mer guilty än så? Glömde jag dessutom säga att den är från 87? För det är den! The lost boys la grunden för många av dagens moderna vampyrhistorier, på det sättet att vampyrer i den är något sexigt på helt andra sätt än vad de var i de gamla berättelserna. Då vampyrer ofta hade setts som underliga varelser som var attraktiva i sin egendomlighet och det faktum att de symboliserar ett annat liv, bort från dygden och kraven, är vampyrerna här mer de tuffa killarna på högstadiet som är lite farliga men som tjejerna ändå är lite förälskade i.
1. Mary Shelley's Frankenstein, eller som den borde kallas "Kenneth Branaghs Frankenstein". Den här filmen är en två timmar lång ego-tripp för Kenneth Branagh, han både regisserar och spelar skaparen Victor Frankenstein , som först anstränger sig så mycket att han nästan får bråck för att skapa sitt monster för att två sekunder efter det han inser att experimentet har lyckats, får en panik-attack och ångrar sig. Grejen med den här filmen är att den verkligen inte är dålig, visst den är lite långdragen på vissa ställen men skådespelarna är bra, musiken är bra, handlingen är klassisk så varför är det här "guilty"? Den enkla anledningen är att alla som har sett den här filmen vet att den är för mycket, allt från dekoren till Frankensteins byxor, som inte lämnar särskilt mycket åt fantasin, är bara överdrivet. Den är så överdramatisk i varenda sekund och sceneriet är så pittoreskt att man bara känner: vrid ner ett varv, allt behöver inte vara uppskruvat till max hela tiden. Men det är just det här som gör filmen minnesvärd, det hade troligen blivit en bättre film om allt inte var maxat till tusen, visst, men det hade ju inte varit lika kul. Ena sekunden älskar vi Victor Frankenstein och den andra hatar vi honom, det finns inget mellanting. Den är det jag älskar mest: kitsch!
Jag inser också att detta innebär att de inte är guilty pleasures längre eftersom jag nu har gått ut med att jag gillar dem. Men skitsamma.
2. The lost boys. En vampyrfilm regisserad av Joel Schumacher, kan det bli mer guilty än så? Glömde jag dessutom säga att den är från 87? För det är den! The lost boys la grunden för många av dagens moderna vampyrhistorier, på det sättet att vampyrer i den är något sexigt på helt andra sätt än vad de var i de gamla berättelserna. Då vampyrer ofta hade setts som underliga varelser som var attraktiva i sin egendomlighet och det faktum att de symboliserar ett annat liv, bort från dygden och kraven, är vampyrerna här mer de tuffa killarna på högstadiet som är lite farliga men som tjejerna ändå är lite förälskade i.
 | ||
| Nej, min kärlek till den här mannen är inte läskig, håll käften! |
Jag inser också att detta innebär att de inte är guilty pleasures längre eftersom jag nu har gått ut med att jag gillar dem. Men skitsamma.
Veckans låt
Ove Knausgård skrev i gårdagens DN en artikel om en utställning med fotografen Francesca Woodman. Hela artikeln går att läsa här om man vill det. Knausgård har redan innan blivit bokförd som en förstaklassens douchebag hos mig, men nu ogillar jag honom ännu mer. I sin bok "Min kamp" (osmaklig titel, som dessvärre inte ens är hälften så osmaklig som själva innehållet i romanen) skriver han och gnäller om vemödan att vara man och intellektuell. Jag hade oturen att läsa första kapitlet i denna masturbativa skildring av det manliga geniet som lider emotionellt för att omgivningen "inte förstår" om ni vill veta lite mer vad jag tycker om detta ämne kan ni ju läsa här.
Det som gör att han förtjänar veckans låt är dock hans artikel om Francesca Woodman. Knausgård blir upprörd över hennes porträttering av kvinnokroppen, att hon i sitt kön inte är ett objekt för honom. Han säger att hans första kontakt med henne som konstnär var när han såg hennes bilder i en bok och hans reaktion var: "jag slog irriterad ihop boken och satte den ifrån mig, fylld av något som liknade avsky. De där kvinnogrejerna rätt upp i ansiktet orkade jag inte med." Åh ja, de där "kvinnogrejerna" varför kan inte alla kvinnor vara fina, duktiga objekt för dig att titta på när du vill och när du inte vill kan de ju bara göra dig en tjänst och inte existera. Han ändrar i och för sig uppfattning, tycker inte att hon håller på med "kvinnogrejer" längre, hon blir en RIKTIG konstnär i hans ögon, ÅÅH! Tack snälla farbror! Det faktum att hon får ställa ut på Guggenheim museet är ju en piss i Mississippi i jämförelse med att en så fin herre som du anser att det hon gör är bra. Det Knausgård gör är ett så typiskt maktbeteende, han ursäktar det faktum att han tidigare har gjort ett stort antal misogyna och inskränkta påståenden genom att höja upp EN kvinna för att visa "Titta, jag är ingen sexist, jag uppskattar kvinnliga konstnärer". Samma sak kan ses när folk vill dölja det faktum att de är rasister eller homofober med idiotiska uttalanden som: "jag är inte rasist, min granne är invandrare!" eller: "jag är inte homofob, jag har många homosexuella vänner". Det ursäktar liksom inte det faktum att du i stort är en douche. Som ett tillägg dessutom: Vem i helvete skriver en text om Providence, Rhode Island utan att en enda gång nämna H.P Lovecraft? Hade det varit en bättre text med en mer sympatisk skribent, så visst. Men inte när Ove jävla Knausgård skriver den. Du ska väl föreställa en författare? Vad annars är Providence känt för?
Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att Ove Knausgård är ett riktigt jävla mongo, nej han har inte downs syndrom, han bara är fett mongoloid! Därför får du "Mongoloid" med "Demented are go", ja jag vet att det är en Devo-cover men jag gillar demented are go versionen mer.
Förresten hittade någon min blogg genom att söka på Ben Barnes + gore WTF? Undrar...
Det som gör att han förtjänar veckans låt är dock hans artikel om Francesca Woodman. Knausgård blir upprörd över hennes porträttering av kvinnokroppen, att hon i sitt kön inte är ett objekt för honom. Han säger att hans första kontakt med henne som konstnär var när han såg hennes bilder i en bok och hans reaktion var: "jag slog irriterad ihop boken och satte den ifrån mig, fylld av något som liknade avsky. De där kvinnogrejerna rätt upp i ansiktet orkade jag inte med." Åh ja, de där "kvinnogrejerna" varför kan inte alla kvinnor vara fina, duktiga objekt för dig att titta på när du vill och när du inte vill kan de ju bara göra dig en tjänst och inte existera. Han ändrar i och för sig uppfattning, tycker inte att hon håller på med "kvinnogrejer" längre, hon blir en RIKTIG konstnär i hans ögon, ÅÅH! Tack snälla farbror! Det faktum att hon får ställa ut på Guggenheim museet är ju en piss i Mississippi i jämförelse med att en så fin herre som du anser att det hon gör är bra. Det Knausgård gör är ett så typiskt maktbeteende, han ursäktar det faktum att han tidigare har gjort ett stort antal misogyna och inskränkta påståenden genom att höja upp EN kvinna för att visa "Titta, jag är ingen sexist, jag uppskattar kvinnliga konstnärer". Samma sak kan ses när folk vill dölja det faktum att de är rasister eller homofober med idiotiska uttalanden som: "jag är inte rasist, min granne är invandrare!" eller: "jag är inte homofob, jag har många homosexuella vänner". Det ursäktar liksom inte det faktum att du i stort är en douche. Som ett tillägg dessutom: Vem i helvete skriver en text om Providence, Rhode Island utan att en enda gång nämna H.P Lovecraft? Hade det varit en bättre text med en mer sympatisk skribent, så visst. Men inte när Ove jävla Knausgård skriver den. Du ska väl föreställa en författare? Vad annars är Providence känt för?
Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att Ove Knausgård är ett riktigt jävla mongo, nej han har inte downs syndrom, han bara är fett mongoloid! Därför får du "Mongoloid" med "Demented are go", ja jag vet att det är en Devo-cover men jag gillar demented are go versionen mer.
Förresten hittade någon min blogg genom att söka på Ben Barnes + gore WTF? Undrar...
måndag 4 juni 2012
Det gyllene snittet och den västerländska hegemonin
Inte särskilt upphetsande kanske, men för er som kan det här med matte (eller konst för den delen) är det nog ganska tydligt att det här är ekvationen för harmoni, eller som det brukar kallas, "det gyllene snittet". Uträkningen kan se ganska abstrakt och tråkig ut men om du är uppvuxen i det västerländska samhället och därmed tagit del av de västerländska idealen gör du den konstant, omedvetet. Om jag visar upp det så här kanske det är lättare att förstå vad jag menar:
söndag 3 juni 2012
Spel, film, våld och glamour
Igår skrev jag om Sherlock Holmes spelen och hur Frogwares har utvecklat spel som är roliga att spela utan att falla in i machofällan. Idag tänkte jag fortsätta lite på det temat eftersom Rockstar games precis har släppt ett nytt Max Payne spel.
Ja, för inte alls länge sedan nådde Max Payne 3 butikerna, spelet är ett tredje-person shooterspel och Rockstar har som vanligt brutit ny mark vad det gäller grafik och karaktärsdesign. I det nya spelet kan man, som vanligt i Max Payne, bland annat se hur kulor sliter upp huden på de man just skjutit i slow motion, kulregn och blod är nu mer realistiska än vad de någonsin har varit i de tidigare spelen. Kritiken lär snart hagla över Rockstar, så som det alltid gör, och kontroverserna lär skapa mer hysteri och öka försäljningen. Rockstar står som sagt nästan alltid i skottelden för kritik vad det gäller porträttering av våld i spel. Ända sedan de första Grand Theft Auto kom ut i butikerna har konservativa grupper försökt att stoppa Rockstar och deras utveckling. Det känns onödigt att säga att de inte har lyckats. Med ett nytt Grand theft auto som är planerat att släppas nästa år och ett flertal andra spel i utvecklingsstadiet tror jag vi alla kan säga att Rockstar games inte är på väg någonstans.
Kritiken kommer som sagt troligen inte att tystna men vad är det egentligen de kritiserar? För det första är det ju det grafiska användandet av våld i spelen, spelutvecklarna lägger ut mycket tid och resurser för att våldet ska kännas så naturtroget som möjligt för att känslan i spelet ska kännas realistiskt och därmed öka spänningsmomenten. För det andra är det romantiseringen av våld som ofta kritiseras. Det är här den riktiga häxjakten börjar, detta är underligt eftersom kritikerna ofta vill hitta en syndabock som de kan skylla alla samhällets problem på, under 60-talet var det rolling stones, under 40-talet var det jazz och under 80 och 90-talet var det våld i filmer. Problemet är att dessa kritiska röster ofta missar den stora bilden.
Våld är något som är associerat med män, när man tänker på krig och soldater tänker man på män, när man tänker på gatuvåld tänker man på män och när man tänker på våld inom hemmet tänker man definitivt på män. Det finns dessutom statistik på att män faktiskt är mer våldsamma än kvinnor och vad än "forskare" vill få er att tro finns det ingen egentlig biologisk förklaring till det här. Så varför är det så här då? Jo, eftersom vi lever i ett patriarkat könssegregerar vi gärna olika egenskaper så att det blir så stor skillnad mellan män och kvinnor som möjligt, sedan värdesätter vi de typiskt manliga egenskaperna högre. Detta innebär att eftersom män genom den västerländska historien ofta har varit de som står för våldet blir de associerade med allt våld, eftersom våld är associerat som "typiskt manligt" värdesätter vi denna egenskap högre än "typiskt kvinnliga" egenskaper så som känslosamhet och empati. Därmed romantiserar vår kultur ofta över dessa "manliga" egenskaper oavsett om det är film, spel eller litteratur. Det är därför konstigt att just speltillverkare får ta de hårdaste smällarna vad det gäller porträttering av våld eftersom jag inte anser att de är de allra värsta bovarna i dramat, spel är precis som andra kulturella uttryck bara ett sätt att reflektera över vår kultur genom att ta de saker som vi värdesätter högst, och som därmed kommer bli populärast, paketera det och sälja det tillbaka till konsumenterna. Därmed inte sagt att Rockstar eller andra spelutvecklare INTE är en del av problematiken, det är klart att de är, men de kan också vara en del av lösningen, som i fallet Frogwares.
Vi ser uttryck för patriarkatet i varje del av vår kultur och spel är faktiskt inte värst. Ta till exempel Quentin Tarantinos film "Death Proof" där vi får se Rose McGowans karaktär bli mördad i en bil samtidigt som vi får se hennes kamp för att få leva, men eftersom det är en Tarantino film (man måste faktiskt inte gilla hans filmer) får vi följa den manliga blicken och därmed känna hur mördaren njuter av att se hennes kropp kastas mot bilens sidor. Ett annat exempel är alla dessa deckare där den manliga poliskommissarien (den patriarkala beskyddaren) får se ett stort flertal förstörda och mördade kvinnokroppar och deras lik beskrivs på ett nästan nekrofilt sätt där vi får lite chans att både relatera med mördaren och se det ur hans synvinkel samtidigt som vi får bli äcklade. De allra flesta spel har dock inte den här dimensionen, spel är så pass dyra att tillverka att de måste klara sig förbi diverse censurregler och tabuer för att över huvudtaget kunna sälja sina produkter på en bredare marknad och därmed kunna få tillbaka alla de pengar som dehar lagt ner på att producera dem. Våld i spel är ofta ett ganska opersonligt sådant, där man inte får se personen man dödars ansikte eller veta någonting om honom (för tillskillnad från i alla annan kultur där det verkar finnas ett pris för att klämma in så många halvnakna stympade kvinnor som möjligt, får man faktiskt i princip bara döda män i spel). De man dödar brukar dessutom oftast dö på ett ganska opersonligt sätt genom att de blir skjutna och man brukar nästan alltid bara döda de som försöker döda en själv. Det är relativt sällan man får mörda någon som är försvarslös eller som inte försöker skada en själv. När man väl får detta (i rockstars spel iallafall) är det vanligtvis ett val man får göra där det handlar om huruvida man vill hämnas på någon eller inte, detta val brukar dessutom sedan ha konsekvenser där man oftast kommer undan lindrigare om man valde att skona personen. Rockstar är dessutom helt medvetna om i vilken kultur de framställer sina porträtteringar och historier, det finns ofta med ganska mycket humor och ironi i allt de gör.
.jpg)
Mycket av förklaringen kan finnas i att spel anses vara "fulkultur" och det är därmed inte helt okej att tycka om dem. Spel är någonting som barn ska hålla på med, inte vuxna människor. Rockstar gör i princip bara spel man måste vara över 16 år för att spela. (Kobra gjorde för några veckor sedan ett mycket bra avsnitt om just spel som jag verkligen kan rekommendera) Det är mycket lättare att kritisera något som anses vara fult än något som anses vara kulturellt och lite högtrevande. Därför hörs inte så mycket kritik om våld i film längre, eftersom film har blivit accepterat som ett finkulturellt medium är det svårare att kritisera eftersom film är "konst". Många som kritiserar verkar dessutom inte egentligen veta vad de pratar om eftersom många troligen aldrig ens har spelat de spel de kritiserar. Allvarligt, spela grand theft auto i en timme eller så och sen kan du komma tillbaka.
Jag säger alltså inte att det är FEL att kritisera våldsamma spel, men när man väl gör det måste man vara medveten om vad det är man kritiserar och varför man gör det. Man kan dessutom inte bara kritisera en del av en kultur som i stort är väldigt skadlig, man måste se att det finns flera dimensioner utöver det man kan se i endast en företeelse. Alltså: Vill du kritisera Rockstar Games, fint! Men glöm inte bort i vilken kultur de arbetar och glöm inte bort att du är med och skapar den kulturen och det samhället själv genom att göra vissa val. Kritisera därmed inte bara ett spel eller ett företag, kritisera patriarkatet och synen på manlighet!
Ja, för inte alls länge sedan nådde Max Payne 3 butikerna, spelet är ett tredje-person shooterspel och Rockstar har som vanligt brutit ny mark vad det gäller grafik och karaktärsdesign. I det nya spelet kan man, som vanligt i Max Payne, bland annat se hur kulor sliter upp huden på de man just skjutit i slow motion, kulregn och blod är nu mer realistiska än vad de någonsin har varit i de tidigare spelen. Kritiken lär snart hagla över Rockstar, så som det alltid gör, och kontroverserna lär skapa mer hysteri och öka försäljningen. Rockstar står som sagt nästan alltid i skottelden för kritik vad det gäller porträttering av våld i spel. Ända sedan de första Grand Theft Auto kom ut i butikerna har konservativa grupper försökt att stoppa Rockstar och deras utveckling. Det känns onödigt att säga att de inte har lyckats. Med ett nytt Grand theft auto som är planerat att släppas nästa år och ett flertal andra spel i utvecklingsstadiet tror jag vi alla kan säga att Rockstar games inte är på väg någonstans.
Kritiken kommer som sagt troligen inte att tystna men vad är det egentligen de kritiserar? För det första är det ju det grafiska användandet av våld i spelen, spelutvecklarna lägger ut mycket tid och resurser för att våldet ska kännas så naturtroget som möjligt för att känslan i spelet ska kännas realistiskt och därmed öka spänningsmomenten. För det andra är det romantiseringen av våld som ofta kritiseras. Det är här den riktiga häxjakten börjar, detta är underligt eftersom kritikerna ofta vill hitta en syndabock som de kan skylla alla samhällets problem på, under 60-talet var det rolling stones, under 40-talet var det jazz och under 80 och 90-talet var det våld i filmer. Problemet är att dessa kritiska röster ofta missar den stora bilden.
Våld är något som är associerat med män, när man tänker på krig och soldater tänker man på män, när man tänker på gatuvåld tänker man på män och när man tänker på våld inom hemmet tänker man definitivt på män. Det finns dessutom statistik på att män faktiskt är mer våldsamma än kvinnor och vad än "forskare" vill få er att tro finns det ingen egentlig biologisk förklaring till det här. Så varför är det så här då? Jo, eftersom vi lever i ett patriarkat könssegregerar vi gärna olika egenskaper så att det blir så stor skillnad mellan män och kvinnor som möjligt, sedan värdesätter vi de typiskt manliga egenskaperna högre. Detta innebär att eftersom män genom den västerländska historien ofta har varit de som står för våldet blir de associerade med allt våld, eftersom våld är associerat som "typiskt manligt" värdesätter vi denna egenskap högre än "typiskt kvinnliga" egenskaper så som känslosamhet och empati. Därmed romantiserar vår kultur ofta över dessa "manliga" egenskaper oavsett om det är film, spel eller litteratur. Det är därför konstigt att just speltillverkare får ta de hårdaste smällarna vad det gäller porträttering av våld eftersom jag inte anser att de är de allra värsta bovarna i dramat, spel är precis som andra kulturella uttryck bara ett sätt att reflektera över vår kultur genom att ta de saker som vi värdesätter högst, och som därmed kommer bli populärast, paketera det och sälja det tillbaka till konsumenterna. Därmed inte sagt att Rockstar eller andra spelutvecklare INTE är en del av problematiken, det är klart att de är, men de kan också vara en del av lösningen, som i fallet Frogwares.
Vi ser uttryck för patriarkatet i varje del av vår kultur och spel är faktiskt inte värst. Ta till exempel Quentin Tarantinos film "Death Proof" där vi får se Rose McGowans karaktär bli mördad i en bil samtidigt som vi får se hennes kamp för att få leva, men eftersom det är en Tarantino film (man måste faktiskt inte gilla hans filmer) får vi följa den manliga blicken och därmed känna hur mördaren njuter av att se hennes kropp kastas mot bilens sidor. Ett annat exempel är alla dessa deckare där den manliga poliskommissarien (den patriarkala beskyddaren) får se ett stort flertal förstörda och mördade kvinnokroppar och deras lik beskrivs på ett nästan nekrofilt sätt där vi får lite chans att både relatera med mördaren och se det ur hans synvinkel samtidigt som vi får bli äcklade. De allra flesta spel har dock inte den här dimensionen, spel är så pass dyra att tillverka att de måste klara sig förbi diverse censurregler och tabuer för att över huvudtaget kunna sälja sina produkter på en bredare marknad och därmed kunna få tillbaka alla de pengar som dehar lagt ner på att producera dem. Våld i spel är ofta ett ganska opersonligt sådant, där man inte får se personen man dödars ansikte eller veta någonting om honom (för tillskillnad från i alla annan kultur där det verkar finnas ett pris för att klämma in så många halvnakna stympade kvinnor som möjligt, får man faktiskt i princip bara döda män i spel). De man dödar brukar dessutom oftast dö på ett ganska opersonligt sätt genom att de blir skjutna och man brukar nästan alltid bara döda de som försöker döda en själv. Det är relativt sällan man får mörda någon som är försvarslös eller som inte försöker skada en själv. När man väl får detta (i rockstars spel iallafall) är det vanligtvis ett val man får göra där det handlar om huruvida man vill hämnas på någon eller inte, detta val brukar dessutom sedan ha konsekvenser där man oftast kommer undan lindrigare om man valde att skona personen. Rockstar är dessutom helt medvetna om i vilken kultur de framställer sina porträtteringar och historier, det finns ofta med ganska mycket humor och ironi i allt de gör.
.jpg)
Mycket av förklaringen kan finnas i att spel anses vara "fulkultur" och det är därmed inte helt okej att tycka om dem. Spel är någonting som barn ska hålla på med, inte vuxna människor. Rockstar gör i princip bara spel man måste vara över 16 år för att spela. (Kobra gjorde för några veckor sedan ett mycket bra avsnitt om just spel som jag verkligen kan rekommendera) Det är mycket lättare att kritisera något som anses vara fult än något som anses vara kulturellt och lite högtrevande. Därför hörs inte så mycket kritik om våld i film längre, eftersom film har blivit accepterat som ett finkulturellt medium är det svårare att kritisera eftersom film är "konst". Många som kritiserar verkar dessutom inte egentligen veta vad de pratar om eftersom många troligen aldrig ens har spelat de spel de kritiserar. Allvarligt, spela grand theft auto i en timme eller så och sen kan du komma tillbaka.
Jag säger alltså inte att det är FEL att kritisera våldsamma spel, men när man väl gör det måste man vara medveten om vad det är man kritiserar och varför man gör det. Man kan dessutom inte bara kritisera en del av en kultur som i stort är väldigt skadlig, man måste se att det finns flera dimensioner utöver det man kan se i endast en företeelse. Alltså: Vill du kritisera Rockstar Games, fint! Men glöm inte bort i vilken kultur de arbetar och glöm inte bort att du är med och skapar den kulturen och det samhället själv genom att göra vissa val. Kritisera därmed inte bara ett spel eller ett företag, kritisera patriarkatet och synen på manlighet!
lördag 2 juni 2012
Äntligen!
I crika två år har Frogwares utlovat ett nytt Sherlock Holmes spel som kommer följa upp där deras tidigare slutade. Det verkar nu som att det äntligen kommer komma ut i September i år, den efterlängtade uppföljaren till "Sherlock Holmes Vs. Jack the ripper" heter "The testament of Sherlock Holmes". Ni behöver nog bara kolla på trailern för att förstå varför jag redan nu ser fram emot det:
Franska Frogwares är kända för att göra spel som på ett kreativt och fantasifullt sätt utnyttjar omgivningar och karaktärer för att föra sina historier framåt. Då de flesta gjorde shooterspel utvecklade Frog Wares en helt egen genre av detektivspel där man själv får hitta ledtrådar och göra slutsatser baserade på bevismaterial. Det finns väldigt lite våld i spelen och man utvecklar sin förmåga i matte, språk och logiskt tänkande när man spelar. Miljöerna är dessutom ur-tjusiga och de har verkligen gjort efterforskningar för att försäkra att känslan är så genuin som möjligt när man utforskar Viktorianska London. Det som var så bra med "Vs. Jack The Ripper" kan ha varit klass-tänkandet som finns med i hela spelet, vi som är bekanta med karaktären Sherlock Holmes vet att han är känd för att vara känslokall och totalt beräknande men Frogwares har här förändrat honom till någon som verkligen förstår och känner med de som har det sämre ställt än han själv. De har dock förhållit sig väldigt troget till Arthur Conan Doyles klassiska historier och karaktär, men de har fördjupat karaktären så att man nu förstår honom och verkligen kan relatera till honom, man förstår hans motivation till att söka sanningen och hans iver i att fånga de som missbrukar andras förtroende och som medvetet skadar andra för sin egen vinning. Som jag skrev i mitt inlägg om Spaghettivästern att Italienarna använde vilda västern som plattform för sina moraliska historier använder Frogwares Sherlock Holmes och 1800-talets Europa som ett verktyg för att kritisera. I deras händer blir Sherlock Holmes en man som är medveten om hur bra han har det och han använder sin intelligens och logiska förmåga till att ge tillbaka till det samhälle som har gett honom så mycket. Det blir en väldigt fin porträttering av en man som vill hjälpa de som har det sämre ställt än han själv på det bästa sätt han vet- genom att lösa deras bekymmer och problem när polisen inte kan eller vill göra något.
Det som dessutom kommer vara bra med spelet är att de den här gången har utvecklat det i första hand för spelkonsoler istället för PC som de har gjort innan. Detta innebär grym ny grafik, bättre detaljer och ännu mer London att utforska. Hoppas verkligen Frogwares kan hålla tiden den här gången och glöm inte spana in de gamla spelen om ni inte redan har det.
Franska Frogwares är kända för att göra spel som på ett kreativt och fantasifullt sätt utnyttjar omgivningar och karaktärer för att föra sina historier framåt. Då de flesta gjorde shooterspel utvecklade Frog Wares en helt egen genre av detektivspel där man själv får hitta ledtrådar och göra slutsatser baserade på bevismaterial. Det finns väldigt lite våld i spelen och man utvecklar sin förmåga i matte, språk och logiskt tänkande när man spelar. Miljöerna är dessutom ur-tjusiga och de har verkligen gjort efterforskningar för att försäkra att känslan är så genuin som möjligt när man utforskar Viktorianska London. Det som var så bra med "Vs. Jack The Ripper" kan ha varit klass-tänkandet som finns med i hela spelet, vi som är bekanta med karaktären Sherlock Holmes vet att han är känd för att vara känslokall och totalt beräknande men Frogwares har här förändrat honom till någon som verkligen förstår och känner med de som har det sämre ställt än han själv. De har dock förhållit sig väldigt troget till Arthur Conan Doyles klassiska historier och karaktär, men de har fördjupat karaktären så att man nu förstår honom och verkligen kan relatera till honom, man förstår hans motivation till att söka sanningen och hans iver i att fånga de som missbrukar andras förtroende och som medvetet skadar andra för sin egen vinning. Som jag skrev i mitt inlägg om Spaghettivästern att Italienarna använde vilda västern som plattform för sina moraliska historier använder Frogwares Sherlock Holmes och 1800-talets Europa som ett verktyg för att kritisera. I deras händer blir Sherlock Holmes en man som är medveten om hur bra han har det och han använder sin intelligens och logiska förmåga till att ge tillbaka till det samhälle som har gett honom så mycket. Det blir en väldigt fin porträttering av en man som vill hjälpa de som har det sämre ställt än han själv på det bästa sätt han vet- genom att lösa deras bekymmer och problem när polisen inte kan eller vill göra något.
Det som dessutom kommer vara bra med spelet är att de den här gången har utvecklat det i första hand för spelkonsoler istället för PC som de har gjort innan. Detta innebär grym ny grafik, bättre detaljer och ännu mer London att utforska. Hoppas verkligen Frogwares kan hålla tiden den här gången och glöm inte spana in de gamla spelen om ni inte redan har det.
Ernest Cole och apartheid
Jag inser efter det senaste inlägget om patriotism att jag har varit väldigt dålig på att skriva om rasism, nationalism och fördomar. Det här är ganska synd eftersom jag tycker att det är en väldigt viktig sak att ta upp och jag vill verkligen inte att dessa frågor ska hamna i skymundan eller marginaliseras.
Anledningen till att jag tar upp det nu är för att jag igår var i Kristianstad och såg på Ernest Coles utställning. Ernest Cole var en fotograf som levde i Sydfrika under 60-talets apartheid och han dokumenterade sin och andra färgade människors vardag i form av fotografier. För att göra detta var han tvungen att gömma sin kamera, skaffa pass och ID-handlingar som gjorde att han kunde röra sig och han var konstant tvungen att ta hjälp av vänner och bekanta, det som är så beundransvärt med det här är att han gjorde detta endast för att visa hur apartheidregimen var för de färgade människorna i Sydafrika. Cole visar upp ett samhälle med stora orättvisor och skillnader. Hur Vita människor kan leva i lyx och överflöd medan det fanns svarta som inte hade mat för dagen och hur regimen rättfärdigade detta med sin rasistiska retorik.
Fotografierna målar upp en hemsk bild av modern historia. Det är svårt att beskriva med ord vad bilderna visar och jag tycker därför ni borde kolla upp hans verk eftersom det inte bara är historiska dokument det är estetiskt sätt väldigt bra bilder också. Ernest Cole visar upp sin vardag ur ett perspektiv som ofta glöms bort, nämligen ur de fattiga färgades perspektiv. Det som dessutom är så vackert med hans bilder är att trots många av dem porträtterar nöd och svält finns det en hel del som visar glädje och detta ger honom en extra dimension som fotograf. Han visar att detta är människor som också kan vara lyckliga när de väl får. Det är därför människor som Cole är riktiga hjältar: de som verkligen vill förändra och tar varje chans de har till att visa sitt budskap och göra världen till en bättre plats.
Och om ni vill veta mer så finns det information om Coles verk och liv på hasselbladstiftelsens hemsida
Anledningen till att jag tar upp det nu är för att jag igår var i Kristianstad och såg på Ernest Coles utställning. Ernest Cole var en fotograf som levde i Sydfrika under 60-talets apartheid och han dokumenterade sin och andra färgade människors vardag i form av fotografier. För att göra detta var han tvungen att gömma sin kamera, skaffa pass och ID-handlingar som gjorde att han kunde röra sig och han var konstant tvungen att ta hjälp av vänner och bekanta, det som är så beundransvärt med det här är att han gjorde detta endast för att visa hur apartheidregimen var för de färgade människorna i Sydafrika. Cole visar upp ett samhälle med stora orättvisor och skillnader. Hur Vita människor kan leva i lyx och överflöd medan det fanns svarta som inte hade mat för dagen och hur regimen rättfärdigade detta med sin rasistiska retorik.
Fotografierna målar upp en hemsk bild av modern historia. Det är svårt att beskriva med ord vad bilderna visar och jag tycker därför ni borde kolla upp hans verk eftersom det inte bara är historiska dokument det är estetiskt sätt väldigt bra bilder också. Ernest Cole visar upp sin vardag ur ett perspektiv som ofta glöms bort, nämligen ur de fattiga färgades perspektiv. Det som dessutom är så vackert med hans bilder är att trots många av dem porträtterar nöd och svält finns det en hel del som visar glädje och detta ger honom en extra dimension som fotograf. Han visar att detta är människor som också kan vara lyckliga när de väl får. Det är därför människor som Cole är riktiga hjältar: de som verkligen vill förändra och tar varje chans de har till att visa sitt budskap och göra världen till en bättre plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)