Eurovision song contest och patriotism

Niklas Wahllöf skriver i dagens DN om att Eurovision song contest fungerar som en plattform för patriotism och nationalism han skriver: "Det handlar inte om vilken artist vi skickar. Inte om musikens kvaliteter. Det handlar bara om möjligheten att få ha ett patriotiskt party. Och då vill jag inte vara med." Men jag håller inte riktigt med honom i detta påstående. 

Eurovision handlar inte så mycket om att tävla mellan nationer och se vem som är bäst som det handlar om att samla Europa. Varje år får alla länder välja ut en låt de vill ska representera just sitt land.  En blandning mellan majoriteten och pålästa mer professionella jurygrupper bestämmer vilken låt som ska skickas vidare till den stora tävlingen i Europa. Beroende på vilket land man tillhör får man sedan antingen försöka förtjäna en plats i den stora finalen genom att vara med i en deltävling eller, om man tillhör big five eller är värdland så skickas man direkt till den finalen. Hela tävlingen är uppbyggd på relativt simpla, men demokratiska tillvägagångssätt, man röstar på den LÅT man själv tycker mest om och vill höra igen och man får inte rösta på sitt egna lands bidrag. För att tydliggöra: man röstar inte på det land man gillar mest man röstar på artisten och melodin. ESC är helt uppbyggt på den här principen! Anledningen till att jag tror folk blir glada när deras egna land vinner har med själva processen att göra, man var själv delaktig i beslutet om vilken låt som skulle skickas och man var alltså delaktig i vinsten. På samma sätt blir de flesta glada om de bidrag de röstar på i finalen vinner eftersom de då kände att de var delaktiga i de som vann då också.

Grejen med Eurovision är att människor från hela Europa samlas och tittar på samma program och tillsammans utser de sedan en vinnare. Vi ser både de olika ländernas likheter och skillnader i den kulturella potpurri som vår världsdel är. Och när någon vinner är det som att vi alla samlas under ett tag och bortser från våra skillnader. Loreen är inte svensk i första hand när hon vinner Eurovision- hon är Europé, vi var alla med och röstade fram henne och vi är därför enade om att den låten var bäst. Vi tävlar inte i kultur eller folktillhörighet- vi enas över musiken.

Visst kan jag hålla med om att en liten del patriotism visst finns med i tävlingen, visst är patriotism inget jag tycker är bra, men den här tävlingen består för det mesta av en gemensamhetstanke och en tanke om att varje land vill representera sin egen smak i Europa. Det är inget konstigt att vi Européer har olika smaker beroende på var vi kommer ifrån men det som gör programmet så fascinerande är att vi ändå kan enas över att en låt är bra även om den inte kommer från vår egen kultur.

Den patriotism som finns med är dock representerad på ett annat sätt- gnället över att de andra länderna röstar på sina grannar. Det här är etnocentriskt tänkande som säger min kultur är mallen för vad som är "bra" och de som inte tycker det vill mig och min kultur illa genom att vara samlade och därmed vara emot min kultur. Den här mentaliteten är både patriotisk och skadlig eftersom man helt ignorerar att vissa kanske röstar på någon låt eftersom den kommer från en liknande kultur och att man därmed förstår tankesättet och traditionen den är förankrad i. Europa är inte en enad kultur utan den är fördelad i små klickar som är beroende av historia och andra faktorer. Dessutom visar statistik att de allra värsta grannlandsröstarna faktiskt är de nordiska länderna med Sverige, Norge och Danmark i toppen över de som alltid ger sina grannar poäng.

Om man ändå ska prata om patriotism i detta sammanhang måste jag säga att jag under de senaste åren har saknat inhemska nummer från de olika länderna, jag tycker alla bidrag har börjat låta mer och mer lika. lite mer variation vore trevligt. Men nu ska inte jag gnälla. För att komma till kärnan tycker jag att ESC handlar mer om att ena än att splittra och jag tycker dessutom det är trevligt att det bidrar till att Europa blir mer kulturellt blandat. Patriotismen efter Eurovisionen är dessutom enligt mig inte ens hälften så skadlig av den som kommer efter och före fotboll och andra lagsporter, jag har aldrig hört att någon har blivit nedslagen för att de röstade på en annorlunda låt. 'Nuff said!

Topp tre: Protagonister

Inom spelvärlden finns en tydlig mansdominans, detta syns inte minst på bristen av kvinnliga karaktärer i spel men också på hur de kvinnliga karaktärerna är utformade, de har oftast kroppar som får Pamela Anderson att se normalbyggd ut och överallt på internet i spelforum och bloggar kommer det upp listor och diskussioner om vilken som är den snyggaste kvinnliga Tv-spelskaraktären. Men hur är det med de manliga karaktärerna då? Ja, som sagt inom spelvärlden arbetar mest män och de gör produkter FÖR män men trots detta kan det ibland smita in en manlig karaktär som med lite fantasi och rätt tankesätt faktiskt kan tolkas som snygg.. Ja, det låter perverst men här kommer iallafall min lista med topp tre snyggaste manliga protagonister inom Tv-spelsvärlden.

3. Ezio Auditore; Assassin's creed 2, Assassin's creed: brotherhood, Assassin's creed: revelations. En riktig kvinnokarl som dessutom är italienare, med sin mörka hy, italienska brytning och kaxiga hållning är Ezio en riktig hjärtekrossare, inom sin värld...

2. John Martson; Red dead redemption. En före detta outlaw som nu försöker sona för sina brott för att säkerställa framtiden för sin son och fru. John Marston är idealet för den starka, tysta mannen, han är rättskaffens men har ett svart förflutet, hård på utsidan men har en vänlig själ. Han har dessutom en riktigt bra västamerikansk dialekt.

1. Prinsen i "Prince of persia: The forgotten sands", I varje prince of persia är det en ny prins, men det här är nog den snyggaste. Han har allt man skulle kunna tänka sig av en orientalisk prins, mörk hy, mörkt hår och biffiga överarmar. Spelet i sig är dessutom ovanligt vackert designat med fantastiska interiörer och miljöer som kan förföra vem som helst. Den här prinsen är kungen på min lista.


Det här var min lista och om du gillade den kan du ju skriva en kommentar eller dela den med någon som du tror skulle uppskatta den. Om du blev upphetsad av den här listan: sök hjälp!

Genidraget Marvel del 2

Jag har innan skrivit om vårens stora blockbuster "The Avengers" och om varför den var ett smart drag från Marvel:s sida. Men Marvel är framförallt ett seriebolag som är till för att publicera och skapa serietidningar.

Serietidningar och grafiska romaner är väldigt svårsålda, de är relativt dyra att trycka och skapa och blir därmed ofta lite för dyra att sälja för att kunna göra någon riktig vinst. De två största företagen för serier i USA DC Comics och Marvel har därmed hittat egna system för att få deras produkter sålda. Marvel är som sagt det näst största företaget för publicering av serier i Amerika precis efter DC Comics, men den balansen lär rubbas inom en snar framtid.

Som sagt är det svårt att tjäna pengar på att endast publicera serier, DC och Marvel har båda liknande strategier för att få ut så mycket vinst som möjligt. För det första äger själva bolaget alla karaktärer och historier, inte skaparen. Detta gör att bolaget själva kan bestämma vad som ska hända med karaktärerna och historierna utan att skaparen blandar sig i (eftersom de ändå inte har något att säga om saken). De flesta serieskaparna är också kontrakts-bundna och kan därmed inte sälja idéer eller karaktärer till konkurrenter och eftersom de inte äger det de själva gör i slutändan utan endast blir betalda en gång för själva historien och karaktärerna måste serieskaparna därmed konstant göra nya serier för att kunna leva på det de gör. Detta gör att företagen säkerställer att deras mest populära skapare konstant återkommer till just dem. De allra flesta bolag gör det här eftersom det inte bara är ekonomiskt bättre utan för att det också gör att bolagen själva har full kontroll.

Det var en snabb insikt i hur Marvel kan tjäna sina pengar men vad är det som gör dem så speciella och varför kommer de dra ifrån DC? Under 80-talet började båda företagen modernisera sina historier för att göra dem mer tillgängliga för en större publik och även för att kunna nå ut till vuxna läsare som man insåg var en potentiell marknad. Marvel och DC gjorde det här på olika sätt, DC började skapa mer vuxna serier med mer komplex handling och började dessutom satsa mer på grafiska romaner, de köpte tillexempel upp Vertigo, där bland annat Alan Moore publicerade sina serier. Marvel däremot började göra olika serier för vuxna och barn vilket i sig inte var en dålig strategi men den gav konsekvenser eftersom de vuxna serierna ibland gjorde referenser till vad som hände i serierna för barn och tvärtom de hade dessutom ett flertal olika tidningar och tids-axlar för alla sina återkommande karaktärer som gjorde att både läsarna och författarna blev väldigt förvirrade. Alla karaktärer följde helt enkelt inte ett bestämt narrativ utan det var mer upp till författaren och bolaget själva att bestämma vad som skulle hända med en karaktär. Detta innebar dock att tillexempel Spider-man i en tidning kunde vara totalt annorlunda som person och ha en annorlunda historia mot vad han var i en annan tidning. Marvel insåg själva att det här var ohållbart och under 2000-talet började man publicera vad som nu kallas "Ultimate Marvel".

Nu kommer vi till anledningen varför Marvel till sist kommer gå om DC. Ultimate Marvel var ett genidrag eftersom det innebar att företaget totalt skrotade allt gammalt och började om på nytt. De tog bort karaktärer som inte var populära och de återuppfann sina gamla karaktärer, de började ha som policy att alla Marvel karaktärer härmed måste följa en viss tid-axel och ha en bestämd bakgrundshistoria. Detta gav dem ett ordentligt uppsving och de började igen med att ha speciella serier för barn och speciella serier för en lite vuxnare publik. De började skriva serier som var mer fristående och som man inte behövde följa och de började publicera grafiska romaner i samband med släpp av filmer baserade på deras karaktärer och historier. Detta var ett genidrag eftersom de visste att de därmed har en konstant växande publik som lätt kommer kunna ta till sig deras serier. DC å andra sidan gjorde precis tvärtom, efter att ha legat före med stor marginal i flera år började de nu tappa och införde därför något som bara kan beskrivas som en katastrof, de började smått med att blanda de olika karaktärerna i serier där de inte hörde hemma, de kunde tillexempel ha stålmannen i en batman serie trots att de olika karaktärerna inte hör hemma hos varandra. De började satsa på serier som inte hade en specifik publik utan som var skrivna för både vuxna och barn, detta gjorde att de till sist fick ett resultat där serierna var för mörka och för svåra att förstå för barn och för barnsliga och lättsamma för vuxna. Jag måste nog inte förklara varför det här var en mardröm för både skapare och läsare eftersom det innebar att man kross-referarade hej vilt och det blev till sist helt omöjligt att förstå vilka förändringar som var permanenta och vilka som inte var det. Enda anledningen till at DC klarade sig ur det här är att de äger både Vertigo och MAD för annars hade de varit ute ur leken för länge sedan. DC verkar dock ha insett sina förra problem och satsar sedan 2011 också på att helt börja om på nytt med alla karaktärer och att han renare tidskontinuitet och att vara helt utan refererande till andra karaktärer eller historier. Båda bolagen har dessutom slutat med att ha parallella universum och världar och har nu endast en plattform för sina serier.

Det finns en helt lista med anledningar förutom det här bland annat är det som jag tidigare nämnt "The Avengers" potential som film och framtidens franchise, men det är också det faktum att Marvel:s karaktärer helt enkelt är mycket mer utvecklade, det finns ett så kallat "Marvel koncept" som bolaget har fört sedan 60-talet, detta innebär att serierna till hälften är action-packade äventyr och till hälften är karaktärsstudier och såpopera-liknande scenarior allt för att kunna ge läsarna mer insikt i personerna bakom namnen. Detta är ett koncept Marvel har tagit med sig in i modern tid och nu utvecklar mer än någonsin. DC saknar det här till viss del och de har också ett mycket tråkigare persongalleri där många av karaktärerna känns både gamla och mossiga, ta tillexempel Stålmannen där publiken redan efter några nummer blev så uttråkade av hans styrka att företaget var tvungen till att uppfinna kryptonit för att ge honom en svaghet som gjorde historierna mer intressanta. Det enda riktigt vinst-givande DC har kvar är Batman, det var i princip endast hans populäritet som gjorde att DC som företag har klarat sig. Dessutom ägs Marvel av Disney och DC ägs av Warner Bros. vilket i sig inte är en svaghet men Disney har en marknadsstrategi som är baserad på flera år av forskning och undersökning. Därmed inte sagt att Time Warner är ett dåligt företag, nej tvärtom, deras strategier bara skiljer sig från Disneys vilket jag tror är det som gör att Disney i slutet är bättre på att hantera att serie-förlag än vad Time Warner är, men det kanske jag tar en annan gång. För det sista vill jag ge Marvel en eloge för deras fantastiska sätt att hantera publik och fans. Marvel har och är nämligen extermt duktiga på att möta sin publik och de kan verkligen det här med att marknadsföra. Bolaget är kända för att konstant tvinga ut stjärnor, producenter, författare och regissörer för att möta sina fans och de verkligen uppmuntrar att folk ska bli involverade i deras produkter genom att anordna tävlingar, möten, presskonferenser, signeringar och de har till och med uppmuntrat till att amatörer ska skriva fanfiction och göra fanart. DC å andra sidan försökte stämma över det här:

 

Konstnären Mark Chamberlain gjorde 2005 en utställning med akvareller bestående av denna och liknande bilder på Batman och Robin, DC hotade med att stämma om han och galleriet inte genast avslutade utställningen och inte sålde något av verken. Aktivist grupper blev sedan upprörda över det här och kallade DC för homofober, varpå DC svarade att det är en fråga om upphovsrätt. Jag tror alla förstår att bolaget redan har tjänat storkovan på Batman karaktären och att det dessutom går att lösa såna här fall på andra sätt. Dålig stil från företagets sida eftersom de tydligt visar att den här sortens tolkningar inte accepteras.

Eurovision 2012!

Ikväll är det som sagt dags för finalen i Eurovision song contest, jag kommer självklart titta och troligen inte kunna hålla uppmärksamheten på grund av alla tråkiga bidrag som kommer mellan de som är bra (men tack gode gud så är Englands bidrag först i år så den snoozefesten är iallafall över tidigt i programmet) Ja, jag tycker i princip varje år att England skickar helt fantastiskt tråkiga bidrag, och i år är det ingen skillnad. Är det förresten bara jag eller har tävlingen blivit mycket bättre sedan alla länder utom big five + värdlandet måste kvala in i tävlingen? Här kommer mina favoritbidrag från i år:

1. Ryssland! De skickar i princip alltid bra bidrag och även i år. Det här är lätt min favorit och den sticker ut riktigt mycket, den är käck, rolig och charmig. Allt man vill ha av en Eurovision låt.

2 Albanien, årets bästa ballad och hon kan verkligen sjunga, det är en lite udda sång och jag tycker iallafall den är väldigt vacker.

3. Turkiet, en glad, fartfylld låt som också är väldigt charmig. han som sjunger har väldigt mycket utstrålning och scen-närvaro

Sen hejar vi självklart på Loreen ikväll som gjorde ett helt fantastiskt framförande i torsdags, hennes låt är dessutom riktigt bra och hon är hur grym som helst!

 Uppdatering  hundens favorit bland kvällens bidrag är Estlands skönsjungande kille, ni skulle ha sett hans min när mannen började sjunga, han var som trollbunden hela låten och visst kan man förstå honom Estländska är ett vackert språk och han har en perfekt röst för att sjunga ballader

Spaghettivästern - en hyllning

Det finns ett fåtal verkligt ikoniska filmer inom filmhistorien, de där som "alla" känner till och som flera år efter det att de gick upp för första gången fortfarande är lika sevärda som alltid. Det är den sortens filmer som känns tidslösa och vars teman aldrig går ur tiden, precis som i gamla sagor kan vi fortfarande relatera till dessa historier.

Men vad är det då som gör att vissa historier blir klassiker medan andra glöms bort och känns föråldrade redan efter några år? Det handlar för det första om temat i berättelsen och för det andra handlar det om utförandet, är det gripande och intresseväckande eller är det tråkigt och alldagligt? Under 1960-talet gick det en stor filmvåg genom Europa där "socialrealism" var huvudbegreppet. En handfull unga Italienska filmskapare blev dock trötta på dessa historiers förgänglighet, de ville ha episka, klassiska historier om mod och vänskap men var skulle man vända sig för att bäst berätta dessa? Till drömmarnas land förstås: USA!

Västerngenren höll på att dö ut i Amerika, filmerna ansågs inte längre vara politiskt korrekta (med rätta!) och studiorna hade inte längre råd att producera denna sortens filmer. Det är dock nu som det underliga händer, dessa unga Italienare tar den mest Amerikanska av alla genrer och gör den till sin egen, de tar in nya unga Amerikanska skådespelare och berättar sina egna versioner av "vilda västern".

Vad är det då som gör dessa filmer till klassiker? För det första är det viktigt att förstå att de Italienska västern-filmerna skilde sig markant från sina Amerikanska föregångare. De Amerikanska hade ofta handlat om konflikter mellan urinvånarna och de vita bosättarna, filmerna var därmed ofta djupt rasistiska och kolonialistiska eftersom de alltid var berättade ur de vitas synvinkel. I de Italienska filmerna finns det dock i princip ingen representation av urinvånarna överhuvudtaget och om det gör det är det sällan dem som är skurkarna, bovarna i dessa filmer var istället ofta någon slags överhet eller auktoritet med för mycket makt. Vår hjälte blev därmed den lilla mannen som måste kämpa för sin överlevnad och slåss för sina rättigheter.

Den har inte så mycket med Spaghettivästern att göra
men det är en fin bild

 

Istället för att visa Amerikansk historia vill dessa filmer berätta tidlösa historier, anledningen till att de utspelar sig under "vilda västern" har med tid att göra, precis som alla bra berättelser ska dessa historier utspela sig under en svunnen, enklare tid, detta gör att de inte åldras lika mycket som de skulle gjort om de utspelade sig under sin egen nutid. Vilda västern är därmed en perfekt bakgrund för att berätta denna sortens historier, det fanns stora klasskillnader, många svalt, det var hög brottslighet och många kunde varken läsa eller skriva då de var tvungna att jobba redan från tidig ålder istället för att utbilda sig. Dessa filmer är som sagt inte historiskt korrekta, men det var inte meningen heller, precis som att romantiska historier ofta utspelade sig under medeltiden romantiserar man här över enkelheten hos nybyggarna i USA. Det blir väldigt lätt att berätta moraliska historier om rätt och fel i en tid med så mycket nöd. Det är dessutom en så pass känd tid att den inte kräver någon förklaring för tittarna utan alla är helt med på noterna vad man menar när man säger "västern".

Den Italienska "Spaghettivästern" har dessvärre ofta skrivits av som en kitschig subkultur som bara var en motreaktion mot resten av Europas nya-vågen filmer. Detta gör dem dock inte mindre sevärda, tvärtom, filmerna är välskrivna, med bra karaktärer även om jag måste göra en liten invändning mot deras inte helt moderna kvinnosyn. Men trots detta har filmerna alla kvalitéer man kan önska: spänning, drama, lite romans och ett tidlöst tema. Jag måste speciellt ge ett hedersomnämnande till Sergio Leones "Den gode den onde och den fule" eftersom det möjligtvis kan vara en av filmhistoriens största klassiker, den här filmen har allt, en spännande handling med ett snabbt tempo, riktigt välskrivna, utvecklade karaktärer, bra skådespelare, ett fantastiskt manus, ett riktigt bra soundtrack och självklart en riktigt spännande avslutning. Har du inte sett den så måste du se den! Du kommer inte bli besviken!

Frågor och svar

Jag tänkte bara påminna er alla om att det är den första deltävlingen till Eurovision ikväll. Själv hoppas jag på att Albanien och underbara Ryssland går vidare och hoppas att Österrike och San Marino verkligen INTE går vidare. Ska göra ett kort publikfriarinlägg där jag svarar på några av de frågor som de som hittat till min blogg har ställt sig för att hitta hit eftersom jag antar att inläggen de länkade till knappast var särskilt informativa. Här kommer de:

1. Fråga: Kan man inte raka sig i Big brother huset?
Svar: Hur i he... ska jag kunna veta det? Har bara sett programmet cirka fem minuter, allt mer än det borde FN se som tortyr.

2. Fråga: Hur blev Virginia Woolf författare?
Svar: Hon skrev en bok och publicerade den.

3. Fråga: Hur blev Virginia Woolf inspirerad att bli författare?
Svar: Ja du.. hon ville kanske tjäna pengar eller så ansåg hon att hon kunde skriva bättre än många av de redan utgivna författarna eller så ansåg hon att de böcker som redan var utgivna inte talade till en stor del av läsarna som hon trodde hon skulle kunna nå ut till. Kanske visste hon inte ens själv, det kanske var något inom henne som hon var tvungen att få ut. Jag vet inte men jag skulle verkligen att denna person som sökte på det här skulle lämna en kommentar om hon / han skulle få ett svar.

4. Fråga: Thor 2 handling?
Svar: Det är hemligt men efter en snabb googling där jag kollade upp vad serietidningarna från 60-talet (som filmerna är baserade på) handlade om såg jag att det fanns en historia om att Loke blir gravid med Tors barn och deras son blir sedan den som befriar Loke från sin fångenskap, nej jag hittar faktiskt inte på. Så det är min okvalificerade gissning.

5. Fråga: Tjock eller smal?
Svar: Ja du, det beror på vem som frågar och vem du frågar och i vilket sammanhang. Men istället för att fråga dig det kanske du borde fråga dig i vilket socialt samhällsklimat du ställer dig en sådan fråga och om det verkligen spelar någon roll?

Ja, det här var ett tråkigt inlägg, så nu håller jag tummarna för Ryssland!!!!

familjerelationer dissikerade

Jag hittade ett helt fantastiskt klipp som jag tycker beskriver min och min systers relation på ett ganska bra sätt... eller ja, min relation till samtliga familjemedlemmar egentligen. Precis som killen i klippet gör jag också alltid massa mat och annat som jag sedan tvingar hela eller delar av familjen äta / dricka och blir djupt förolämpad om någon inte vill (det är av någon anledning oftast mellansyrran som blir utsatt för detta). Igenkänningshumor när den är som bäst- när JAG kan relatera! Jag inser nu att jag precis har "outat" mig själv som en feeder, men det är lugnt.

Förresten hittade någon min blogg genom att googla "gillar killar tjejer som ser ut som porslinsdockor?" för att försöka svara på din fråga: jag vet inte, vissa kanske gör det men troligen inte alla. De är väl också individer!

Ytlighet i repris

Ytlighet är på tapeten igen efter det att jag läste Moa Matthis diskussion om likheter och skillnader mellan Jane Eyre som karaktär och karaktärerna i två nyutgivna ungdomsböcker för tjejer. Nämligen Lisa Bjärbos "Allt jag säger är sant" och Anna Charlotta Gunnarssons "utan titel". Alla tre verk är böcker med en ung kvinnlig huvudperson och Moa Matthis problematiserar väldigt mycket över kvinnors roll i litteraturen. Du kan läsa texten här, Den tar bara några minuter att läsa och den är så bra, jag lovar.

Det hon kommer fram till är riktigt intressant, hon menar nämligen att kvinnorna i dagens romaner ÄR sitt utseende, deras identitet handlar om vilka kläder de har på sig och om huruvida de anses vara attraktiva eller inte. Jane Eyre är däremot en hjältinna vars själ och intellekt får vara det väsentliga för hennes karaktär. Som ung kvinna kan jag inte göra annat än hålla med, oavsett historian som jag tar del av är kvinnorollen alltid definierad av samma kvalité; tycker män att hon är åtråvärd? Jag är ärligt talat så förbannat trött på att läsa om undersköna kvinnor som är vackra på ett "naturligt" sätt. På vilket sätt är skönhet ett personlighetsdrag? Helt borta verkar de undersköna men onda kvinnorna vara, de där som bara förför en och sedan lämnar kvar ett tomt skal av vad som brukade vara drömmar och passion. Män verkar ju dock ha tagit över den rollen till viss del så det är väl bra...? Jag undrar dessutom var männen är i dessa historier, de verkar så ofta vara antingen jobbiga hinder eller någon slags trofé. Det ultimata beviset på att ens utseende och "personlighet" duger är att en snygg kille tycker det, eller en ful kille för den delen men det är knappast lika roligt. Varför berättas aldrig historier om oattraktiva kvinnor med snygga män eller ens alldagliga kvinnor med attraktivare män? Helt försvunna historier som aldrig kommer berättas eftersom gud vet vad som skulle hända om någon ändrade på rollerna med objektet och subjektet för två sekunder.

Problemet med dessa historier, oavsett om det är filmer eller romaner är att budskapet till mig som mottagare är så simpelt: du duger som du är så länge du är naturligt snygg. Det finns väldigt få alternativ och den snygga och självsäkra, självuppfyllande kvinnan börjar kännas som en sån kliché att jag bara vill spy rakt ut. Ni tror mig inte? Kolla på alla romantiska komedier som någonsin gjorts, kolla på sex and the city, läs vilken tantsnusk roman som helst och ni kommer att inse att objektifieringen av kvinnor i kvinnors egen kultur är helt enorm. Visst finns det ett fåtal alternativ och ett hett tips till alla er som vill läsa riktigt bra litteratur riktad till unga kvinnor är den grafiska romanen "Ghost world" av Daniel Clowes som handlar om äkta karaktärer som inte är skitsnygga, lyckade eller ens särskilt självsäkra. De är bara normala tonårstjejer.

God litteratur

För att återgå till artikeln kan jag inte annat än älska hennes avslutning: "Läst i ljuset av ”Jane Eyre” framträder den unga kvinnan i dagens tonårslitteratur som en hyperexponerad kropp som längtar efter en osynlighet som bara går att uppnå med magins hjälp. Fri att välja identitetsmarkörer, fri att välja hårfärg och bröststorlek. Alltså, fri?"

Hur fangirls återupptäckte montaget

Den Sovjetiska montage-film rörelsen uppstod när film som råvara var svår att få tag på under kommunismens tidigare dagar. Några filmskapare insåg då att de skulle experimentera med klippning och så vidare genom att använda redan använd film. Denna klippte de sedan ihop och insåg att om man klippte ihop sekvenser av en film så att olika delar följde efter varandra i annorlunda ordning skulle publiken själv göra kopplingen och själva hitta en historia och ett narrativ detta kallas för "Kuleshov effekten". Detta blev sedan ett stilgrepp inom den Sovjetiska filmen och filmskapare så som Eisenstein förfinade konsten och tog den vidare till nya nivåer. De Sovjetiska filmerna hyllades sedan och man kan fortfarande se spår av den i dagens filmer. Montage-filmen som rörelse dog dock ut under 30 och 40-talet när Stalin ansåg att dessa filmskapare var alldeles för elitistiska. Vem skulle kunna tro att montaget skulle återuppstå under 2000-talet fast nu görs de av unga, oprofessionella tjejer med hjälp av en digital filmkopia och ett klippnings/filmskaparprogram.

"Slash" har varit ett stort fenomen inom fankulturen och handlar om att skriva en kärlekshistoria mellan två figurer som inte är partners i originalverket. Det tog dock inte lång tid innan de insåg att man kunde skapa en effekt eller ett "sken" av att två karaktärer i en film har känslor för varandra genom att klippa ihop olika scener i en viss följd. Genom rekonstruering och manipulering av narrativet kan man ge en viss scen en helt ny mening. Detta visste de redan under 20-talet och man brukade ofta klippa ihop olika scener för att förstärka känslointrycket. Fangirls håller alltså på och utvecklar montage-tekniken och många av dem vet troligtvis inte om det. De fortsätter därmed i Eisensteins fotspår och ändå anses ofta det de gör som "fult" och "icke-originellt".

Detta kan förstås göras på olika sätt och här har ni ett exempel på när det görs för komisk effekt (eftersom den tilltänkta publiken är medveten om den egentliga handlingen i filmen):

Jag borde tillägga att den här inte är gjord av ett fan utan är gjord av någon slags team som en spoof.

Andra brukar göra sina videor av rent estetiska eller berättelse-mässiga skäl som till exempel den här:

och här har ni original-experimentet:

Jag tror ni kan se kopplingen.

Genidraget Marvel del 1

Marvel eller Marvel Comics är USA:s näst största företag för serietidningar och grafiska romaner. De har gett ut titlar som Spider-man, Iron man, Hulken, Captain America, Fantastic four och X-men. Men Marvel ger inte bara ut serier, de äger också alla sina figurer och historier och äger därmed alla intäkter för sitt varumärke och dess produkter. Detta innebär allt från spel till leksaker till i princip allting som har Marvel loggan eller någon av deras karaktärer på sig. Detta innebär också filmer.

Sedan 2009 ägs Marvel av Disney, fast namnet och varumärket Marvel finns fortfarande kvar men det fungerar nu mer som en enklav inom Disney-företaget än ett eget företag. Detta gör inte någon gigantiskt skillnad för företaget eller deras produkter eftersom det trots allt är en del av Disney som verkar sköta sig själv ganska bra. Det innebär dock att Marvel:s framtid vad det gäller filmatiseringar av deras historier är säkrad. Man kan säga vad man vill om Disney, men de vet hur man producerar storfilmer. En stor del av de senaste årens stor-filmer har dessutom varit filmatiseringar av seriealbum eller deras karaktärer. Lägg till Disney i ekvationen och du får vad som kan bli tidernas största film, "The Avengers". 

Som jag har sagt innan är den här filmen förbannat hajpad just nu och de flesta av er är säkert trötta på att höra om den redan, men faktum kvarstår att den här filmen kan vara ett av tidernas största genidrag vad det gäller filmproduktion. För er som av någon anledning inte vet så samlar "The Avengers" karaktärerna från fyra av Marvel:s största "Franchises" eller "film-serier" under de senaste tio åren, de är: Hulken, Iron man, Thor och Captain America och "The Avengers" har dessutom styrkan att skådespelarna som spelar karaktärerna i filmen är samma som spelade rollen i de individuella filmerna som kom innan, det vill säga att Robert Downey Jr. som spelar Iron man i "Iron man" filmerna också porträtterar Iron man i "The Avengers" och detta gäller alla utom Hulken. Men det som är genialt med detta är att Marvel inte behöver leta efter nya skådespelare eller sälja in en ny skådespelare som en viss karaktär. Detta är så kallade "cross-over references" och betyder att fansen av dessa filmer kommer att se "The Avengers" eftersom de får se karaktärer de redan känner till sedan innan spelas på samma sätt, av samma person. Det betyder även att de som inte har sett filmerna som kommer innan "The Avengers" kan bli intresserade av persongalleriet och därför vill se filmerna som karaktärerna är hämtade ifrån.

Det om även är genialt med denna film är handlingen. För att se den här filmen måste man inte ha sett filmerna som leder upp till den, den är alltså fristående till en viss del och man kan förstå handlingen utan att veta någon slags bakgrundshistoria. Men trots detta följer handlingen i "The Avengers" där handlingen slutade i de föregående filmerna, alltså följer den handlingen från "Hulken 2", "Iron man 2", "Captain America" och "Thor" efter det att handlingen slutade i dessa filmer. Detta innebär att för att få veta vad som hände efter till exempel "Captain America" så måste man se "The Avengers". Samma sak gäller även uppföljarna, det har avslöjats att det kommer en uppföljare till "The Avengers" men handlingen i den kommer inte att följa handlingen efter det som hände i den första filmen eftersom det emellan ettan och tvåan först kommer komma uppföljare till de enskilda filmerna som inte kommer följa handlingen i ursprungsfilmen, utan handlingen kommer följa där den slutade i "The Avengers", "Thor 2" tillexempel som är avsedd att gå upp nästa år kommer alltså inte rent narrativt sätt att följa vad som hände efter handlingen i "Thor" utan den kommer följa handlingen efter vad man fick se i "The Avengers". Detta innebär att man inte längre kommer kunna följa endast en av filmerna, utan för att få den stora bilden har man alltså nu gjort så att man måste se alla delar av "Franchisen" för att helt förstå handlingen. Marvel har alltså skapat ett helt nätverk av berättelser som alla går in i varandra och detta innebär att de kommer få en stor publik som dessutom potentiellt kommer att vilja se deras tidigare filmer, vilket ger dem ett stort uppsving. För att summera innebär detta att Marvel och Disney vet att de inom de närmaste tre åren konstant kommer ha de mest efterlängtade filmerna eftersom de visste att "The Avengers" skulle gå bra eftersom de visste att karaktärerna i den är populära eftersom de visste att filmerna de har varit med i innan har gått bra. Det här kanske känns lite långsökt men det är iallafall ett genidrag av både Marvel och Disney och jag tror att vi alla är lite spända på var denna filmserie av episka format kommer ta oss. Är det här framtidens "franchise" eller är det bara en dagfluga?

Topp fem: starka kvinnliga karaktärer

Jag har ju som sagt varit ganska fokuserad på män och mäns historier den här veckan. Detta ska ändras nu, inom Hollywood är det ovanligt med kvinnliga filmskapare och detta syns väldigt ofta vad det gäller både handling och karaktärer. Jag har innan skrivit om hur en feministisk karaktär ska vara och berört ämnet om vad en sann kvinnlig karaktär är. Därmed ansåg jag att det nu var hög tid för mig att göra en lista med starka kvinnoroller. Eftersom jag tror att det blir lite lättare att fånga konceptet av vad kvinnlig medverkan i en film betyder om jag visar några exempel på hur kvinnors roller kan, bör och ska skrivas.

Här kommer alltså min topp fem, starka, välskrivna kvinnliga karaktärer, inom storfilmer (eftersom mindre filmer brukar vara bättre på att skriva karaktärer överhuvudtaget och speciellt kvinnliga) :

5. Mulan från "Mulan". Det här är en kvinna som trotsar både samhället och sin familj för att göra det hon tycker är rätt. Under resans gång utsätts hon för diverse prövningar som är relaterade med hennes biologi som kvinna och hon lyckas överkomma alla utan att förlora sin identitet. Det här var en av de första Disney-filmerna som hade ett genus-perspektiv och bara det gör att den är värd att sätta på listan, Mulan är blyg och obekväm inför män, precis som en kvinna uppvuxen i ett könssegregerat samhälle är. Filmen kritiserar könsroller och könsstereotyper på ett sätt som är ovanligt inom barnfilmer. Det som dock gör att hon hamnar så långt ner på min lista är att hon gör allt det här jobbet för en man. Men i hennes försvar måste jag säga att trots att hon hittar sin identitet och plats på ett typiskt "manligt" område så är det just könsstereotyper som hon är emot och inte sin egen könstillhörighet.

4. Rose från "Titanic". Titanic borde fungera som ett exempel på att filmer med kvinnliga huvudkaraktärer visst kan bli succéer. Även om jag inte gillar filmen så mycket tycker jag trots allt att de riktigt fick till den här karaktären,  hon känns realistisk och är troligen i sig själv det bästa med hela historien. Hennes motivation genom filmen är underligt nog inte så mycket att hitta en man som det är att hitta någon slags frihet. Rose är medveten om att hon är en kvinna i ett patriarkat, men hon är även medveten om att hon är privilegierad och det är just medvetenheten om detta som gör att hon hamnar på listan. Jag gillar dessutom Kate Winslet väldigt mycket.

3. Jean Grey från "X-Men". X-Men är en av de där underliga filmerna som trots att det är en storfilm rent av kryllar av bra kvinnliga karaktärer, genom hela filmserien. De förtjänar alla ett hedersomnämnande och jag tänkte ta Storm först eftersom hon är en av dem som alltid försöker hitta icke-våldsamma utvägar. Men jag valde Jean till sist eftersom hon är den som har mest krafter och precis som Storm vill hon aldrig skada någon. Anledningen till att hon blir ond är för att hon har en styrka inom sig själv som till slut kontrollerar henne totalt. Hon försöker alltid göra vad hon tror blir bäst för alla och hon är en komplex karaktär med en riktig bakgrundshistoria. Hon tillför dessutom väldigt mycket till handlingen och är som karaktär definitivt inte utbytbar, det spelar dessutom ganska stor roll för handlingen att hon är just en kvinna.

 2. Maria från "Sound of music". Hon är en karaktär som är väldigt bestämd men som samtidigt är ödmjuk och godhjärtad. Hon vet vad hon tycker är rätt och tvekar inte för att visa det. Hon lyckas dessutom överlista Nazisterna, det tycker jag räcker.

1. Leslie Benedict från "Jätten". Elizabeth Taylor var känd för sina porträtteringar av starka kvinnor och den här rollen är inget undantag. I den här filmen spelar hon en ung kvinna som gifter sig med en ranch-ägare, man får sedan följa deras gifta liv tillsammans med allt vad det innebär. Leslie är modig, varm och vänlig och hon har dessutom starka moraliska övertygelser. Hennes karaktär utvecklas genom filmen och allt eftersom blir hon starkare och starkare. Hon slåss för arbetarnas rättigheter, hon slåss mot rasism och är väldigt intresserad av politik. Mot slutet av filmen lyckas hon till och med övertyga sin envisa make om att hon har rätt och hon får honom att bry sig om samma saker som henne. Den här filmen har dessutom en annan styrka och det är James Dean, mannen såg bra ut vad mer kan jag säga?
Elizabeth Taylor spelar sin roll perfekt och det här är en ovanlig roll även med nutidens standards. En stark kvinna som dessutom står på de svagas sida eftersom hon är medveten om hur det känns att vara förtryckt inom ett system. Därför förtjänar hon första platsen på min lista över starka kvinnliga karaktärer i storfilmer.

Veckans låt

Återigen verkar det ha blivit något slags tema den här veckan, det var inte meningen den här gången heller. Den här veckans låt går till mitt egna inlägg om bad boys, eftersom det är min blogg kan jag göra så. Jag har då valt Beautiful Boyz med CocoRosie eftersom jag tycker den fångar det jag försökte skriva om, nämligen vad som är attraktivt med söndriga män och till skillnad från förra veckans låt är den här HELT pensionärs säker!

 

Jag ber om ursäkt för slide-showen

P.s För er som undrar vad som hände med gårdagens bokrecension kan jag säga att jag raderade den efter en timme och att den aldrig kommer läggas upp igen, jag vet att jag sa att jag skulle recensera den förbannade boken och det gjorde jag. Men uselheten hos recensionen hånade mig, därför var den tvungen att gå för att aldrig mer komma tillbaka. Och nej, jag kan inte skriva en bättre recension d.s

Filmrecension: Taran och den magiska kitteln

Originaltitel: The black cauldron
År: 1985
Regi: Ted Berman, Richard Rich
Med bland annat: Grant Bardsley, Susan Sheridan, Freddie Jones, Nigel Hawtorne

Handlingen utspelar sig i England, antar jag, under vad som borde vara keltisk-tid eller medeltiden. Taran är en ung man eller en pojke beroende på hur man ser på det, som vill ut och kriga, men istället jobbar han som grisskötare, åt världens sötaste gris, Hen Wen. Han klagar på att hans tillvaro är tråkig och längtar efter äventyr. Men det han inte vet är att Hen Wen är magisk och hon kan visa framtiden, nutiden och även det förflutna. En dag visar hon att den onda kungen har återvänt till tronen och Taran måste ta henne och fly för att kungen inte ska missbruka hennes krafter för sina egna, onda, syften.

Det här är en animerad Disneyklassiker som inte så många känner till. Jag kommer ihåg att jag såg den för första gången när jag var sex eller sju år gammal och blev livrädd. Det är faktiskt en riktigt läskig film och inget man ska visa riktigt små barn. Den är dock väldigt spännande och har faktiskt med en riktigt bra kvinnlig karaktär, Eilonwy. Vilket nog kan vara bland det bästa med hela filmen, att den faktiskt har en stark kvinnlig karaktär som inte bara är en man med en extra X kromosom, som ju "starka" kvinnliga karaktärer brukar vara. Eilonwy är både snäll, förstående, modig, uppfinnigsrik och intelligent. Taran är å andra sidan en ganska platt karaktär från början men han växer faktiskt under filmens gång och blir till sist en ganska sympatisk karaktär. Det finns även med en ganska irriterande side-kick grej som inte tillför något till handlingen eller karaktärerna, men eftersom det här en barnfilm kommer jag låta det passera.



Aaah!



Den onda kungen är dock något i en egen klass. Han är ett skelett som bär en hjälm med horn, låter det inte läskigt? Det är det! Alla som kommer ihåg den här filmen kommer ihåg honom och jag antar att det var hans rena ondska som faktiskt lyfte hela historien. Många skurkar i tecknade filmer blir ofta endimensionella, stereotypa och väldigt arketypa. De brukar dessutom ofta fungera som någon slags "comic relief" då de ofta får göra bort sig eller på andra sätt lätta upp stämningen. Kungen i den här är endimensionell, i det att han är ren och skär ondska. Det är som att filmskaprna har tagit barns mardrömmar och rädslor och sedan personifierat det. Han har verkligen alla kvalitéer som krävs för att skrämma skiten ur någon.

Den här filmen har många bra ingredienser, en relaterbar huvudperson, spännande handling, intressanta bikaraktärer som faktiskt tillför något, en mörk obehaglig stämning och framför allt en verkligt läskig antagonist. Den är dessutom väldigt bra animerad, kanske inte i samma klass som många andra Disney-klassiker, men ändå har den ett bildspråk som funkar i den här sortens berättelse. Jag tycker att det här är en bra film, inte på ett nostalgiskt sätt, utan att den är riktigt bra, på riktigt. Därför får Taran och den magiska kitteln fyra av fem i slutbetyg.

4 av 5 till "Taran och den magiska kitteln"

Topp fem: bad boys

Igår skrev jag ju om de där läskiga stalker-typerna som existerar inom filmens värld. Om man ska tro hollywood är detta idealmännen för vita, västerländska, heterosexualla kvinnor. Men det verkar som att den här gruppen är ute efter något annat. Bad boys verkar vara något som vår kultur konstant återkommer till. Ändå från den västerländska litteraturens födelse har det funnits två arketyper bland mänsklig ondska: det finns de som är onda och groteskt fula och de som är onda och helt fantastiskt vackra. Den förra har ofta porträtterats som den farligare sorten eftersom de använder sitt utseende för att manipulera omgivningen. En riktigt snygg onding är på något sätt det ultimata farliga, något vi både attraheras av och samtidigt vill ta avstånd från. Vi älskar skönhet men vi vill samtidigt inte förknippas med ondska. Det kanske är just kontrasten mellan ett vackert yttre och ett groteskt inre som gör att vi som kultur upplever dessa människor som så oändligt fascinerande. En bad boy kan därför vara en väldigt mycket mer dynamisk karaktär än en hjälte, som vi ju egentligen vet är den vi borde attraheras av. Men kanske ligger attraktionen just däri, vi vill ha det vi inte får.

Vackra "bad boys" har som sagt existerat i princip ända sedan kulturens födelse, förr i mytologiska och religiösa historien, så som Lucifer eller näcken som båda är mästare på att förföra ovetande offer. Den här sortens karaktär har även följt med oss i våra dagar, så här kommer min topp fem filmiska, förföriska bad boys från 2000-talet:

Han önskar nu att han inte hade
snålat med ansiktskrämen.

5. Dorian Gray från "Dorian Grays porträtt". Det här var en karaktär som bara måste vara med på en sån här lista, eftersom han är en slags kulturell urbild av den här undersköna men korrupta människan. I den senaste filmversionen porträtteras han av Ben Barnes, en man som med rätta har omnämnts som en av världens vackraste män. Anledningen dock till att han hamnar längst ner på listan är för att den senaste filmversionen faktiskt är en av de få där jag har tyckt att Dorian Gray är snygg. Det är dessutom ingen version som jag har sett som har gjort honom till en särskilt komplex karaktär utan han är mer den stereotypa ondingen som är helt själlös och som egentligen saknar djup. Mycket med att vara en bad boy inom film ligger i personligheten. Det ska finnas en komplex person under ytan, någon som är misförstådd eller plågad. Dorian Gray har tyvärr inte det här. Han bara är en dålig person eftersom han har bytt ut sin själ mot evig ungdom. Detta gör honom inte bara platt utan det gör honom också ganska tråkig, rolig som ett kulturellt fenomen, men tråkig personlighet.




Hans största brott är att han hatar för mycket
Och alla de där oskyldiga människorna han mördade

 4. Loke från Thor / the avengers. Ja, jag vet vad ni kommer säga, att han är väldigt het för tillfället och att "The avengers" är den mest hypade filmen nu och att det är nyhetens behag. Det är faktiskt tack vare det här som han inte är med på medaljplatserna. Jag säger att vi får vänta några år och se hur karaktären utvecklas och vad som egentligen händer när hela hypen lägger sig. Men trots detta är han faktiskt en väldigt dynamisk och intressant person och faktum kvarstår att han och Hulken faktiskt stjäl hela filmen. Jag skrev innan om hur personlighet var viktigt hos en bad boy och det har han ganska mycket av. Han är en komplex karaktär som har ett brett spektrum av känslor och han har ett motiv bakom det han gör. Han är missförstådd och stereotypt sätt älskar kvinnor missförstådda och trasiga själar. För det innebär att man kan fixa honom. Ja, detta är en av de värsta sortens fördomar men kärleksromaner och romantiska filmer verkar säga samma sak. Visst man kanske inte gifter sig med den trasiga mannen, men som en fantasi funkar han eftersom det visar att han är både mänsklig och känslosam. Han gör det han gör eftersom han tror att det är för allas bästa. Det finns dessutom med scener där han och hans bror pratar om känslor och han gråter faktiskt, något som värmer mitt feministiska hjärta.

Derp

3. Scarecrow / Dr. Jonathan Crane, Batman begins. Nu undrar ni nog vad han gör på den här listan, han är inte alls med särskilt mycket i filmen och Cillian Murphy som spelar honom lyckas både överspela och underspela i sin roll. I filmen har han egentligen ingen bakgrundshistoria och blir dessvärre bara en stereotyp galenpanna som springer runt och förgiftar folk helt utan motiv. Jag tänker faktiskt vara lite anarkistisk och blanda det jag vet om Dr. Crane från serietidningen Batman och den som han är i filmen. Dessutom kollade jag på "Batman the animated series" när den gick och har en syn på karaktären därifrån. Den här karaktären har egentligen så mycket djup och så många problem som jag verkligen önskar hade synts mer i filmen. Han är en psykolog som är expert på rädsla och han hade en extremt svår barndom med föräldrar som misshandlade honom både fysiskt och psykiskt, han var så kallad "sjuklig" som barn och hysde redan från början ett stort hat mot resten av världen. Jag tror att om Christopher Nolan hade använt det här i filmen hade den kunnat bli så mycket bättre. Därför hamnar scarecrow på en så pass hög placering, eftersom om man blandar Cillian Murphy med den karaktären som jag känner till med all komplexitet och sorg så tror jag verkligen det här hade blivit en karaktär som stal allas hjärtan, istället för den platta skurk som nu är med i "Batman begins".

Tom fick av någon anledning alltid
köpa ut till sina jämnåriga

2. Tom Riddle eller Dolder, vilket du nu föredrar från "Harry Potter och hemligheternas kammare". Christian Coulson som spelade den 16-åriga Tom Riddle var i själva verket 25. Jag vet att jag igår klagade på att Hollywood aldrig använder folk i rätt ålder för att porträttera tonåringar men i detta fallet är jag glad. Eftersom jag hellre ser en snygg och stilig 25-åring än något 16-årigt mansbarn i en roll där personen faktiskt ska vara snygg, detta eftersom jag inte gillar att känna mig som århundradets peddo. Det här är en karaktär som verkligen har problem. Han växte upp utan sin far och blev till under vad som i princip är en våldtäkt då hans ganska fula mor förhäxade en vacker mugglarman och födde sedan en son. Tom växte därmed upp med ett hat mot mugglare och deras värld. Anledningen till att han inte är etta på denna lista är eftersom hans hat slår över lite på honom och han växer sedan upp och blir Lord Voldemort, en man som man inte skulle vilja ta hem, bad boy med komplex personlighet eller inte. Som sagt, Tom Riddle kanske har en bräcklig själ som någon med rätt handlag kan fixa men Lord Voldemort, nej.

Bad boy #1 har dock
en förfärligt ful kostym

1. Ozymandias från "Watchmen", spoilers för er som inte har läst eller sett den än och jag ber om ursäkt. Hur som helst så ställer ni er nu frågan: Hur kan han slå de andra på listan? Ozymandias har en bakgrundshistoria, en sorglig en. Han är dessutom ganska komplex som karaktär. Trots detta är han både intelligent, snygg, framgångsrik, karismatisk, rik, gillar djur och har en massa bra egenskaper. Han är dessutom på de godas sida och han är definitivt inte en stereotyp onding. Han är också missförstådd och hans moral är något underlig men det kan man komma över. Ozymandias är dessutom mänsklig och till skillnad från många av de andra på listan är han inte helt förstörd, som jag sa innan kanske den helt emotionellt störda mannen är en bra fantasi, men i verkligheten tror jag att lagom störd räcker länge och väl. Man skulle dessutom inte behöva skämmas för honom eller ens förklara vad det är man ser hos honom. Ozymandias har dessutom övertaget att man får känna honom som karaktär innan man vet att det är han som är skurken, istället för tvärtom, detta ger perspektiv på honom som karaktär och man får dessutom själv avgöra om man tycker det han gör är fel eller inte. Han är känslosam och bryr sig genuint om andra människor. Han är också en av de få "ondingarna" som vinner på slutet, detta är bra om man inte vill ha ett distansförhållande med någon som sitter i fängelse. I slutändan är alltså Ozymandias "bad boy" nummer ett eftersom han inte alls är dålig egentligen, han är en bra man vars personlighet och ego bara råkade komma i vägen.

Jag inser nu att den här listan inte bara är heteronormativ och sexistisk utan även rasistisk eftersom den endast består av män så vita att de kan ge vem som helst tandvärk. Jag skyller på att jag är en produkt av samhället.

OBS! Det här är bara min egna lista, det är inte faktabaserat eller på något sätt bevisat, om du tycker jag har fel eller inte gillar den kan du tillexempel göra en egen.

Hollywoods ungdomsideal och min oförmåga

Jag har innan både skrivit om både min och jehovasvittnes-tantens oförmåga att se folks ålder. Men det verkar inte bara vara vi två som lider av detta. Hollywood verkar ha samma syndrom. När jag var cirka fjorton år och började inse att det finns en skillnad mellan åldrarna och att alla vuxna inte var densamma började jag också lägga märke till en konstig trend, nämligen att de som skulle spela tonåringar, det vill säga min åldersgrupp, sällan faktiskt var tonåringar. De allra flesta tonåringar porträtterades av skådespelare i 20-30-års åldern. Bara för att nämna några exempel: Olivia Newton John var 29 år när hon var med i "Grease", James Dean var 23 när han var med i "Ung rebell", Adam Brody var 24 när han började i "O.C", Freddie Prinze Jr. var 23 när han var med i "She's all that" och nu kanske senast i "The inbetweeners movie" där en av filmens huvudpersoner "Simon Bird" var 27 år när filmen spelades in.

Det här är i sig själv inget dåligt egentligen, det kan vara ganska svårt att hitta en ung skådespelare i rätt ålder som dessutom är rätt för rollen. Det är dessutom lättare att ta skådespelare som redan är kända sedan tidigare om man vill sälja in en film hos publiken. Problematiken uppstår när man frågar sig varför de gör det. Det finns säkert flera förklaringar till varför detta är, en kan vara att när hjärnan inte är färdigvuxen kan det vara väldigt svårt med skådespelet eftersom mycket i det går ut på att härma andra människors ansiktsuttryck och för detta måste man kunna läsa av dem rätt. Som sagt kan det finnas flera förklaringar och jag säger inte att alla produktioner gör detta av samma anledning. Men när produktionsbolag tar in något äldre skådespelare finns det alltid en risk för att de använder sig av dem för att kunna sexualisera deras karaktärer utan att bryta mot regler eller tabun. Det här är ganska vanligt inom skräckgenren där tonåringar ofta porträtteras som promiskuösa. Detta är självklart i sig inget fel, problemet kommer när bolagen ska sprida sin konservativa propaganda om att man ska vänta på "den rätta", det här är knappast bra för unga människors självbild eller uppfattning av deras egna sexualitet. Därför vill jag bara säga att det alltid är viktigt att fråga sig vilken moral filmen porträtterar och om den sprider något budskap. För visst en film om att avhållsamhet är något fint kommer knappast göra någon större skillnad, det är när vi bombarderas av detta budskap som vi måste se upp och ställa oss frågan om detta verkligen är vad vi vill tro på 2012?

p.s nej, jag säger självklart inte att det är något fel med att vilja spara sig eller vänta på den rätta, jag anser bara inte att det ska finnas ett ideal där de som väljer att inte göra det anses vara fula, äckliga eller fel d.s

Topp tre

Jag gillar egentligen inte romantiska filmer så mycket, när hela handlingen är baserad kring en kärlekshistoria blir det snabbt ointressant. Men trots detta tillhör jag den demografiska gruppen som mest ser på och som de flesta romantiska filmer är riktade till: nämligen vita, västerländska kvinnor mellan 15 och 40. Detta innebär att jag har tvingat mig igenom vissa filmer för att tjejer jag känner har tyckt att filmen är fantastiiiisk! och ibland har jag blivit glatt överraskad, som tillexempel med "Eagle vs. shark" men i de flesta fallen har jag suttit och undrat vad folk ser i dessa hjärnlösa, smått upprörande filmerna. Och det som upprör mig mest är porträtteringen av vad Hollywood och filmskapare uppenbarligen tror kvinnor vill ha. När de ska porträttera män blir det ofta så oerhört fel. Det vanligaste felet är att ta positiva egenskaper som "spontan" eller "utlevande" och dra det ett varv för långt så det bara faller platt och förvandlas till något man inte skulle vilja träffa i en mörk gränd. Här är mina topp tre "gulliga" killar som i slutändan bara blir jobbiga, irriterande, psykotiska, upphängda och lite läskiga.

3. Stephane Miroux från "The science of sleep", filmen går ut på att denna man blir helt upphängd på sin granne, spelad av Charlotte Gainsbourg, han är kär i henne och vill att hon ska se världen ur hans ögon. Han gör detta på de mest underliga sätt, genom att bryta sig in i hennes lägenhet, sno hennes saker och skriva konstiga brev till henne. Egentligen är han den som är mest förstörd på denna lista men eftersom kvinnan han stalkar faktiskt inte tycker det han gör är roligt eller romantisk utan faktiskt tycker han är både jobbig och konstig så hamnar den här filmen ganska långt ner. Filmen slutar dessutom med att man förstår att han har flera emotionella problem som förklarar varför han gör som han gör och vi inser att det är han själv som anser att det han gör är romantiskt eftersom vi har sett det ur hans synvinkel. Han är fortfarande läskig dock.

2. Noah, från "Dagboken- jag sökte dig och fann mitt hjärta", jag gillar verkligen inte den här filmen, den är sentimental, sliskig och den hanterar klassfrågor på ett respektlöst och väldigt dåligt sätt. Detta är främst anledningen till att den platsar på listan men också, Noah är en jävla stalker. Och inte en helt ofarlig för den delen. Det som verkligen stör mig är att han frågar ut en tjej han knappt har träffat innan och hotar med att begå självmord om hon säger nej? Det är inte romantiskt, det är besatt och väldigt elakt mot henne. Och som alltid med dessa filmer beskrivs inte det här som traumatiskt för någon av dem utan han är den ultimata flickdrömmen, att emotionellt ärra någon för livet, det är kärlek det!

1. Tom från "500 days of summer", det jag avskyr mest med den här filmen är att folk hatar så mycket på den här stackars Summer tjejen, men tänk på vad hon måste stå ut med? Handlingen är att en kille, Tom, blir helt galet besatt av sin nya kollega, Summer Finn, hon är inte särskilt intresserad av honom. Han gör allt för att vinna henne eftersom han vet, efter att bara ha sett henne gå förbi och pratat med henne cirka tre gånger, att han vill att hon ska föda deras barn och de ska gifta sig och ha ett perfekt liv tillsammans och bli gamla ihop och allt det där. Vilken normal tjej hade inte betett sig som en bitch mot detta psykot? Filmen inser inte ens hur galen han är eller hur dumt han beter sig och han vill forma henne efter hur han vill att hon ska vara och när hon inte går med på det så är hon den elaka. Ursäkta mig liksom, men det låter som att du lider av De Clérambaults syndrom? Allvarligt, googla på det han verkar ha alla symptom. Dessutom så är problemet här att tjejer ska tycka han är romantisk och kärleksfull och allt en tjej vill ha. Tom borde låsas in på ett mentalsjukhus och aldrig få se dagens ljus igen, för det är just DIN kanin han vill koka!
Bonus: Om du gillar den här filmen tycker jag du borde läsa på om både De Clérambaults syndrom och erotomani, sedan kolla på filmen igen och ha "Psycho"-soundtracket på varje gång han syns i bild och säg sen att det här är en gullig film om någon slags drömkille!

Som sagt, jag hade inte haft så mycket emot de här killarna om de inte alla var seriöst störda och istället för att ringa polisen eller boka tid hos psykolog så ska kvinnorna de uppvaktar tycka att det de gör är gulligt, fint och romantiskt. Låt mig bara säga att en flickdröm är inte precis att ens framtida partner ska bli falla för en under någon slags psykos, förfölja en tills man går med på att ha ett monogamt förhållande med honom och att han sedan ska vara helt upphängd på en själv. Och om du någonsin gör något som sårar honom kommer han att jaga dig, för alltid, tills han återfår vad han sökte efter från början och han kommer inte ge sig förräns du tillhör honom och bara honom, hör du det?

Birdsong

Igår gick den första delen av den brittiska miniserien "Birdsong" på SVT. Det är en serie baserad på den bästsäljande romanen med samma namn av Sebastian Faulks och den har flera gånger utsetts till världens bästa roman.

Serien är också väldigt bra, iallafall gårdagens avsnitt. Det handlar om en brittisk löjtnant under första världskriget som är med i en division i frankrike som håller på att bygga tunnlar under fiendens skyttegravar för att sedan kunna placera sprängmedel under fiendens trupper. Serien är ovanligt snyggt gjord och det är väldigt spännande. Historien bryts tyvärr upp med massa flashbacks som handlar om en såsig, ganska ordinär kärlekshistoria. Jag antar att det är lite nödvändigt att ha något som bryter upp en sådan historia så att det inte blir för miserabelt och allvarligt men romansen blir lite tråkig och det känns som att man bara vill att det ska fortsätta med handlingen om soldaterna och skyttegravarna. Det här förstör faktiskt inte så mycket,  jag tycker faktiskt ni borde se den när den ändå finns uppe på SVT-play och ni hittar den här, se dock inte på denna serie när ni äter, det är väldigt realistiska scener i den.. Och för er som klagar "Jag kan inte följa serier på TV jag måste sträck-kolla", det är två avsnitt, ni har en vecka på er att se första! Sista går klockan 21.00 på SVT 1 på söndag så missa inte det!

Slagen på hemmaplan

Jag erkände i det förra inlägget hur pinsamt dålig jag är på att bestämma människors ålder. Det bara går inte och siffran jag till sist klämmer fram blir ofta ganska långt ifrån. Men idag kom det en liten kvinna från Jehovas vittnen och knackade på. Hon frågade om jag hade bott här länge, varpå svaret blev att jag har växt upp här och därför har bott här rätt länge. Därefter ställde hon frågan om jag kommer ihåg att hon 1967 hade bott granne med oss. För att detta skulle vara möjligt måste jag alltså ha varit född senast 1964. Kvinnan totalt slog mig i mitt egna spel! Utåt log jag men inuti kände jag:

Du vann den här gången damen...

Tanter och pojkar

För någon månad sedan gick "The deep blue sea" upp på svenska biografer. En kärlekshistoria om en destruktiv romans mellan två människor som borde vara ämnade för varandra, men allt annat kommer i vägen. Paret i filmen spelas av Rachel Weisz och min och syrrans nya favorit, Tom Hiddleston.

Jag har faktiskt inte sett filmen än men det är inte viktigt just nu eftersom i de flesta recensionerna är det åldersskillnaden mellan karaktärerna (och även skådespelarna) som är det viktiga. Kvinnan i förhållandet är ju faktiskt ÄLDRE än mannen. Jag är sämst på att se folks ålder så jag hade gissat på att Rachel Weisz är typ 36 och han kanske är 29? men det var större skillnad än så visar det sig. Hur som helst så blir jag ganska trött på vår kulturs besatthet av ålder och speciellt kvinnors ålder. I vår kultur är det så självklart att en man ska vara äldre än sin kvinnliga partner att det blir sensationellt så fort en kvinna har en manlig partner som är ens ett år yngre än henne själv. Det finns även flera dåliga förklaringar till varför det är så här, här är de vanligaste och hur jag ser på det:

Argument ett: Kvinnor mognar snabbare än män.
Jag säger: Kvinnor tvingas i vårt sociala system att mogna tidigare än män. Kvinnor får snabbare lära sig ta ansvar för både sig själva och de som är runt omkring dem. Rent biologiskt är det dessutom så att män är de som mognar snabbast, män är färdigutvecklade och färdigväxta redan vid nitton års ålder. Kvinnor är färdigutvecklade vid tjugotre års ålder.

Argument två: Det är naturligt för män att vara tillsammans med någon som är yngre eftersom män är fertila hela livet och kvinnor bara är det upp till en viss ålder.
Jag säger: Man kan vara sexuellt aktiv även om man inte är fertil.

Argument tre som ofta följer argument två: Om en man kommer vilja ha barn då?
Jag säger: Tanken om att ens partner är någon slags avelsmaskin är väl ändå ganska föråldrat? Dessutom pratar vi här om vuxna människor som själva kontrollerar och gör val i sina liv. Jag tror att om någon verkligen vill ha barn kan de tänka sig andra alternativ förutom att skaffa biologiska barn med sin partner. Dessutom kan de flesta fertila kvinnor få barn upp till 45 kanske femtio års ålder. Och tvärtemot vad alla kvinnor har fått höra sedan tonåren: Ja, man kan få helt friska barn även om man skaffar dem i högre ålder. Med dagens teknik kan man ganska lätt hålla koll på fostrets utveckling. Det är faktiskt inte bara kvinnans livmoder eller äggceller som bestämmer om ett barn kommer bli friskt eller inte. Det finns flera variabler som avgör detta, såsom har hon fött barn förut? livsstil såsom om man röker, motionerar, äter nyttigt och så vidare. Det har dessutom med mannens spermieproduktion att göra. Och den blir ju faktiskt sämre efter det nittonde levnadsåret. Så en kvinna har alltså större chans att få ett friskt barn om hon har en yngre partner. Utöver detta kan inte alltid två unga personer få biologiska barn heller, så det är ett ganska dåligt argument.

Vår kultur gillar dock verkligen att bestämma vilka partners vi ska välja. Jag har tillexempel vetat sedan banrsben att min framtida partner kommer vara en man som är ett till nio år äldre än mig, starkare än mig, cirka en decimeter längre än mig och han ska dessutom komma från samma sociala och kulturella bakgrund men han ska dock vara något högre utbildad och i slutändan tjäna bättre än vad jag gör. Vi kommer ha ett monogamt förhållande och han kommer vara förälder till mina eventuella framtida barn. Nej, detta är inte något personligt för er som har valt att ha ett sådant förhållande, tänk bara efter, varför har jag valt det här och kan jag verkligen döma någon som har valt något annat?

Girighet!

Det här är ingen mode eller livsstilsblogg, för det hade blivit ganska torftigt. Men jag gillar trots allt både mode och inredning. Därav kitsch-inlägget, jag gillar att kolla i olika affärer och spana efter saker som jag kan tänka: åh, den där vore perfekt till.. eller: den där skulle passa så bra när jag... i åttio procent av fallen blir det inget av det. Och det är tur, för annars skulle jag troligen vara den största miljöboven i hela världen. Men man kan ändå drömma och använda sin fantasi och tänka vad fantastiskt det skulle vara. Detta är faktiskt halva nöjet. Här har ni tre saker jag har spanat på länge och väl men som jag vet ALDRIG kommer bli köpta:

Ryggsäck från lazy oaf

Klänning från miss smith

Och en figurin från peterrabbitstore.co.uk

Man kan ju alltid drömma...