Fynd!

För ett tag sedan var jag inne i storstaden (inte riktigt men vi kan låtsas) och där hittade jag en skatt som jag länge sökt efter, nämligen Jean Michel Jarres "Oxygene", hittade den på LP för bara 60 spänn! Taget sa jag och gick hem för att spela den. Det är något speciellt med fransk electro och det blir inte sämre när skivan är ett original från 1976 och i super-fint skick. Ibland har man tur! Om ni inte har lyssnat på den borde ni definitivt göra det. Lyssna gärna på den i sin helhet från första spåret till det sista. Den finns på spotify och det är väl värt det! Här har ni ett smakprov och vad som troligen är den mest kända låten från albumet:

P.s jag vet att jag har varit väldigt dålig på blogg-fronten men det kommer förhoppningsvis ändras. Jag har bara svårt att hitta inspiration och hitta saker att skriva om för tillfället. d.s

En svensk anglofil del 2

Ja, nu är ju OS i gång och den här gången tar den plats i London, jag har redan nämnt att jag är en anglofil så självklart kollade jag på invigningen. Invigningen är för övrigt det mest kulturella som sker under OS, är man inte intresserad av sport är det alltså där man har mest att hämta. Resterande delarna av OS intresserar mig inte särskilt mycket, jag har ju inte en kulturblogg utan anledning.

Hur var invigningen då? Jo, i början kändes den lite mycket. Det kändes som att de bara hade slängt in allt brittiskt de kunde tänka på och byggt upp en by runt det. Men när det sedan kom igång var jag helt trollbunden. Det var ett bra sätt att visa brittisk historia på och det var kul att de lade så mycket tyngdpunkt i den brittiska kulturen och framför allt den brittiska litteraturen. Danny Boyle var ett alldeles utmärkt val till att regissera denna kväll och jag tycker britterna ska vara mycket stolta över invigningen. Alla farhågor om att det skulle bli för patriotiskt lyckades undvikas och det blev en lättsam början på OS, ett evenemang som annars så lätt blir nationalistiskt och för allvarligt.

Höjdpunkter:

1. Självklart att Kenneth Branagh fick öppna invigningen med talet från "Stormen". Jag kan inte tänka mig att någon skulle göra det bättre eller att någon förtjänar den äran mer än honom.

2. Hyllningen av den brittiska sjukvården. Jag vet inte riktigt hur den brittiska sjukvården är, men eftersom en av mina närmaste vänner pluggar till att bli sjuksköterska kan jag förstå hur hårt de som jobbar inom vården sliter, det känns bra att de får ett erkännande.

3. Hyllningen till den brittiska barnlitteraturen, barnkultur överses ofta, detta är synd eftersom barn faktiskt är de viktigaste människorna i världen. Därför är det speciellt kul när ett land som har så pass mycket kultur väljer att visa upp sin barnkultur. Och britter ska definitivt vara stolta över sin barnlitteratur.

4. Att Arctic Monkeys fick spela efter atleternas intåg. Det hade varit väldigt lätt att ta ett klassiskt band så som Rolling stones, men det kändes fräscht att de valde ett så pass ungt band.

5. Paul McCartney, ja det var ju knappast oväntat men mannen är ju faktiskt större än Jesus.

Det här är dessutom ett historiskt OS, det är inte bara det att det går av stapeln i den stad där flest OS har hållits, det är dessutom det första OS där alla länder har både manliga och kvinnliga deltagare med i sina trupper. Hellz yeah!

Topp tre: TV-spels antagonister

För en tid sedan gjorde jag ett inlägg där jag listade mina topp tre snyggaste manliga TV-spels protagonister. Detta var ett ganska bra tag sedan men nu kommer fortsättningen. Jag har dock här en regel som jag måste få sagd:  Jag har inte valt att använda något spel baserat på filmer eftersom jag redan har en topp fem bad boys från filmer och listorna skulle troligen blir för lika. Med detta sagt ger jag er nu MIN lista över topp tre snygga, manliga TV-spels antagonister:

 3. Gary Smith från "Bully" Jag var ganska osäker på om han skulle få vara med på listan eller inte, inte för att han är för ful eller något, men eftersom han bara är 15 år (Jail bait FTW, nej usch) Men anledningen till att han till sist hamnade på listan var på grund av att han till skillnad från de två andra faktiskt känns som en karaktär som man kan hitta i verkligheten. Han är vad man skulle kunna kalla ett "problembarn" och har skickats till och från olika skolor i princip hela sitt liv. Han är den sortens person som man hatar när man går i skolan men tycker lite synd om när man blir vuxen. Han är dessutom den sortens kille som många tjejer är lite småkära i.

 2. Kung Logan från "Fable 3", Logan är hjältens äldre bror och är en hemskt osympatisk person men man får senare veta att allt det hemska han har gjort har gjorts av en anledning. Anledningen till att han hamnar på listan är dock väldigt enkel- hans röst, han är spelad av Michael Fassbender, en man som skulle kunna läsa telefonkatalogen och behålla allas intresse. Utöver detta har han en ganska snygg utstyrsel.

1. Mr. Scratch från "Alan Wake" och "Alan Wake's American nightmare". Nu kanske vissa av er undrar varför Mr Scratch är nummer ett på denna lista när Alan Wake inte ens var med på min protagonistlista, därför kan jag nu säga att Alan Wake är den officiella fyran på den listan. Varför är Mr Scratch etta då? Båda karaktärerna är gjorda efter den stiliga finska skådespelaren Ilkka Villi, som spelar dem båda i de olika TV-klipp som finns spridda i hela "Alan Wake" och "American nightmare". Alla dessa klipp är riktiga filmer, vi vet alltså hur båda karaktärerna ser ut i "verkligheten", detta är ett ganska stort plus.
Mr. Scratch är skolexemplet på en klassisk psykopat, han är en narcissist, han är otillräknelig, han bryr sig bara om sig själv, han gillar att plåga andra för sitt egna höga nöjes skull och framför allt verkar han vara väldigt manipulativ. Han påminner mig väldigt mycket om Moriarty från "Sherlock" och detta är bara positivt. Vad mer kan man säga? Snygg, har bra klädstil, tar väl hand om sitt yttre och är helt livsfarlig! Mr Scratch är en riktig tiopoängare.

Jag vill bara påminna er om att det här bara är mina åsikter och inte är baserade på statistik eller intervjuer av något slag. Fröken panelhöna får gärna göra en liknande lista om hon vill, även om det här inte är en officiell "samarbetslista". Samma sak gäller självklart för er andra. Frågan är om jag nu när jag har gjort både antagonister och protagonister inom TV-spelsvärlden måste göra en topp fem svärmorsdrömmar inom filmvärlden? Vad tycker ni? Lämna gärna en kommentar!

Att kritisera ett ideal.

Nanna Johansson har skrivit en helt genial serie som heter "Kräsna killar", i den skriver hon om de manliga internetanvändare som gärna kritiserar kvinnors kroppar genom kommentarer som "(vilken skit-snygg kändis kvinna som helst) är max en sjua" eller "Tjejen borde banta". Alla som då och då läser kommentarer på internet vet vad hon menar och här är seriens första ruta:

(klicka på bilden för att förstora.)

Vill ni läsa resten av serien finns den här och jag skulle verkligen rekommendera detta, den är hur klockren som helst. Hur som helst finns det vissa som blir upprörda när man påpekar detta maktbeteende och menar på att "man säger det här för att kritisera idealet, alla män tycker inte det är snyggt att vara anorektiskt smal" och så vidare. Åter igen ställs vi inför dilemmat att vissa inte vet skillnaden mellan att kritisera ett ideal och att kritisera en kroppstyp eller en person. Det är precis samma sak som när Cancerfonden kritiserade H&Ms val av en modell med motiveringen "Hennes hudfärg är för mörk", istället för att kritisera idealet att man ska vara solbränd kritiserade de ett företag för valet av just EN modell. Samma sak gäller här: Man gör ingenting bättre av att kritisera en persons utseende. INGEN känner sig snyggare av att människor som anses vara snygga blir kallade för "fula". Att säga att det är fult att vara smal gör inte att större kvinnor känner sig mer attraktiva, det skapar bara mer osäkerhet och förstärker ett hemskt maktbeteende.

Anonymous, eller: klassförakt nu om då

För några dagar sedan såg jag filmen "Anonymous", en film som handlar om att Shakespeare inte alls var den som skrev alla klassiska pjäser, utan att det var en högt uppsatt greve som skrev alla verken och sedan iscensatte att det var William Shakespeare som skrev dem. I filmen blir denna teori så fånigt långsökt och ologiskt att det nästan är skrattretande men under den spektakulära konspirationsteorin gömmer sig någonting som verkligen inte är roligt.

Ja, att det skulle vara Earlen av Oxford som var den egentliga författaren bakom Shakespeares pjäser är faktiskt en riktig teori. Det kan låta så dumt att klockorna stannar och de så kallade bevisen som finns för detta är så magra att de inte ens behöver överbevisas. Ett exempel på "bevis" är att vi i början får veta att det inte finns ETT ENDA DOKUMENT som bevisar att William Shakespeare faktiskt skrev sin egen prosa, men detta är ju bara fånigt. Inte ens när man skriver uppsatser eller avhandlingar behöver man dokument som bevisar att det faktiskt är man själv som har skrivit det (nu för tiden brukar det oftast tas genom urkund och liknande, visst, men detta betyder ju inte att ingen annan kan ha skrivit det i ditt ställe). En enkel namnteckning som visar att ditt namn kan kopplas till dokumentet brukar oftast räcka. Detta finns på Shakespeares verk. Varför skulle det finnas dokument som bevisar William Shakespeares äkthet när ingen under hans tid ifrågasatte honom? Det finns i övrigt dokument som bevisar att han skrev dem, eftersom det finns dokument som visar på att han faktiskt fick betalt för sina pjäser och sin poesi. Men det "argument" som verkligen gnager när man hör det är att Shakespeare kom från en alldeles för "vanlig" bakgrund för att kunna framställa så fantastiska verk som han gjorde. Detta är ett mycket bra exempel på det klassförakt som existerade och dessvärre fortfarande existerar. Shakespeare beskrivs i den här filmen som något av en fåntratt, han är inte så smart, är alldeles för högljudd, han spenderar alla pengar han får på sprit och prostituerade. En sådan kan ju inte skriva odödliga dramer, det vet ju alla. Under hela filmens gång missar de aldrig ett enda tillfälle att tala om för publiken vilken enkel bakgrund Shakespeare kom ifrån. Detta är dessvärre deras starkaste argument och det gör mig besviken. Vill man visa en allvarlig teori ska man behandla den som en sådan, med riktiga bevis, med riktiga historiska källor och som faktiskt är grundade på äkta historiska dokument. Det vi inte vill se är bevis som är grundade i ett klassförakt och oförståelse.

Andra bevis som hörs i filmen är: Shakespeares fru och döttrar var analfabeter. Troligen sant, men de sa ju själva att han kommer från en enkel bakgrund, det var ovanligt att kvinnor från lägre klasser kunde läsa och skriva, så varför skulle Shakespeares fru och döttrar kunna? Visst, i många avseenden var Shakespeare modern för sin tid, jag skulle till och med vilja kalla honom upplyst, men man kan inte förvänta sig att han skulle ha genomfört under, varför skulle han strunta i tidens konventioner och trots detta lärt sina döttrar läsa. Han var modern, visst, men han var inte från framtiden. Människor på den tiden tänkte inte som vi gör idag, det är ett välkänt faktum. Så varför skulle Shakespeare ha gjort det? Nej, om något fick Anonymous mig att tro mer än någonsin på Shakespeares äkthet.

Som sagt, nu är det här bara en film som är baserad på en hemskt dålig teori, men problemet är inte så mycket att folk tror på teorin som de klassföraktliga argument som de har som sitt stöd. Utöver detta: om du har sett denna film och tror på teorin kan jag ju bara äga att om teorin i sig inte var illa nog har de dessutom noll koll vad det gäller historisk äkthet. Man kan tydligt se att det finns kvinnor med i teatergruppen, något som inte var tillåtet. Det kan låta petigt, men det är ett välkänt faktum som oftast är vad folk känner till från just den tiden.


Bonus: Recension
Filmen var tråkig, fylld med irriterande faktafel och annat som förstörde helheten. Den höll min koncentration i två timmar men det var allt.. Brydde mig egentligen inte om någon av karaktärerna, men kostymerna var fina. två av fem.

Kommer de någonsin att lära sig?

Alla ni Assassin's Creed-fans där ute vet säkert redan att det kommer att komma åtminstone en långfilm baserad på spelen. Många av er vet säkert också att det redan är bestämt att Michael Fassbender ska spela huvudrollen. Jag har dock inte kunnat hitta exakt vem han ska spela (om någon är helt säker får de gärna skriva en kommentar) men min chansning är Desmond Miles. Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att jag inte har något emot Michael Fassbender, jag tycker han är en väldigt bra skådespelare, han ser bra ut och han är oftast med i bra filmer, men här kommer mitt problem. Alla som känner till spelserien förstår säkert redan vad jag pratar om men här är några bilder för att förtydliga:

Alla protagonister i Assassin's
creed-serien (hittills)

Michael Fassbender

Som ni alla kan se så är han inte särskilt lik någon av karaktärerna, men det gör egentligen ingenting eftersom det är i princip omöjligt att hitta någon som är exakt lik. Det som stör mig är att Ubisoft verkade vara så noggranna när de utvecklade Desmond som karaktär, det kändes som att de verkligen ville göra någon som var global i sitt utförande, hans ursprung är minst sagt blandat, hans hudfärg har en mörkare ton, han har ett släktträd som sträcker sig över stora delar av världen och hans namn betyder till och med "Man av världen" på keltiska. Så varför har de då valt en hel-vit, europeisk, kaukasisk man till att spela honom? (detta valet annonserades först efter att Assassin's creed 3 var färdigutvecklat, och som ni vet är huvudkaraktären i det hälften Brittisk, hälften Mohawk, så det förklarar inte heller deras val av skådespelare) Återigen, jag säger inte att det här kommer göra att det blir en dålig film, jag säger bara att det känns något underligt.

Problemet är att det här inte blir första gången Hollywood väljer en vit skådespelare till att spela en karaktär som kanske inte är hel-vit. Det mest kända exemplet på det här kan vara "The hunger games", trots att karaktären beskrivs som färgad i boken valde de ändå en vit skådespelerska till rollen i filmen. I "The hunger games" gick det till och med så långt att de endast tillät vita skådespelerskor att provspela för rollen. Det som är riktigt problematiskt med det här är självklart att filmindustrin sänder ut ett starkt och tydligt budskap om att färgade människors historier inte hör hemma i storfilmer. Vad som gör de två ovannämnda exemplen värre är att båda filmerna kommer vara / är baserade på redan framgångsrika förlagor. Jag upprepar: Förlagorna (boken "Hungerspelen" och Assassin's creed-serien) är redan framgångsrika, utan filmversioner! Och underligt nog var de framgångsrika trots att huvudkaraktären inte var hel-vit. Så varför ändra?

Visst, det här handlar bara om två exempel, men frågan är hur många storfilmer under de senaste åren har haft färgade eller ens icke-vita huvudkaraktärer? Om vi bara ser från åren 2010 och framåt (eftersom det vore extremt onödigt att ta hela filmhistorien) kan vi se att alla som ligger på listan över de topp tio mest inkomstbringande filmerna har vita huvudkaraktärer, och om man kollar från 2005 och framåt får man exakt samma resultat. De färgade karaktärer som finns med är oftast biroller som finns där för att stötta huvudkaraktärerna. Om man kollar på den senaste topp 50-listan över de mest inkomstbringande filmerna någonsin, finns det bara EN film som har en färgad huvudperson (om man inte räknar Avatar, där huvudpersonen visst är vit biologiskt men han är ju blå hälften av filmen). Och det är "Independence day" från 1996 som ligger på plats 32. Det handlar alltså inte bara om en film eller en karaktär, det är ett problem som ligger i själva industrin. Fråga er själva vilket slags samhälle vi lever i när den mest progressiva, vinstinvigande filmen är det här:

Kvinnlig huvudkaraktär och en minoritetsperson
som tredje största karaktär. Mer progressivt än
så blir det inte i hollywood-blockbustern

Inspiration

Jag har en inspirationsmapp, det är en mapp där jag lägger diverse bilder och annat som inspirerar mig, detta innebär oftast att jag inte lägger någonting i denna mapp under väldigt långa perioder och sedan kommer ihåg att jag har den och fyller den med massa skit som jag senare aldrig kollar på, och när jag kollar i mappen undrar jag oftast vad fan det är jag har lagt i den. För några dagar sedan rensade jag ur den här mappen (eftersom jag kom på att jag hade den) och här är ett urval av vad som blev kvar:

Jorden, Jupiter och Venus, sedda från Mars

Ny i samlingen

Av Tamara de Lempicka

Av Michael Sowa

Vet inte var den här kommer ifrån

Det var som sagt ett litet, men representativt urval ur min inspirationsmapp, tycker det passar bra nu när inspirationen tryter ganska mycket vad det gäller min bloggverksamhet. Efter en granskning av verken som låg i min mapp kom jag till slutsaten att man kan dela in min estetiska smak i två kategorier:

1. Arty-farty bilder på män.

2. Arty-farty bilder på djur.  

Det kanske inte var den mest smickrande insikten man kan ha om sig själv, men skitsamma. Anledningen till att jag har lagt upp detta nu är för att jag funderar på att börja använda Pinterest, en tjänst där man kan markera bilder och annat som man gillar och få det på en slags "vägg", och sen kan andra se det. Jag kanske gör det, kanske inte, vi får se. 

Förresten, vad tycker ni om min nya bakgrund, hör gärna av er och säg om den ska stanna eller gå, ska jag ha bakgrund överhuvudtaget? Ska jag ha någon färg eller bara ha det vitt?

Populärkulturella referenser, för eller emot?

Populärkulturella referenser inom TV, film och så vidare är ett konstant ämne för debatt bland de som är insatta i kulturen. Vissa älskar det och många hatar det. Många står också neutrala och anser att det handlar om de enstaka fallen i sig. För att förklara vad som menas med populärkulturella referenser kan man säga att det främst handlar om när någon i till exempel en film refererar till något annat populärkulturellt, det kan vara en annan film eller en TV-serie, utan att referensen på något sätt tillför något till handlingen eller har något med själva historien att göra. Detta brukar oftast göras för att uppnå komisk effekt och det används flitigt i diverse familjefilmer för att de vuxna i publiken ska känna att det finns något för dem i filmen också. Ett exempel är i "Rango" från 2011, där refereras det till både "Fear and loathing in Las Vegas" och diverse Spaghetti-västern filmer. Något som går högt över de flesta barns huvud men som deras föräldrar och andra vuxna i publiken kan uppskatta. Det existerar även i "Shrek" filmerna, är ganska vanligt förekommande i superhjältefilmer och det är framförallt vanligt i komedier, så som "Vampire Movie" och "Not another teen movie", där själva poängen i filmen ligger i att man känner till bakgrundsmaterialet som de hänvisar till.

Det här fenomenet är relativt nytt och dök upp under 80-talet när "Blockbustern" blev det stora inom filmindustrin. För att kunna göra flera barnvänliga filmer lade man då till den här nya dimensionen av humor, både för att kunna göra historier och dra skämt som barn och unga förstår, men ändå behålla de vuxnas uppmärksamhet. Fenomenet blev riktigt stort under 90-talet med filmer så som "Scary Movie" där premissen ligger i att de parodierar diverse populära skräckfilmer sånär på att de nästan kopierar dem, i det här fallet är det främst "Scream"-filmerna som blir parodierade men också "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" och andra liknande filmer som var stora under 90-talet.

Vari ligger debatten då? Jo, speciellt filmkritiker kan bli väldigt upprörda över det här och det finns ett antal anledningar, för det första utesluter det stora delar av publiken, känner man inte till referensen blir det svårt att förstå vissa skämt och detta kan förstöra stämningen för många. För det andra innebär det att filmen eller TV-serien eller vad det nu kan vara åldras väldigt snabbt. Om man skriver ett skämt, till till exempel en TV-serie, och man refererar till ett fenomen som är väldigt stort när man skriver skämtet, kommer samma sak troligen inte vara lika ny eller "het" när själva avsnittet i TV-serien sedan sänds ett halvår senare. Och om två år är risken stor att många inte ens kommer att förstå det skämtet eftersom de har glömt bort referensen. Många kritiker menar då att vi slutar försöka att skapa kvalitativ underhållning och att det vi gör bara är roligt just för stunden. De som är för menar dock att populärkulturella referenser skapar en gemenskap bland de i publiken, det blir lätt att urskilja de som förstår från de som inte gör det och därför känner publiken en viss enhet eftersom man då tidigt i filmen kan lägga ner grundreglerna för vad som är roligt i filmen och vad som inte är det. Skrattet bland publiken blir mer enhetligt. Det skapar också en koppling mellan publiken och filmskaparna eftersom publiken då får veta att filmskaparna har också hört den här låten eller sett den här TV-serien och så vidare. Därför känner många sig mer indragna i handlingen och är mer uppmärksamma under filmens gång. Andra menar att alla filmer refererar oavsett, eftersom en film eller något annat kulturellt alltid existerar inom ett sammanhang, man antar alltid att tittaren har någon slags kulturell bakgrund och därför har förståelse för historien. Och det är klart, man måste ju vara något insatt i vilken tid, politiskt klimat eller kulturell identitet filmen eller TV-serien är skapad i. Visar du ett brittiskt diskbänksrealismdrama för någon stam på Papua Nya Guinea så kommer de troligen inte att förstå någonting av filmen. Detta är självklart, men det handlar just i det här fallet om att man inte bara sätter press på publiken att de ska förstå den kulturella bakgrunden, de måste dessutom förstå smalare referenser som bara en liten del av befolkningen kan ens ha hört talats om i många fall. 

"Twilight" populär att skämta om

Det finns alltså både för-och-nackdelar med populärkulturella referenser, det beror helt på vilken film det är och vem som ser den och när den är gjord. Det beror ju också helt klart på vilken referens man använder. Refererar man till "Borta med vinden " (eller någon annan klassiker) kommer referensen inte åldras lika snabbt som till exempel en referens till "Sommaren med Göran" (som ju de flesta redan hade glömt innan den kom ut). Ja, jag vet att det verkligen är att sätta två extremer mot varandra, men ni förstår.

Uppdatering

Jag ska inte tjata för mycket, men jag skulle vilja upplysa er alla om att "Tale of tales" nya projekt "Bientôt l'et'e" fortfarande är under utveckling och ni kan fortfarande förbeställa spelet på deras hemsida. Utvecklingen har gått så långt att de nu har börjat testa spelet, de behöver all feedback och stöd de kan få, jag har inte förbeställt än, då jag har haft skolarbete att ta hand om, men jag kommer troligtvis att göra det om inget annat kommer i vägen, men jag vill dock upplysa er alla om möjligheten att skaffa det här spelet. Det har kommit någon slags demo som jag antar man får om man förbeställer och de har släppt bilder från spelet. Så ni kan gå in på hemsidan, som ni hittar här och hitta ytterligare information om utvecklingen, ni kan dessutom ställa frågor och läsa deras blogg och lite sånt. Som sagt, ett gyllene tillfälle för alla er gamers som är redo att testa något nytt.

Topp 7: saker jag aldrig mer vill läsa eller se!

Ja, jag vet att jag för tillfället är fantastiskt dålig på att uppdatera, jag har noll inspiration, vilket är anledningen till att denna topplista endast blev en topp 7, istället för en topp 10 som det först var tänkt.Den här listan är alltså högst stressad och är väl därför inte helt perfekt, men ni förstår andemeningen.

Klichéer kan vara bland det tråkigaste som finns. Klichéer i böcker är speciellt smärtsamma, speciellt när författaren i fråga inte är så bra på det här med karaktärer eller händelser. Det är även tradigt när man upptäcker samma klichéer i TV-serier och filmer. Här kommer min topp tio saker jag aldrig mer vill läsa om eller att någon ska skriva om och även de saker jag aldrig mer vill se, någonsin. Detta är för att jag så sällan har läst någon som kan beskriva dessa saker på ett bra eller respektfullt sätt.

7. Färgade karaktärer, när en karaktär är skriven utifrån sin hudfärg, detta innebär oftast att författaren kan ta till varenda rasistisk stereotyp som någonsin har existerat. Exempel på detta är: Rochelle från "Den onda cirkeln", Spider från "Anansi boys" (ja, jag vet det är en bra bok) och självklart varenda karaktär i "En prins i new york". Utöver att karaktärerna är stereotypa betyder det oftast att vita blir normen och att alla karaktärer som inte explicit är utstuderade efter en viss hudfärg, underförstått är vita. Det innebär dessutom oftast underliga sätt att ta upp rasism, rasism blir inte en stor del av samhället, det blir en liten del som endast drabbar vissa människor.

6. "Hjältar", de där människorna som konstant är goda och aldrig ens för en sekund vandrar från den smala vägen. I princip alla klassiska hjältar (Robin Hood, Kung Arthur, Odysseus) har de här dragen men det finns självklart även i annan litteratur. Ett av de mer irriterande exemplen är Oliver Twist, han är så genomgod och varmhjärtad genom hela romanen, trots allt hemskt som har hänt honom under hans uppväxt. Han har inget djup och ingen karaktärsutveckling, han är så platt som man kan vara.

5. Långa, smala, bleka unga män. En karaktär som ser ut så här är nästan alltid lite "djupare" än andra. De har dessutom oftast naturligt svart hår. Ett exempel på detta är Zachary från "Drawing blood" Poppy Z. Brite är en av mina favoritförfattare men denna karaktär gjorde dessvärre att jag knappast stod ut med att läsa boken (som i övrigt faktiskt är riktigt bra och detta var den enda anledningen till att jag fortsatte). Det är ett underligt ideal som är svårt att ta på allvar. I "Edward scissorhands" var det väl acceptabelt men i övrigt är det underligt och borde förpassas. Män kan faktiskt vara attraktiva även om de är färgade, blonda, har lite fett på benen eller är korta. Jag lovar!

4. "Slampiga" kvinnor, de där kvinnorna som alltid är sugna och som man kan objektifiera hur mycket man vill, UTAN att känna skam. Denna kliché är vanligare i filmer och TV-serier än i böcker, men detta innebär inte att jag vill se den mer. Till exempel alla de prostituerade som finns i "Game of thrones" (har inte läst böckerna, bara sett serien) som beskrivs som objekt utan egna känslor eller viljor. Gud vet att sådant bara ställer till med bekymmer.

3. "Tjocka" karaktärer, detta innebär oftast kvinnor som är större än storlek 36, som till exempel Bridget Jones eller Anna-Karin från "Cirkeln", tjockhet är kopplat till att vara oattraktiv, att äta för mycket och oftast till att vara något misslyckad som person. Även män faller självklart in i det här facket, i deras fall handlar det också om att de är oattraktiva och äter för mycket, de försöker bara oftast inte göra så mycket åt det. Kan ni inte skriva bra karaktärer som har lite fett runt midjan kan ni ju låta bli, eller skita i att beskriva folks kroppstyper överhuvudtaget.

 2. Jack the ripper inspirerade mord, mord på kvinnor (oftast "promiskuösa" eller prostituerade kvinnor) som är så vidriga och våldsamma i sitt utförande och porträttering att man undrar vad det är för sjukt sinne som har kunnat frammana dessa monster som begår dessa brott. Utöver detta har de dessutom oftast mage att i detalj beskriva hur de förnedrade, plågade och oftast våldtog de stackars kvinnorna och de beskriver händelserna på ett så patriarkalt och vidrigt sätt att man nästan blir förbannad. Jag vet att jag har skrivit om det här innan men jag tycker det känns viktigt att ta upp. Det nekrofila sättet som de uppstyckade och stympade kvinnorna beskrivs är osmakligt och varje människa med lite vett borde bli upprörd över detta. Vi måste sluta integrera våldshandlingar mot kvinnor i populärkulturen och vi måste definitivt sluta behandla dessa handlingar på ett sådant nedvärderande och respektlöst sätt.

1. "Undersköna" kvinnor, fyfan, det kan vara det värsta jag vet, läser jag en bok och en kvinnlig karaktär beskrivs som överjordiskt vacker tappar jag oftast intresset på två sekunder. Denna kliché existerar både i böcker skrivna för och av män och böcker skrivna för och av kvinnor. De är oftast lite annorlunda beskrivna men själva poängen är densamma, en (ung) kvinna som är så vacker att alla tappar andan så fort hon går förbi. Till exempel Bella i "Twilight" böckerna, men denna karaktär existerar i så oändligt många variationer att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Karaktären i fråga är dessutom ofta omedveten om sin egen skönhet och sen måste en man berätta för henne exakt hur snygg hon är. Det finns många fel med den här karaktären men det första är: det sätter extremt mycket press på kvinnor vad det gäller deras utseende, de måste inte BARA vara snygga, de måste vara det helt utan ansträngning och medvetande. För det andra: Det göder den gamla myten om att en kvinna bara är så bra som en man anser henne vara. Man får inte vara snygg för att man själv tycker det, nej snygg är man när en kille tycker det. För det tredje: Vilken kvinna kan relatera till denna varelse som är så snygg att själva naturen känner sig ovärdig i hennes tillvaro? Nej, fy, denna kliché måste dö! Så är det bara!

Header!

Ni har nog märkt att min blogg ser väldigt fin ut för tillfället, detta är eftersom jag äntligen har en (länge utlovad) header! Det är dock inte samma header som jag själv länge har jobbat på, denna header är gjord av min syster, ni kan se mer av hennes illustrationer och läsa om hennes tankar på hennes blogg, ni kan klicka här eller gå in på: http://enpanelhona.blogspot.se/ . Jag är självklart mycket tacksam över den och jag tycker den blev super-fin. Så tack så mycket syrran!


Jag har även fått hem de böcker jag ska läsa nu i sommar, så ni kan räkna med någon eller några bokrecensioner, och troligen någon slags analys eller recension av "War horse", jag får se vad det blir. Detta och mer kan ni förvänta er nu när jag äntligen har fått en header!!

På tal om rasism och värdighet

Ett av årets mest efterlängtade spel måste vara "Assassin's creed 3", spelet kommer ut den 31 oktober och det har sagts att handlingen i spelet kommer kretsa kring en man som är hälften Uramerikan hälften brittisk. Det passar ju bra att jag skriver om det här nu när det är USAs nationaldag och efter mitt förra inlägg om "Avatar" och dess koloniala budskap och synsätt.

Man får som sagt spela en som har nativamerikanskt ursprung och man får därmed vara en av de mest utsatta människorna i 1700-talets Amerika. Jag vågar inte säga för mycket just nu eftersom spelet inte har kommit ut än, men vad det gäller det material som har släppts kan jag bara säga att Ubisoft förtjänar en eloge för att de har en huvudkaraktär som tillhör just den här gruppen, det hade varit så lätt för dem att bara ha en vit, hel-Europeisk huvudkaraktär men de valde ändå att ha någon från en minoritet. Vad som dessutom verkar bra (än så länge) är värdigheten de har gett karaktären. Connor, spelets huvudperson, är förtryckt och tillhör en grupp som har väldigt låg status men trots detta slår han tillbaka. Jag är inte för varken krig, våld eller annat, men det är så himla skönt att få se någon från en utsatt grupp få göra aktiva val och kunna kämpa för sina rättigheter. Jag vet att detta spel inte kommer vara historiskt korrekt, men trots detta känns det som att man ger mycket mera värdighet till utsatta grupper när man porträtterar dem som några som inte bara accepterar sin situation.

Ska man förvränga historien ska man göra det till förmån till de utsatta, inte i rasistiska och koloniala syften.

Problemet med Avatar

Hej på er, jag vet att det var mer än en vecka sedan jag uppdaterade, jag ber om ursäkt för detta. Jag har bara inte haft någon inspiration till att skriva. Man kan då undra sig varför jag väljer att skriva ett inlägg om en tre år gammal film när jag väl kommer tillbaka. Det finns ett antal anledningar till detta, det främsta är att jag under dessa tre åren har blivit väldigt trött på att behöva konstant förklara varför jag inte gillar denna film. För det finns mer anledningar än att jag bara tycker den är tråkig, för när cirka fem minuter har gått och man har slutat förundras över hur bra gjord denna film faktiskt är, ger den mig en riktigt sur smak i munnen. Här får ni åtminstone mina tankar om varför "Avatar" är överskattad och varför dess budskap känns något mossigt.

För er lyckliga få som inte har sett denna film kan jag börja med att upplysa er om att budskapet i den är på en så låg och övertydlig nivå att det nästan är smärtsamt, allt vad subtilitet och tolkning heter är helt borta och istället fullkomligt dränks åskådarna av filmens moral och värderingar. Handlingen i "Avatar" är ganska enkel, en besättning med soldater och forskare från jorden åker till en helt annan planet för att söka efter diverse värdefulla material som finns på den här planeten, som heter Pandora. På den här planeten finns det dock redan en befolkning och besättningen från jorden måste infiltrera den här utomjordiska civilisationen för att lära sig mer om deras kultur och för att få dem att acceptera att de exploaterar deras land. Sen är det en tråkig kärlekshistoria med, sen blir det krig och sen är den typ slut.

Men för att komma till det riktiga problemet, som sagt är den här filmen så förbannat stereotyp och förutsägbar att man vill stänga av efter en halvtimme, men det här ska inte bli en recension det här är en analys. De flesta av er som har sett "Avatar" vet att det i den finns starka kopplingar mellan intrigen i filmen och upptäckandet och exploateringen av Amerika under 16 och 1700-talet. Det är exakt samma, man åker till "en ny värld" och stöter på urbefolkningen som kanske inte är så glada att man är där så man infiltrerar och koloniserar för att få tillgång till deras naturtillgångar. Det är här problematiken ligger, brotten som begicks av de europeiska kolonisatörerna under koloniseringen av Amerika var hemska, detta var ett folkmord som pågick under flera årtionden (om inte århundraden), urbefolkningen var konstant förtryckta och i vissa stater var det till och med så hemskt att en individ som tillhörde urbefolkningen inte sågs som en människa, utan som en ägodel. Och i "Avatar" gör man dessa starka paralleller mellan den här tiden och handlingen i filmen utan att ens nämna allt lidande som förekom under dessa år.

Rasism, ett roligt tidsfördriv för hela familjen,
klicka på bilden för att förstora

Visst kan man säga att "Avatar" bara är inspirerat av dessa händelser och därmed inte kan hållas till rätta, det är ju faktiskt inte samma sak och det utspelar sig varken under samma tid eller ens på samma plats. Och visst kan man säga så, men problemet är att parallellerna och referenserna är så tydliga och starka att det inte går att bortse från. Filmen tar alltså flera år av folkmord och förtryck och paketerar det som lite mysig familjeunderhållning. Jag har verkligen inget emot att man refererar till historiska händelser i en film eller bok för att förenkla förloppet och för att sprida kunskap och väcka intresse, MEN man måste vara väldigt försiktig när man gör det så att inte parallellerna blir för starka!

Med detta följer dock andra problem som jag har med "Avatar", när man gör en science fiction eller fantasy film är det bara fantasin som sätter gränser, och här var dessvärre fantasin begränsad. Urbefolkningen på "Pandora" ser inte ut som kolonisatörerna men är i sin kultur och tankesätt precis som dem. De har till exempel bara två olika kön, män och kvinnor och dessa två kön förhåller sig till varandra på ett likadant sätt som mänskliga, (varför behöver de ens kön på Pandora? De har ju sex med håret?) på samma sätt har de också både giftermål, heterosexualitet som norm och tvåsamhet, helt onödigt! Detta är typiskt kolonialt eftersom man med det här påstår att: vi västerländska människor är ju normen därför är vårt beteende naturligt! Detta brukar också kallas rasism och är inget de flesta människor vill bli förknippad med. Man tar bort allt vad kulturella motsättningar heter och sprider lögnen om att kriget mellan urinvånarna och bosättarna inte handlar om komplexa historiska händelser som utvecklas under en lång tid, utan om att  några giriga svin ville ta massa mark som inte tillhörde dem för eget bruk. Vi får dessutom självklart endast se händelseförloppet ur kolonisatörernas synvinkel och detta gör att filmen redan från början bestämmer vilka vi ska sympatisera med och känna igen oss själva i. Urbefolkningen på Pandora blir "De andra" och deras kultur (den lilla de har) blir exotiserad. 

Jag säger som sagt inte att man INTE får tycka att "Avatar" är en bra film, eller att man är rasist bara för att man tycker det. Det jag säger är att "Avatar" dessvärre blir en slags post-kolonial propaganda för diverse rasistiska myter och missförstånd. Att göra ett folk eller en kultur till något exotiskt och lite spexigt gör ingen gladare, det sprider bara lögner och tar bort allt vad stolthet och värdighet heter från just den befolkningen som råkar bli drabbad av dessa missförstånd. Man får gärna göra science fiction filmer och man får gärna göra filmer där man drar paralleller mellan verkliga händelser och fiktiva, man måste bara akta sig för vad man gör! Man får vara noga med att inte lägga i allt för mycket värderingar och att inte förenkla ett viktigt och stort historiskt förlopp för mycket. Koloniseringen och exploateringen av Amerika är något som borde tas upp på ett respektfullt sätt där man räknar med de många olika förutsättningar som fanns utan att förminska någon av sidornas ideologier eller värdighet. Innan man kan lära sig detta borde filmskapare och författare hålla sig så långt borta ifrån dessa händelser som möjligt.

Don't get me started!