Helt plötsligt känner jag för att klä mig i pasteller och införskaffa nya badkläder. (har siktet inriktat på en storprickig sak från monki om någon ville veta) Nya skor är också införskaffade. Detta kan bara innebära två saker: 1. jag har förvandlats till Underbara Clara eller 2. det är vår.
Själv hoppas jag på andra alternativet och trots pessimistiska metereologer och väderrapporter vill jag dedikera veckans låt till våren. Jag har valt en låt som iallafall får mig att tänka på långa kvällar, varma vårbrisar och solblekt hår. 'Til I kissed you med Everly Brothers, får ni inte också känslan av bara ben och annat sånt? (jag ber om ursäkt för den ostiga slide-showen, det var den videon jag hittade som hade bäst ljud-kvalité)
Nej, nu ska jag lyssna på screamo, sminka mig för mycket, supa skallen av mig, göra abort och be någon pensionär dra åt helvete så jag blir av med "en naturlig kvinna"-känslan
Efter finalen i melodifestival började en udda debatt, nämligen den om kvinnors kroppsbehåring. Kameran hade nämligen under finalen åkt över en kvinna som inte hade rakat sig under armarna. Någon människa blev av okänd anledning extremt äcklad och upprörd över att denna kvinna hade visat upp en orakad kroppsdel offentligt. Debatten hör väl hemma cirka aldrig någonsin eftersom jag inte kan tänka på en epok som har varit så omodern att denna fråga skulle kunna passa in.
En kvinna ska idag inte ha någon kroppsbehåring mer än på huvudet. Och om hon har det ska hon iallafall ha anständigheten att täcka de delar av kroppen som hon i all sin lathet inte har rakat. Det är ganska uppenbart att man inte rakar sig för sin egens skull. Nej, man rakar sig inte ens för sin partners skull (vilket inte heller hade varit en bra anledning men iallafall något logisk). Nej, man rakar sig för allmänhetens skull. För att folk inte ska bli äcklade av det hår som helt naturligt växer på ens kropp. Vad i hela världen kan man fråga sig? Samhället är numera så pass okänsligt för den personliga sfären att det blir debatt när någon väljer att inte raka sig. Budskapet är ganska tydligt- din kropp tillhör inte dig när du är ute i offentligheten, den tillhör ALLA.
Problemet är dessutom att detta fenomen inte endast sträcker sig till diverse rakade eller orakade kroppsdelar, utan det gäller allting. Från tatueringar till "utmanande" klädsel så kan det bli debatt om ett område som i högsta grad tillhör bäraren. Låt oss få det här klart: Din kropp tillhör DIG inte någon annan! Oavsett om en äcklig gubbe blir upphetsad och eller upprörd för att din kjol är "för kort" eller om någon tycker din tribal är lite 1999 så har de fortfarande inget tillträde till DIN kropp. De har egentligen knappast någon rätt att kommentera på vad fan du väljer att göra med det lilla som är din födelserätt överhuvudtaget. För ja, din kropp är din födelserätt. Från det du föds till det att du dör tillhör din kropp dig och varken idioter eller stater kan ta det ifrån dig. Dock ska vissa saker kunna diskuteras, det är självklart. Frågan om prostitution (som jag inte tänker ta här och nu, och förhoppningsvis aldrig om jag kan kontrollera det) tillexempel är ju inte helt lätt och det är där svårt att säga- ditt är ditt. För det är inte så enkelt som det alltid. Men för att återgå till ämnet så är ju faktiskt frågor om korta kjolar, tatueringar, piercings eller orakade armhålor ganska lätta frågor, så länge de tillhör dig är det bara din ensak och om de tillhör någon annan är det deras. Låt aldrig någon idiot kommentera hur du ser ut. För det har de verkligen inte rätt till. Oavsett vad detta dumma samhälle tycker och oavsett vilka normer och värderingar som tvingas på oss så är din kropp 100 % din!
De flesta av er har säkert hört talas om ”Bechdel testet”. Testet som kan användas för att mäta kvinnlig medverkan i en film och hur pass utvecklad de kvinnliga karaktärerna är (det är för förtydligandets skull INTE ett test som avgör om en film är feministisk eller ej, det är helt ovidkommande). Testet går snabbt ut på att: Det ska finnas två kvinnliga karaktärer, som är namngivna och som pratar med varandra om något annat än män/en man. Det är nästan sjukt hur många filmer det är som inte klarar det här väldigt grundläggande kriteriet. Testet har självklart vissa problem, såsom vad gills som en kvinnlig karaktär? Räcker det om två kvinnliga karaktärer utbyter ett fåtal ord med varandra eller måste de ha en djupare eller längre konversation? (vloggaren feministfrequency klarade upp det här rätt bra genom att tillägga en 60-sekunders regel, det vill säga två kvinnor ska prata om något annat än män i mer än sextio sekunder för att filmen ska klara testet, men då uppstår så klart ett nytt problem, måste det vara en minut flytande, eller räcker det med om det är en minut som är utspridd över hela filmen?) Om ni Vill veta mer om just detta testet förklarar hon tio gånger bättre än vad jag gör:
Det är hur som helst INTE Bechdel testet jag ska diskutera idag utan jag ska nämligen dela med mig av mitt egna hemsnickrade test, som jag kallar för kultimera-testet. Det är helt enkelt ett test bestående av fyra enkla frågor som jag ställer mig själv när jag ser på en spelfilm eller en TV-serie. Testet avgör hur pass komplexa karaktären och handlingen är och det är ett försök att försöka hitta ett rimligt sätt att avgöra om det är en feministisk film eller serie men det funkar dock inte riktigt. För att filmen eller TV-serien ska klara av kriterierna ska svaret vara nej på minst tre av de fyra följande frågorna:
1. Är karaktärerna stereotypa eller klichéartade? Det vill säga känns karaktärerna som riktiga människor eller är de endast passade efter en viss mall för att platsa in med mediet? (Tillexempel är den ”sassy bögkompisen” en typisk sådan kliché som man så ofta ser inom den så kallade chick flick-genren, när jag testar vill jag inte att någon av karaktärerna ska vara klychig)
2. Överdrivs ofta olikheter och skillnader mellan olika grupper (tillexempel olika kön, etniciteter, sexualitet, hudfärger) för komisk effekt? Det här har också med stereotyper att göra, hur många serier och filmer som helst bygger upp hela sin humor kring just skillnader mellan två olika grupper, tillexempel i ”Sex and the city” där skillnaden mellan kvinnor och män är huvudtemat för hela serien.
3. Saknar karaktärerna djup och uttrycker endast triviala, uppenbara och fysiska känslor? Det vill säga pratar de inte om känslor eller djupare intryck överhuvudtaget? Karaktärer kan på flera sätt uttrycka känslor, genom inre eller yttre monolog, dialog, sång eller handlingar. Relativt få filmer klarar inte det här kriteriet eftersom de allra flesta filmer vill tala till oss på ett känslomässigt plan. En hel del serier klarar dock inte det här kriteriet, tillexempel pratar de ganska sällan om genuina och mer intima känslor i ”Two and a half men”. Det händer men det är sällan och det är så pass korta konversationer att de knappt märks i slutändan.
4. Värdesätts de stereotypt manliga och västerländska attributen och egenskaperna högre än de icke-västerländska och kvinnliga? Det här är en fråga som har att göra med både rasism och sexism. Det vill säga vilka egenskaper äger hjälten? Är det de typiskt manliga, såsom styrka, användandet av fysiskt våld och ständig konkurrens? Eller är det de stereotypt kvinnliga såsom gemenskap, omhändertagande eller vänskap?
Mitt kriterium när jag kollar på film eller TV-serier brukar som sagt vara att svaret ska vara nej på minst tre av fyra av de här frågorna för att det ska klara testet. Det innebär att de filmer eller TV-serier som klarar det har (enligt mig, men ni kan nog hålla med om att frågorna är ganska rimliga) genuina karaktärer som har ett ganska komplext känsloliv som samspelar med historiens narrativ. Ett par exempel på filmer/serier som klarar testet är: Billy Elliot (nej på alla fyra), Bridesmaids (nej på alla fyra), Starke man (nej på minst tre av fyra), Cabaret (nej på alla fyra).
Och exempel på några som inte klarar testet: Sex and the city (ja på två, nummer 1 och 2), Survival of the dead (ja på alla fyra),Alla älskar Raymon (ja på minst tre av fyra, 2, 3 och 4)
Listorna kan fortsätta men jag orkar inte, ni kan ju börja applicera testet själva när ni ser på TV / film, och kanske se om ni kan utöka eller komma med egna förändringar. Det här testet är som sagt inte perfekt, vissa filmer kan inte klara av kriteriet fastän de har utvecklade karaktärer och vissa som inte har särskilt komplexa karaktärer kan komma igenom i alla fall. Så nej, det är inte perfekt. Men som vanligt, jag jobbar på det!
Hejsan igen, jag vet att det var ett tag sedan jag uppdaterade men jag har faktiskt varit iväg och firat syrran. Därför går veckans låt till henne. Jag valde "It's my party" för att den är lite festlig och en klassiker.
Några av er har säkert hört talats om "Die Herrlichkeit des Lebens", en roman om Kafka och om hur han var mycket lyckligare än många tror. Om ni vill veta mer finns det en artikel ni kan läsa här. Romanen är en kärlekshistoria mellan Kafka och kvinnan som sägs vara hans livskärlek, Dora Diamant. Ännu en bok som ska skaka vår bild av den plågade författaren och det manliga geniet. Det är dock inte bara Kafka som får den här behandlingen, även en av mina favoritförfattare, H.P Lovecraft har fått den här behandlingen. En kvinna får stå som en musa för att inspirera den stackars livströtta mannen och åter igen få honom att uppleva lyckan. Dock diskuteras kvinnorna ENDAST i relation till deras män. Om kvinnan blir känd är det för att hennes namn kopplas ihop med en känd mans. Det finns självklart flera exempel på det här, Kafka och Lovecraft blir bara extra tydliga eftersom deras respektive kvinnor konstant får stå som någon slags grogrund i diverse biografier och diskussioner om deras liv. Men listan blir säkert lång om man drar upp alla exempel på stora män som har haft en större kvinna bakom sig. Tillexempel Strindberg analyseras ofta utifrån vad kvinnorna han hade gjorde för hans författande. Det är dock konstigt att kvinnor som var författare inte diskuteras utifrån hur deras män inspirerade dem. Nej, i fall som tillexempel Virginia Woolf, Mary Shelley och Simone DeBeauvoir är män snarare något som håller dem tillbaka och får därmed ofta representera patriarkatet.
Nej, jag tror inte heller att alla kvinnliga författare har haft jätte-stöttande män och jag vet att det har varit svårare att vara kvinna. Men det handlar ju som alltid om hur man framställer det, jag valde de tre kvinnorna som exempel för att det finns ganska många säkra källor på att deras män faktiskt stöttade dem och inspirerade dem. Det skrivs dock inga stora kärleksromaner om Mary och Percy Bysshe Shelley, inga omskälvande romaner som ska få oss att få en annan syn på det kvinnliga geniet. För hon existerar nämligen inte. Nej det är sant, kvinnor kan inte bli geniförklarade, geni är förstås ett urvattnat uttryck som inte har någon plats i modernt språk, men även om det gjorde det skulle det inte gå. På samma sätt kan en man inte på något sätt vara källa till inspiration, om en kvinna är inspirerad av en man "går hon i hans fotspår" eller utvecklar hans idéer eller något. Mannen kan i vår kultur inte vara passiv, han är aktiv och ska handla själv. På samma sätt är en plågad kvinna inte heller lidande och konstnärlig, hon är bara psykiskt sjuk, som i fallet Emily Dickinson. Kvinnan kan säkert ha haft flera kärlekshistorier men de är inte kända, inga män står omskrivna som hennes musor. Nu kan ni säkert tycka: men det är ju bra, kvinnor kan själva och män är dem som behöver en extra hjälp på traven av en kvinna. Nej, tyvärr är det inte hela sanningen. Tvåsamhetstvång har i västvärlden länge varit en snara runt många människors halsar. Känslan av att inte kunna leva ut helt utan att vara en fånge till samhällets restriktioner och normer. Tanken om heterosexuell tvåsamhet som någon slags absolut källa till inspiration hjälper ju knappast till att få bort normer och tvång vad det gäller partners. Det hjälper speciellt inte till att göra kvinnor till offer och männens slavar. I en historia där kvinnan blir mannens inspiration blir det dessvärre ofta så att kvinnor som träffar "fel" män lider, inte för att de på något sätt mår dåligt i övrigt, utan för att deras karlar inte bekräftar dem stup i kvarten. Jag har nämligen en känsla av att mycket som vi vet om kvinnliga författare är en efterkonstruktion för att framställa en svag individ som konstant törstar efter kärlek och därför är så förbannat uppstudsig. Hitta en snäll man till henne och så kommer hon bli glad. Varför måste tillexempel Simone Debeauvoir lida av att hon och Sartre levde i ett öppet förhållande? Hon var med på tanken själv, hon hade tankar om förhållanden och om hur de borde utformas. Vem säger dessutom att han måste tyckt detta var toppen? Återigen får vi en bild av kvinnan som inte kan ta ansvar för sitt egna liv och ha egna idéer som inte utgår från typiskt kvinnliga ideal. Varför är det dessutom så skämmigt i vår kultur att vara nedstämd? Låt Kafka vara hur deprimerad han vill är allt jag kan säga, och låt ingen kvinna eller man tvinga på honom lycka.
Ibland glömmer jag bort att cirka 98% av allt som går på dumburken är just det, dumt. Jag bestämde mig då för några dagar sedan att slökolla på TV:n för att spana in utbudet. När jag slog på TV:n möttes jag av "Big Brother" programmet som skulle kunna beskrivas som Jar Jar Binks efterblivna bror från helvetet. Det har cirka lika många hjärnceller och är lika irriterande. Jag klarade av cirka två minuter av denna idioti innan jag skrikande sträckte mig efter fjärrkontrollen och spanade in det övriga utbudet. Det tog dock inte lång tid innan jag insåg att det bästa bland de cirka trettio kanalerna vi har var en repris av ett Dr Who avsnitt, från 70-talet! Nej, Dr Who är inte fy skam men klockan åtta eller när det nu var ska det fan inte vara det bästa de har att erbjuda.
Ja, det är gammalt att klaga på det sunkiga TV-utbudet och ja jag kan lika gärna streama eller ladda hem det jag gillar men det är inte riktigt det faktum att jag inte gillar TV-utbudet som är problemet här.
På i princip varje kanal, cirka 80 timmar om dygnet går det- Reality TV. Det är program som handlar om de Göran Hägglund skulle beskriva som "verklighetens människor". Det vill säga folk från mestadels arbetarklassen som ser en chans till ära och berömmelse genom att göra sig till åtlöje i TV och bolagen är mer än glada över att låta i princip hela svenska folket döma de stackars människorna som hänsynslöst blir exploaterade, vi får skratta åt deras dumhet, skämmas lite över deras oförmåga och fascinerat döma och peka finger åt deras pinsamheter. Och medverkarna har inget emot det! Eller?
Vi lever i ett samhälle som konstant hyllar självförverkligande och klassresor. Att gå från att vara en nobody till att vara sveriges mästerkock ligger väl i linje med narrativet som vi i vår kultur älskar. Om personen i fråga kan tränga in en tråkig snyftar historia om hur hens farfar var full en dag på jobbet eller något älskar vi dem dessutom ÄNNU mer! Åååååh så fantastiskt du tar verkligen livet i dina egna händer! Jaha, till publikens höga nöje ja. Frågan är förstås varför någon som är duktig på att laga mat inte kan jobba på restaurang utan att behöva vika ut sig och alla sina fel i TV? Frågan är dessutom varför vi kräver att människor som faktiskt har praktiska kunskaper inom ett ämne ska tävla mot varandra för att visa hur bra de är? Om en person är duktig på att sjunga är det ganska oresonligt att människan ska behöva sitta och gråta och prata om känslor samtidigt som hen måste tävla mot andra människor som alla i princip sjunger likadant och det blir då en tävling om vem som har de kvalitéer som tittarna gillar mest. Vem är snyggast? Mest karismatisk? Har minst tråkiga bakgrundshistoria? Vad sägs om att faktiskt låta skivbolagen leta efter talanger själva? Eller vad sägs om att faktiskt själva försöka hitta vad NI gillar istället för att låta era hjärnor besudlas av åsikter om vad några fossiler till jury-medlemmar tycker är bra hos en sångare?
Men återigen, klass-tanken och kanon-idén om likriktningen inom kulturen som dessa program etablerar är dessvärre inte det enda problemet de har. Reality TV är nämligen VÄLDIGT billigt att producera (för det mesta). Det enda som behövs är några kameror, en producent kanske en programledare och så har du ett program. Vinsten som medverkarna kanske får är minimal om man jämför med vinsten som TV-bolagen gör. Och för varje gång de skapar kontroverser får de mer sponsorer och därmed mer pengar i producenternas fickor. Programmen går därmed med vinst hur de än gör, frågan är bara hur mycket eller lite vinst de får. Men för att försäkra maximal vinst väljer de självklart noga ut vilka deltagare de ska ha med och skapar situationer som de VET kommer skapa diskussioner. De som skapar programmen säkerställer alltså sin avkastning genom att vara helt säkra från början att de får tittare genom att redan innan programmet börja försäkra kontroverser och bråk. Bråk lockar tittare, tittare lockar sponsorer och så är cirkeln igång.
Det finns därmed ingen anledning för bolagen att anställa manusförfattare, producenter och regissörer för att skapa bra TV-underhållning. Reality TV är billigt, populärt och går i princip alltid med vinst. Vi går därmed miste om jobbmöjligheter för människor i TV-branschen och vi tittare går miste om nya kreativa idéer för TV-mediet. För TV är inget dåligt, kultur är oftast av godo, kultur inspirerar och motiverar oss. Dock är inte reality TV särskilt bra för vår kultur, visst ska ett fåtal program finnas, supply and demand som det heter. Men det ska inte få dränka resten av utbudet. Hur många mästerkockar som lagar anala rätter krävs det egentligen? (Kock-program behöver i princip en egen utskällning, för jag hatar dem så INTENSIVT). Varför vill producenter att vi ska kolla på dassiga program om människor som ägnar sig åt "självförverkligande"? Vad sägs om att försöka skildra verkligheten och faktiskt bilda folk? Nu vet jag att ni tänker: Men varför har du, som gillar barn-TV rätt att skälla på att andra människor kollar på program om vuxna människor som gör vad de vill med sina liv? Ja, jag hade hellre sett att 60% av den vuxna befolkningen satt bänkade framför teletubbies än att 3% kollade på "Big brother". Varför? Jo, i teletubbies får man iallafall lära sig att respektera andra och att man ska vara snäll. Rena motsatsen mot vad man får lära sig i reality-TV världen. Där det enda som räknas är att vinna, till varje pris och de ser verkligen till att de som medverkar vill vinna.
Tänk på att varje gång ni väljer att se reality-TV, vare sig det handlar om människor i ett hus, en bonde som söker fru, modeller eller kockar väljer ni bort ett program som är skriven av en professionell författare, proffsigt producerad och skickligt regisserad. Skulle ni inte hellre se det än ett program om en man som skäller ut människor i köks-miljö?
Nähä? Som sagt jag kan inte tvinga er men nästa gång ni ser på ett reality program DÖR en oskyldig kattunge! Tänk på det ni!
Titel: Golem
Författare: Gustav Meyrink
Originaltitel: Der Golem: Ein roman
Utgivningsår: 1915
Golem var den andra delen av Vertigos Gotiska skräckklassiker, ett projekt som gick ut på att Vertigo förlag helt enkelt skulle ge ut nya svenska upplagor av gotiska klassiker. Det var väl ett ganska ambitiöst projekt, men det slutade redan efter två böcker. En superb ny-översättning med illustrationer av H.P Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward" som jag verkligen kan rekommendera och Golem. De flesta av er har troligen lite hum om vem H.P Lovecraft var, men ni har nog aldrig hört talats om varken Gustav Meyrink eller en gammal roman som heter Golem för den delen. Och om ni har så kan jag väl bara säga: grattis!
En Golem är, för er som inte redan visste, en mytisk varelse som finns med i Judendomens lära om "kabbala". En Golem är ett liv som är skapat av en präst tillhörande den här grenen av Judendomen, precis som Gud skapade Adam ur en lerklump vill prästerna kunna skapa något människo-liknande ur lera och sen genom att stoppa en pappersbit med några magiska ord på i munnen på varelsen ska den kunna vakna till liv och fungera som en slags betjänt åt mystikern som skapade den.
Nu skulle ni kanske kunna tro att det är detta monster romanen handlar om, men nej. Huvudpersonen Athanasius Pernath bor i det Judiska gettot i Prag under tidigt nittonhundratal. Eller det var troligen tidigare men jag orkar inte bry mig. Det första han gör är iallafall att name-droppa varenda jude i hela jävla Prag, han beskriver sedan hur rödhåriga och fula de alla är och hur äcklad han blir när han ser dem. Även de som är snygga och inte alls är rödhåriga äcklas han något enormt av. Sen händer det massa skit och han dras in i Kafka-liknande situationer där massa mystiska grejer uppenbarar sig för honom och han tror ibland han har blivit galen för han förstår ingenting. Det är han dock inte ensam om, jag fattade inte och orkade allvarligt talat inte bry mig efter cirka halva boken. Något som han själv borde slutat göra också, så hade boken blivit mycket kortare. Ja, jag är väl inte riktigt rättvis här eftersom den första delen av boken faktiskt är riktigt spännande och stämningsfull men efter ungefär 140 sidor tappar författaren helt spåret och börjar skriva en helt annan bok som inte har någonting med den första, bra delen att göra. Det är bara massa existentiellt och filosofiskt babbel som inte har någonting med varken skräck eller gotik att göra. Jag har ingenting emot filosofi eller existentiella frågeställningar, tvärtom "Demian" av Herman Hesse är tillexempel en av mina favoritböcker. Problemet uppstår när den filosofiska skiten är dålig och därmed förstör intrycket jag hade av den första delen av boken.
Problemet med boken är dock inte bara innehållet, kolla liksom bara på framsidan! Det ser inte alls ut som en bild av en mytisk lervarelse, det ser ut som ett fotografi av bajs-demonen i "Dogma", rökandes en dåligt handrullad cigarett där all tobak har trillat ut. Så står han där och försöker dölja detta pinsamma faktum att han inte kan rulla cigaretter genom att ta till sin bästa "John Wayne"-imitation. Och dessutom så ljuger dem på baksidan. Den första meningen är "I Prags judiska getto vandrar det kabbalistiska monstret Golem", nej, det gör det inte alls. Kanske i verkligheten, men om de syftade på romanen kunde de inte haft mer fel. Läste de boken innan de skrev denna texten undrar jag. Om de inte gjorde förstår jag dem, jag gav nästan upp efter tio sidor. Som sagt hade boken fortsatt på samma spår hade det varit en klassiker i klass med H.P Lovecraft och Edgar Allan Poe. Men eftersom den inte gjorde det får den två av fem gingers.
Jag har tänkt och insett att det kanske vore bra att ha något slags återkommande inslag i bloggen. Främst för att jag ska ha något att skriva om även när det är trögt på idéfronten. Och eftersom det här är en kulturblogg tänkte jag därför att jag varje vecka skulle dedikera en låt till individer / företeelser som jag tycker har förtjänat det eller som jag bara inte behöver analysera och tjata så mycket om eftersom det redan existerar ett stycke musik som passar. Det är dessutom ett kul sätt för mig att tvinga er alla att lyssna på musik jag gillar. Den här veckan går det till: Internationella Kvinnodagen. Yay! Och till alla kvinnor därute dedikerar jag inte "Run the world girls" för jag tycket den är förfärlig. Utan jag dedikerar i sann stofil-stil en gammal punklåt från 80-talet. Nämligen Poison Girls med The offending article. Alltså jag har inte hela texten men det är ändå ganska tydligt vad den handlar om och jag tycker knappast jag behöver tillägga eller analysera något. Lika sant idag som det var för trettio år sedan.
Ja, det har väl knappast undgått någon att det idag är internationella kvinnodagen. En dag för att fira och hylla kvinnor. En dag om året för att hylla och koncentrera sig på 51% av befolkningen. Jag är faktiskt lite kluven till den här dagen, jag vet och jag förstår till hundra procent varför den behövs och varför folk måste bli påminda om det faktum att kvinnor konstant marginaliseras. Men det finns en annan problematik med den.
Dagen är som sagt till för att hylla kvinnor världen över, kvinnor som på något sätt har bidragit till att göra världen bättre och under just denna dag ska vi även reflektera över kvinnors situation runt om i världen. Det här är självklart hur bra som helst och jag applåderar verkligen alla som är engagerade i detta. Problemet uppstår dock när dagen är över, den nionde mars är nämligen vilken dag som helst och underförstått tillhör den alltså männen. Istället för att kvinnors rättigheter får en extra boost den här dagen så blir det lätt att de hamnar i fokus just idag för att sen hamna i skymundan igen. Att kalla denna dagen för "internationella kvinnodagen" skickar signalen att det är just idag som kvinnors rättigheter är viktiga. När kvinnor får en egen dag är det alltså okej att de marginaliseras alla andra dagar. Och det gör vi, under varje dag under hela året utom just idag hamnar våra historier i skymundan, våra rättigheter är inte lika viktiga och vi är inte lika synliga i medierna.
Låt denna dagen bli en påminnelse om kvinnor runt om i världen och om de förhållande vi lever i. Låt inte denna dagen bli ett sätt för de som har makten att kunna hålla oss undan med argumentet att kvinnor har en egen dag och låtsas om att detta skulle rättfärdiga förtrycket. Denna dag betyder inte att vi alla redan är jämlika, denna dag finns för att påminna oss om att vi inte är det.
(jag skulle vilja påminna er alla om att humor nog är den bästa medicinen mot den nedstämdhet man kan känna när man tänker på allt hemskt som händer i världen. Jag skulle därför vilja dedikera det här ganska gamla klippet till alla kvinnor där ute, och alla män självklart, som en påminnelse om att mitt inlägg om manlig / kvinnlig humor snart är klart)
"Moby Dick" är väl kanske inte världens hetaste roman för tillfället. Det är väldigt få som har läst den och även om de flesta har hört talas om den så är den något av en "bortglömd" klassiker. Även om jag själv har läst den kan jag inte säga att den konstant ockuperar mitt inre eller att det egentligen är något jag konstant bär med mig. Men kunskap är sällan tungt att bära och jag kan rekomendera "Moby Dick" till alla som är intresserade av djur, moral och filosofi.
Varför tjatar jag nu om denna bok kan ni undra, jo idag såg jag "Mondo Cane" en av sin tids största dokumentärer. Den är något rasistisk och anspelar mer än gärna på stereotyper som om de vore absolut fakta. Hur som helst så fick den här dokumentären mig att tänka på "Moby Dick" eftersom de visade hur ett fiskarsamhälle i Malaysia (tror jag det var, men jag är inte helt säker) hade som tradition att när någon ifrån deras by blev dödad av en haj åkte männen ut i en båt och fiskade och när de fångade en haj tvingade de upp dens käkar för att sedan stoppa ner en giftig sjöborre i dess hals och släppa tillbaka den stackars hajen i vattnet där den kunde simma runt i upp till tio dagar med hemsk smärta innan den till sist avled. Fiskarna gjorde då detta av hämnd, och nej de tog inte bara en haj (det är ganska svårt att säga exakt vilken haj som har gjort vad) de gjorde detta på varenda stackars haj som råkade komma i deras väg. Det var oklart om de ville hämnas på hela släktet eller om de bara ville maximera chansen för att få tag på just den hajen de var ute efter.
Varför tänker du nu på "Moby Dick"? Jo, huvudtemat i den boken är att man inte kan hämnas på djur. Djur besitter inga egenskaper som är "goda" eller "onda" det är mänskliga konstruktioner. Djur beter sig instinktivt och handlar efter ett fåtal principer som de inte reflekterar så mycket över. Alltså, vi kan inte hämnas på djur, eftersom djur inte kan hämnas på oss, när vi hämnas på något icke-mänskligt handlar det egentligen om en projecering av oss själva. Ett djur kan därmed aldrig handla fel, "att fela är mänskligt" heter det och sällan har väl sannare ord yttrats. Valen i romanen har inte gjort något fel och är därmed inte ond, det är fiskaren som boven i dramat.
Som sagt så vet jag att "Mondo cane" är en rasistisk konstruktion gjord av filmare som i ren tidsanda ansåg sig själva och hela västvärlden vara högre stående än de enkla vildarna som klär sig lustigt och har tokiga idéer om hämnd på djur. Självklart är jag medveten om detta, men det som chockerar mig är hur ofta man får höra av moderna människor som borde veta bättre att man ska hämnas på icke-mänskliga varelser. En del av er kommer säkert ihåg hur en arg norrlänning skrev en debattartikel i DN angående vargjaktens nödvändighet. En varg hade nämligen dödat hans hund, en sorglig händelse definitivt och säkert en personlig smärta men att en hel ras ska få lida för att en människa inte kan ha sin hund kopplad? Det krävs inget geni för att inse orimligheten i detta. På samma sätt hör man liknande argument för diverse jakter. I Australien tillexempel kan man höra om nödvändigheten av just hajjakt eftersom hajar ibland dödar simmare. Läser man på om ämne så kan man få lära sig att fler människor dör av exploderande brödrostar varje år än vad det är människor som dör av haj-relaterade skador. (de flesta som har dött under haj-omständigheter har dött av skador och infektioner som följer ett hajbett, hajar äter vanligtvis inte människor) Men trots detta faktum står det inga upprörda människor som skriker om hur vi ska ta hämnd på de hemska brödrostarna. Förvånad? Knappast, det finns ett flertal anledningar till varför jakt på djur ofta kallas "nödvändigt" men att förklä den grymhet som ofta uppstår under jakt med tanken om att det är "moraliskt rätt" nej, det är ett nytt lågvattenmärke.
Var vill jag komma med det här då? Att människor är onda och borde dö? Nej, självklart inte. Men jag tror att mer människor borde läsa klassiker. En klassiker är nämligen bara en sådan så länge den säger något om vår nutid och därmed den mänskliga naturen. Om alla insåg detta och lärde sig av den kunskap som redan existerar skulle vi kunna ändra detta. Det första steget till en bättre värld vore därför att ge alla människor ett bibliotekskort.
Jag skulle egentligen skriva ett skitbra inlägg om kvinnlig / manlig humor och om sexism inom underhållningsbranchen. Men ni får nöja er med en halvdan filmrecension för tillfället.
Heartless handlar om Jamie Morgan, spelad av Jim Sturgess, en ung man som bor tillsammans med sin mamma i de lite sjabbigare delarna av London. Han är blyg, inåtvänd och ler cirka en gång i halvåret. Anledningen till detta är att han har ett gigantiskt födelsemärke i ansiktet, format som ett hjärta. Detta gör honom förstås groteskt ful. Och innan jag går vidare i recensionen tåls det väl att tillägga att i en värld där Jim Sturgess är något mindre än en åtta på en tiogradig skala, är väl jag cirka minus två. Iallafall så är hans födelsemärke ett stort problem och han gnäller om det i cirka halva filmen, även det faktum att hans pappa är död ger honom tillfälle att gnälla.
Jamies bror är en fotograf och en dag ser Jamie honom fotografera en vacker tjej, spelad av Clémence Poésy. Jamie visar sedan hur obehaglig han är genom att sno en kopia av fotografierna och spenderar lite kvalitetstid med dem. Någon tid efter denna händelse blir hans mamma mördad av ett gatugäng när han ser på och han blir själv knivskuren. Gatorna där han bor är nämligen hem för en hel drös med gatugäng, och som vi alla vet är alla ungdomar känslokalla, hänsynslösa psykopater, speciellt de som kommer från arbetarhem. Jamie vaknar upp på sjukhus och blir direkt utskriven, trots det faktum att han knappt kan gå och dessutom fortfarande är i ett sådant chock-tillstånd att han ser syner och pratar osammanhängande nonsens. Men han hinner knappt gnälla om morsans död innan han får nästa överraskning, Djävulen själv har nämligen sökt upp honom. För att göra en lång historia kort sluter de båda en deal som går ut på att Jamie måste lyda djävulens order i utbyte mot att han blir konventionellt vacker, det vill säga hans födelsemärke försvinner (därav filmens titel). Han går självklart med på detta eftersom han tycker det låter som en toppen idé. Tiden som följer efter att hans födelsemärke försvunnit är de lyckligaste 10 timmarna i hans liv, han träffar tjejen som hans bror fotograferade och de spenderar dagen tillsammans, tanken på allt hemskt som har hänt innan är som borta. Tills kvällen kommer och djävulens hantlangare kommer för att be Jamie uppfylla sin del av avtalet...
Heartless var en lite halvt långtråkig film. Men den hade sina poänger och jag ångrar inte att jag har sett den. Om du är skräck-fantast och vill se en riktig rysare är det här nog inget för dig men den har trots detta en ganska mörk, obehaglig stämning, ett fint slut och den ger dig en tankeställare. Bra underhållning men ingenting som stannar längre. Jag ger Heartless tre av fem, det innebär två för handlingen plus en för att man får se Jim Sturgess halvnaken.
Slutbetyg: 3/5
(Jag har dessutom ett längre inlägg på G om den så kallade "hoodie horror" genren, så missa inte det)
Året är 1960, världen står inte längre i krig, de första vågorna av ungdomskultur börjar dyka upp, någonstans i Liverpool sitter John Lennon och tar några försiktiga ackord på en gitarr. Alfred Hitchcock ger en viss film den lite skämtsamma betäckningen ”diskbänksrealism”.
”Saturday night and Sunday morning” så heter den, en film om en av den ”nya tidens” arga, unga män som ifrågasätter sina föräldrars ideal och som själv vill kunna bestämma hur han ska leva sitt liv. Ingen vet förstås, men vissa anar, att denna film kommer bli genrebildande och en stilistisk förebild för ett flertal generationer av brittiska filmskapare. Den råa dramaturgin och de skitiga miljöerna som kommer att bli ett slags ”trade-mark” för brittisk film under en lång tid fram över.
Karel Reisz heter regissören, han är ifrån början en dokumentärfilmare som sedan tar social-dokumentärernas ocensurerade stil och sätter in den i spelfilmens sammanhang. Han var självklart inte först, det fanns andra innan honom som ville spegla klassfrågor med hjälp av filmen, men det är det pricksäkra sättet han gör det på. Han ber aldrig om ursäkt och filmen får samma sjabbsnygga stil som den manliga huvudpersonen, spelad av Albert Finney, har. Det följer sedan flera exempel på filmer i denna ”diskbänksrealism” under 60-talet, tillexempel ”The loneliness of the long distance runner” och ”a taste of honey” som båda två är exempel på filmer där vi får helt nya perspektiv, vi ser inte längre filmer ur vackra hollywoodskådespelares synpunkt. Vi får inga fantastiska och eskapistiska berättelser, utan vi får se hur vardagen ser ut för en individ som annars står längst ner på samhällsstegen. De människor som tidigare i kulturen till stor del varit osynliga får nu en röst. Brottslingar, tonårsföräldrar, hemlösa och de ensamma blir nu insläppta i finrummet.
Vad gaggar denna stofil om kan ni nu undra? Vad har några filmer från 60-talet med någon eller något att göra idag? Hallå farfar, världen och samhället har förändrats! Det jag vill komma till är att det är här traditionen och arvet kommer in. År 2000 tillexempel kom det en underbar film som trollband hela världen, om en POJKE som ville dansa ballett istället för att följa sin manliga, gruvarbetande fars önskan om att han ska hålla på med boxning. Här kan man tydligt se stråk av den så kallade ”diskbänksrealismen”, fattigdom och fördomar visades upp ocensurerat, o-romantiserat och utan fördömande på ett sådant kärleksfullt sätt att även de hårdaste kritikernas hjärtan tinade lite (dock inte sagt att ALLA älskade den). Listan bara fortsätter, med nya brittiska regissören som skildrar både dåtid och nutid genom de osynliga människornas ögon, ta tillexempel Shane Meadows som bland annat har gjort ”this is england” (som senare följdes upp av en lysande TV-serie) eller Andrea Arnolds mästerverk ”Fish Tank”. Alla följer de en fin tradition där man ger en röst åt dem som är svaga, utsatta och de som samhället har stött ut.
(jag tänkte egentligen infoga en kortfilm av Simon Ellis här, men youtube har censurerat så man måste ha ett youtube/google konto för att kunna se den, har ni möjlighet finns länken till filmen i sin helhet här)
Ännu en blogg, vad ska denna handla om då, Tråkiga, ytliga iakttagelser av vardagen? eller värre, ännu tråkigare djupa iakttagelser av vardagen? Kanske det, men framför allt om min stora passion, nämligen kultur, jag älskar allt vad kultur heter. Ända sedan jag var liten har jag varit som hypnotiserad av film, berättelser, konst, musik och annat onödigt. Detta innebär dock inte att bloggen ENDAST kommer handla om kultur, det kanske blir lite politik och allmänt klagande ibland också. Men detta kan förstås också kopplas till kulturen. Precis som en biologist och naturist skulle hävda att allt härstammar från biologi och naturen så anser ju jag som hopplös humanist att i princip all (onödig) mänsklig aktivitet kommer från eller kan kopplas till kulturen. Kultur = Civilisation = mänsklighet. Men jag ska självklart inte nu försöka ge mig på den ålderdomliga diskussionen om vad en människa är och vad som driver henom.
Så här är jag i alla fall, en blek, politiskt förvirrad anglofil, med ingenting bättre att göra än att starta en blogg som kommer att vara skriven på halvdant språk men som läsarna förhoppningsvis kommer ha överseende med eftersom ”läsarna” i det här fallet främst innebär de närmast sörjande (och kanske en och annan som har hittat hit i ren förvillelse, men du är också välkommen). Vad kan ni förvänta er då? Jo det blir nog lite om det ena och det andra, en analys här, en bokrecension där, lite musik och annat. Förhoppningsvis kommer ni andra kunna ha lite behållning av detta, men framför allt är det ett sätt för mig att skriva av mig om det som både roar och oroar.
Är ni redo? Då kör vi!
P.s jag vet att bloggen för tillfället är butt-ugly, men jag gör allt jag kan för att rätta till problemet. d.s
