Torsdagstoppen: Harry Potter-karaktärer

Jag vet att jag inte har publicerat någonting sedan förra torsdagstoppen men jag har faktiskt varit upptagen (jag vet, chockerande) den här veckan är temat topp fem Harry Potter-karaktärer, ett tema som ligger alla systrarna varmt om hjärtat. Harry Potter bokserien innehåller några av mina absoluta favoritböcker och jag blev trollbunden redan från det att jag var nio år gammal och läste första boken för första gången. Det som gör böckerna riktigt speciella är att de har följt mig under hela min uppväxt, jag var sexton när sista boken kom ut och jag var elva när första filmen kom och så vidare. För mig är Harry Potter den perfekta blandningen av nostalgi och kvalitet. Med detta sagt, här är listan:

5. Albus Dumbledore, nu kanske många frågar sig varför han hamnar så långt ner, han är ju trots allt en av de viktigaste personerna och han är dessutom väldigt omtyckt. Visst, han är en av mina favoriter också men både som barn och i vuxen ålder har jag alltid stört mig på att han favoriserar Harry Potter så himla mycket. Om man frågar Dumbledore kan Harry inte göra något fel. Detta fjäskande är ganska irriterande och det som är värre är att han favoriserar och i princip dyrkar allt Harry gör, visst är Harry begåvad och allt det där men man behöver ju inte dyrka marken han går på för det. Harry Potter är också en människa och kan också göra fel, men trots allt det här tycker jag väldigt mycket om Dumbledore. Han är en bad-ass gammal gubbe som trots sin höga ålder inte bävar för att sparka röv när han kan. Han är dessutom vis och modig och allt det där men det är framförallt att han är så förbannat cool som göra att han hamnar på listan. 

Dumbledore- badassador

4. Harry Potter, ja den här listan vore ju inte riktigt komplett utan honom, dock hamnar han inte särskilt högt eftersom han är något platt som karaktär. Han har inte enormt mycket personlighet och han är så förbannat god och präktig hela tiden. Visst, han har en del mörka stunder men överlag är det så självklart att han kommer ta den smala vägen. Han är dessutom förbannat lillgammal  i tid och otid. Jag förstår dock varför hans karaktär är så pass rättskaffens, det hade inte varit mycket till bok om huvudpersonen var ett ondskefullt barn som gick över till Voldemorts sida så fort han fick chansen. Harry Potter är en väldigt bra hjälte och mer tredimensionell än många andra figurer i barnlitteratur.

Daniel Radcliffe visar upp sina icke-
befintliga skådespelartalanger

3. Draco Malfoy, ända sedan jag läste första boken har han varit en av mina favoritkaraktärer, en sådan som jag på något lustigt sätt kan förstå och relatera till, han var alltid intressant att läsa om och i stereotypt kvinnlig anda antar jag att jag kände att han bara var en vilsen själ som behövde vägledning. (en alternativ förklaring vore att jag är sociopat light, vilket hade förklarat ganska mycket) Det jag älskar så mycket i Harry Potter-böckerna är att J.K Rowling kan det här med att göra mänskliga karaktärer, under Dracos snobbiga yta  finns det ett hav av känslor. Vad som från början är en platt karaktär som bara är elak blir senare en viktig del av historien, Draco är komplex i sitt känsloliv och det fina är att i takt med att läsarna blir mognare och mognare, desto mer får man veta om honom. Jag kommer dessutom ihåg att jag, när jag var cirka elva, tolv (och precis hade börjat upptäcka pojkar) tyckte Tom Felton som spelar honom var as-snygg, kanske inte tycker det nu, för det vore inte helt okej att tända på ett tretton/fjortonårigt mans-barn. Dock tycker jag nog inte riktigt han ser så illa ut nu för tiden som mina båda systrar gör.

Puberteten-inte alltid ens vän

2. Professor McGonagall, den tuffa tanten som är lärare i förvandlingskonst, hon är bestämd och barsk men godhjärtad, hon är närmare bestämt som en favoritlärare man har i högstadiet. Jag har alltid varit imponerad av hennes rakryggade moral sinne för rättvisa. Jag tror bestämt att hon är den bästa förebilden en ung flicka kan ha. Även om hon ibland vacklar och låter sina fördomar styra hennes beslut försöker hon alltid göra det rätta (eller åtminstone det bästa av situationen). Dock har jag lite samma problem med henne som jag har med Dumbledore, det känns nämligen lite som att hon favoriserar Gryffindor framför de andra elevhemmen. Detta drar självklart ner henne lite på listan.

Varning för tuff tant

1. Professor Severus Snape, ganska självklar första placering för mig. Snape är en av de mest minnesvärda karaktärerna i hela bokserien, han är komplex och det finns många spännande twistar i historien tack vare honom och han är spännande som person fram till slutet. Jag tror aldrig jag har blivit så ledsen eller upprörd över en fiktiv karaktärs död som när Snape dog. Han är dessutom en lite lurig karaktär eftersom man aldrig riktigt vet var man har honom, så många i Harry Potter-universumet är antingen helt onda eller helt goda men Snape har båda sidorna i sig. Enligt mig är han sol-klart den bästa karaktären i hela bokserien och kanske till och med en av de bästa karaktärerna i litteraturen någonsin.

Alan Rickman- en 60-åring som försöker
spela en 31-åring

Det var min lista för den här veckan, tack så mycket för att ni har läst och som vanligt kommer det en ny topp fem nästa vecka på ett nytt tema, systrarnas listor på samma tema hittar ni som vanligt på deras respektive bloggar: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se

Som vanligt blir det några bubblare eftersom den här listan egentligen hade behövt vara en topp 50 för att jag skulle få med alla mina favoritkaraktärer:
Sirius Black, Harrys gudfader som bara skriker godhet och förståelse var han än är
Molly Weasley, Rons mamma som egentligen är den stereotypa hemmafrun men som även visar att hon har en annan sida
Bellatrix LeStrange, jag gillar henne mest för att hon är spelad av Helena Bonham Carter, en av mina favoritskådespelare, men jag gillar även att de har fått till en så extremt ond karaktär. Hon har dessutom en fabulös stil-känsla
Lucius Mafloy, Dracos DILF till farsa

Torsdagstoppen: Vampyrer

Ännu en vecka, ännu ett tema, den här veckan är temat "topp fem favoritvampyrer", är inget stort fan av vampyrgenren, det finns så klart ett antal undantag men de är få. Den här listan kan bli lite komplicerad på grund av det, men jag ska göra mitt bästa. Har ingen aning om hur lika / olika våra olika listor kommer se ut, men jag har en aning om att min och panelhönas lista kommer vara mer lika varandra än min och Es, men vi får se.

Har lite problem med den nuvarande hetsen som finns kring vampyrer då det känns nästintill nekrofilt att sexualisera och objektifiera de odöda. Visst förstår jag fascinationen, att vara evigt ung i utbyte mot att man måste skada andra levande varelse. Det är en moralisk fråga om priset för fåfänga och så vidare. Dessvärre är dagens vampyrer inte det här och vampyrer blir dessvärre oftast en symbol för något helt annat. Som i "True blood" där vampyrer symboliserar att vara förtryckt på grund av att man är annorlunda. Oftast får de symbolisera homosexualitet men de kan ibland symbolisera annat. Det känns extremt dassigt och sunkigt att man måste diskutera minoriteters rättigheter i populärkulturen på det här sättet, men det är en annan fråga. Ett värre exempel är hur vampyrer används i "Twilight", men det tänker jag inte gå in på just nu eftersom jag inte vill förstöra för er som inte har läst / sett klart men ändå vill veta. 

Hur kom jag in på det här? Det här är en topp fem vampyrer inte en "analysera-hur-vampyrer-används-i-populärkulturen-lista" Hur som helst så vet ni nu hur jag känner inför ämnet och då kanske ni förstår min ståndpunkt lite bättre. Med detta sagt, här är listan:

5. Sebastian LaCroix från "Vampire the masquerade - bloodlines", jag har inte spelat något "Vampire the masquerade" spel särskilt mycket och Bloodlines är verkligen inget undantag (dock det spel jag har spelat mest i serien). Kommer dock ihåg den här karaktären vilket jag tog som ett tecken. Sebastian är en riktig överklass-douche som tycker han är så mycket bättre än alla andra, han bryr sig inte om någon och han tycker det är lite för roligt att mörda. Han är dock en av de mer kraftfulla vampyrerna och man vill inte hamna på fel sida om honom, under några omständigheter! Det som dock drar ner hans betyg något är att hans röst är gjord av Andy Midler, vilket jag verkligen inte hade föreställt mig, så nu ser jag bara honom framför mig när Sebastian pratar, inte helt okej. Dock en spännande karaktär.

Bilden är tagen från deviantart eftersom
jag inte hittade någon bra bild från
spelet

4. Otto Von Chriek från "Discworld", orkar inte skriva alla discworld böcker han är med i men hur som helst så är Otto en vampyr som har avgett ett löfte att aldrig mer dricka blod och detta leder självklart till en hel del roliga stunder. Han är mest en "comic relief" karaktär men han är ganska bra på det, han är inte irriterande och får faktiskt bidra till handlingen lite då och då. Han är en fotograf trots sin ljuskänslighet och även detta leder självklart till en hel del humor. Rolig karaktär men inte mycket annat.

Också tagen från deviantart

 3. Drakula från "Nosferatu - nattens vampyr", jag valde den här versionen av Drakula eftersom det är en mest sympatiska. Här blir han vad han borde vara - en ensam figur som aldrig kan se solen mer och som längtar efter att få bli gammal och dö. Han är definitivt ingen Don Juan á la Robert Pattinson och det är bara bra. Han längtar efter att få vara människa igen och få känna alla känslor men han kan inte kämpa emot sitt väsen, han är numera endast ett skal av sitt forna jag och tvingas dricka blod för att överleva. Han kan inte dö på riktigt utan hamnar endast i ett tillstånd där han väntar på att återuppväckas. Werner Herzogs nosferatu är en mycket melankolisk historia, men den är dessvärre lite långsam för min smak. Tyvärr!

2. Count Duckula från "Duckula", va? kanske några av er frågar er nu. Ja, det är förvisso sant att denna barnserie från 80-talet saknade mycket av den estetiska och moraliska ambition som många av dess samtida skapelser i samma genre, men den hade något annat. Jag hade inte så mycket för denna serie som barn, men jag såg om den i vuxen ålder på dess originalspråk och tyckte den var helt fantastisk. Duckula är nämligen något så udda som en sit-com för både barn och vuxna. Serien handlar nämligen om en vampyr som är vegetarian och som bor ihop med sina två betjänter, vi får följa deras vardag och det är hysteriskt roligt. Mycket av humorn är både torr och egentligen något för morbid för barn-tv, hade aldrig sänts idag men det gör det bara så mycket roligare att någon vågade göra den under 80-talet. Greve Duckula är egentligen en av seriens tråkigaste karaktärer men han får ändå vara med på listan.

1. Lestat De Lioncourt från "En vampyrs bekännelse",  innan någon frågar, nej jag har inte läst böckerna, bara sett filmen. Lestat är vampyren som får huvudkaraktären att bli en av dem. Han gör detta genom att först bita honom och sedan fråga om han vill dö eller bli vampyr. Lestat är den viktigaste bi-karaktären, han är ganska extravagant och är den som diskuterar moral och levnadsvillkoren för att vara vampyr med vår protagonist- Louis de Pointe du Lac, det är igenom honom vi förstår vilka uppoffringar de ställs inför och även om han själv inte verkar ha några problem med det han gör är han ändå viktig för att vi ska förstå huvudkaraktärens problem. Han är även mycket mer minnesvärd än Louis. Visst kan man säga att det är mycket symbolism och övertydliga metaforer med i båda böckerna och i filmen men jag tycker ändå man måste uppskatta det här eftersom Anne Rice var bland de första som tog med Vampyrerna in i populärkulturen. Hon är dessutom en tuff tant trots att hon är kristen. (Jag har en känsla av att jag skulle gilla böckerna för jag har endast hört bra saker om dem. Någon som har läst som har en åsikt?)

Tom Cruise har aldrig varit snyggare

Det var denna veckans lista, glöm inte spana in systrarnas på enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se tack så mycket för att ni har läst och nästa vecka kommer det en ny topp fem på ett nytt tema.

+ Bubblare: Det har ju annonserats att Jim Jarmusch håller på att göra en vampyrfilm som kommer att komma ut nästa år, den kommer heta "Only lovers left alive" och i den kommer Tom Hiddleston spela en roll, vet dock ej om han kommer spela en vampyr men om han gör det kan det ju inte bli annat än legendariskt. Eftersom jag inte vet detta än vågade jag inte sätta honom på listan, men om han spelar en vampyr kommer han ju få Tom Cruises Lestat att se ut som en hög med spyor i jämförelse.

Och för er som undrar var alla kvinnor är: jag vet inte!

Asylum

Skaparen till spelet "Scratches" håller just nu på att utvecklar ett till spel som sägs kommer ha samma känsla, det vill säga skräck med mycket atmosfär och med en spännande historia. Spelet kommer utspela sig på ett institut för mentalt sjuka och titeln kommer därför att vara "Asylum", de säger just nu att spelet kommer ut nästa år men det får man ta med en nypa salt eftersom det första datumet för när spelet skulle släppas var redan 2011. Dock har det nu kommit en demo så det verkar ju åtminstone lovande. Här är trailern, tycker det ser ganska spännande ut men den säger inte så mycket:

Har dock spelat demon och vissa saker kommer ju självklart att ändra sig men än så länge kan jag säga att mycket utav atmosfären tyvärr går förlorad eftersom de har blandat in en del billiga skrämseltekniker, vi får dock se hur det blir i det riktiga spelet. Dock finns det helt klart fortfarande en hel del känsla i det och historien verkar intressant.

Ja, historien vet vi just nu inte så mycket om, det enda vi vet är att man ska spela en karaktär som försöker undersöka exakt vad det är som har hänt på "Hanwell mental institute" men mycket mer än så vet vi inte riktigt än. Om du vill veta mer om spelet eller själv spela demon finns allt detta och lite till på: www.facethehorror.com jag vet iallafall att jag ser fram emot detta spel!

Bokrecension: Zombie

Titel: Zombie
Författare: Joyce Carol Oates
År: 1995 / 2009
Sidantal: 181
Förlag: Harper Collins

Skräcktemat fortsätter med en thrillerroman av en av nutidens bästa författare, nämligen Joyce Carol Oates.

I "Zombie" följer vi en seriemördare vid namn Quentin P. Quentin är en amerikansk man i trettioårsåldern och romanen består av hans dagboksanteckningar, där skriver han om sitt liv, sina drömmar, sina känslor och hans begär. Quentin är en dömd sexförbrytare som har en dröm om att skapa sin egen zombie, en partner som inte har ett eget känsloliv alls, som aldrig blir gammal och som gör exakt allt vad han ber den om. Under historiens gång får vi följa honom i hans jakt på offer, i hans mord och i hans misslyckande, för att skapa en zombie är svårare än vad det först verkade. Quentin är definitivt ingen vanlig man, han kan inte knyta an emotionellt till någon, han känner ingen empati och han har egentligen inga drömmar eller mål utöver att skapa sin zombie. Det blir tydligt redan i början av boken att  Quentin har en begåvning för det som är logiskt, så som matte, fysik och biologi men han har svårare att förstå saker som inte kan mätas eller förklaras på ett rationellt sätt, så som känslor och språk, hans språk i boken är nämligen grammatiskt felaktigt och han beskriver sällan några känslor mer ingående. Han går till en psykolog och äter någon slags medicin men trots att detta beskrivs får vi aldrig veta exakt varför han går dit eller vad för medicin han äter.

Quentin i romanen delar vissa likheter med den riktiga seriemördaren Jeffrey Dahmer, en man som också mördade på grund av att han ville skapa en slav som aldrig skulle lämna honom. Detta är dock ingen biografi eller ens ett försök att förklara de hemska brott som Dahmer begick, detta är en fiktiv roman om en seriemördare som till viss del är inspirerad av en riktig person.

För mig handlar Oates bok om en slags karikatyr av den amerikanska mannen, konstant missförstådd och med en libido som jämt är på topp. Han som inte har några känslor eller högre ambitioner än att ha en egen slav som lyder hans minsta order. Han ser andra människor som sina egna privata ägodelar och män som han tycker är attraktiva blir aldrig mer än saker (objekt) för honom. Han är stolt över att vara amerikan utan att han riktigt förstår innebörden av det, han har en gigantisk amerikansk flagga som pryder hans bil och detta är mycket viktigt för honom utan att han någonsin förklarar varför. Man får under romanens gång ta del av många av hans tankar, detta är ganska humoristiskt eftersom han inte riktigt förstår innebörden av en hel del saker, han tänker bland annat att en man utan penis ungefär är en kvinna och att en kvinna utan bröst nästan är en man. Hela romanen är full med missförstånd av detta slag, den sortens missförstånd som man ibland ser i vår kultur men som i romanformat blir skrattretande och uppenbart felaktiga.

Quentin är alla manliga egenskaper dragna till sin spets, det blir därmed till sist tydligt att den enda zombien som existerar i denna roman är Quentin själv, en slav för idealet om maskulinitet, en som aldrig drömmer, känner eller förstår saker som inte går att räkna ut matematiskt.

En fantastisk roman, den greppar tag i en från den första meningen och släpper inte taget innan den sista sidan. Dock måste jag ge ett litet minus för det irriterande språket, var flera gånger tvungen att läsa om en mening tre eller fyra gånger bara för att förstå vad innebörden var. Trots detta är den extremt läsvärd och jag ger den därmed fyra av fem

Betyg: 4 / 5

Alan Wake Vs. American Nightmare

Ja nu tjatar jag om detta förbannade spel igen, men jag tänkte att nu när jag har spelat ut båda spelen till fullo med extratillägg och allt att jag kunde göra en snabb jämförelse. Ja, jag vet att American nightmare inte är en egentlig uppföljare till Alan Wake, men det är lättare att jämföra än att göra en hel recension. Jag har delat upp olika kategorier och jag ger varje spel betyg för varje kategori, jag använder en 10-gradig skala där 10 är bäst och 1 är sämst. Innan varje betyg kommer en kort diskussion och motivation.Jag har dessutom aldrig gjort en spelrecension innan så vi får se hur det blir

 

Grafik: "Alan Wake" har extremt bra grafik. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att den är bland den bästa jag har sett. I "American nightmare" har inget vad det gäller grafik förändrats men eftersom den var så pass snygg i första spelet kan jag inte annat än ge 10 av 10 till båda spelen.

Spelandet / kontroller: Precis som innan är det egentligen ingen större skillnad mellan "Alan Wake" och "American nightmare" men det finns ett fåtal förändringar. I originalspelet fanns det färre vapen och batteriet i ens ficklampa var ganska segt i det att det laddades extremt långsamt och man behövde därför byta batterier stup i kvarten. Dock kunde man bära med sig mer grejer än vad man kan i "American nightmare". Kontrollerna kunde också vara lite sega när man till exempel skulle ducka, springa eller kasta saker. Detta har dock inte förändras och det drar självklart ner betyget. Det som dock måste prisas är att jag bara har fått en enda glitch / bugg i hela spelet. Detta är inte dåligt!  Som betyg ger jag "Alan Wake" 7 och "American nightmare" får också en sjua. I övrigt är det ganska mycket detsamma, ganska lätt att lära sig men en del knappar att hålla reda på.

Vapen: Som jag sa innan finns det en större variation av vapen i "American nightmare" och därför blir betyget något högre. Den största besvikelsen var dock spikpistolen, de hade gått ut med att det var värsta grejen att man kunde ha spikpistol sen fick man typ aldrig använda den. Visst håller jag med om att det ser coolt ut men det var ganska lamt. Det var dock bra att det fanns lådor med ammunition och batterier lite överallt då man ibland fick hålla sig helt utan ammunition stora delar av "Alan Wake", eller egentligen inte stora delar men det blev ganska irriterande ibland när man var mitt ute i skogen och hade tre skott kvar, men det tillhörde dock känslan lite. Men jag måste ändå ge "American nightmare" något högre betyg på grund av variationen av vapen. en sjua till "Alan Wake" och en åtta till "American nightmare"

Historien: Det som gör "Alan Wake" så pass bra är dock dess historia. Den drar stor inspiration från författare som Stephen King och H.P Lovecraft. Vissa säger att den har alldeles för mycket och för komplicerad historia för ett spel men jag tycker faktiskt att historien är det som gör den speciell. Amerivcan nightmare är mer en spin-off av historien än en uppföljare. Vi får klarhet i vissa saker men den leder inte direkt någonstans. Det är ju dock det som är meningen eftersom det bara är just en spin-off men dock tycker jag inte historien är lika välskriven som den i "Alan Wake" även om historien i den blev något förstörd på grund av att captain obvious gjorde en kameo i tillägget, men det behöver vi inte låtsas om. Det finns däremot ingen subtilitet vad det gäller historien i American nightmare, detta drar ner betyget. Som slutbetyg ger jag Alan Wake 9 av 10 medan American nightmare bara får en sexa, detta eftersom handlingen fortfarande är bättre och mer uttänkt än många andra spel.

Karaktärer: Alan Wake som karaktär förändras lite mellan de två spelen. I "Alan Wake" är han en vanlig man som blir indragen i hemska omständigheter och måste göra sitt bästa för att överleva. Han är ganska tjurig och kan vara ganska otrevlig. Men det är därför vi gillar honom, i "American nightmare" har han dock förändrats, vilket man bara kan tycka är naturligt efter två år i ett så hemskt ställe men dessvärre har han utvecklats till en slags action hjälte och är inte alls lika mänsklig som han var i det första. Sidokaraktärerna var faktiskt riktigt bra i det första spelet också, de är fortfarande bra i "American nightmare" men det finns färre, vilket inte bara är av ondo, de är dessutom hjälpsamma vilket man inte kan säga om de i det första. Man har dock mer av ett förhållande till de i "Alan Wake" än vad man har till de i "American nightmare", antagonisten är dock mycket mer framträdande och karismatisk i "American nightmare" än i "Alan Wake". Det är en ganska svår sak att bedöma men jag ger ändå en nia till "Alan Wake" och en sjua till "American nightmare".

Fiender: Det finns viss skillnad mellan fienderna. I just det här fallet måste jag säga att det är till "American nightmare"s fördel, detta eftersom det finns en större variation av fiender och man slipper dessutom de förbannade fåglarna. Det är mycket roligare att kämpa mot fiender i "American nightmare" än i "Alan Wake". Fienderna är helt enkelt bättre och mer kreativa. Därför får "Alan Wake" bara en sexa på grund av de repetitiva fienderna och "American nightmare" får hela åtta av tio möjliga. 

Miljöer: Sista kategorin. Precis som med grafiken är miljöerna i båda spelen helt slående. Det jag dock kan säga är att det är större variation på miljöerna i "Alan Wake" eftersom det helt enkelt är ett större spel, det finns mer att utforska och detta är välkommet. Ökenmiljöerna i "American nightmare" är självklart också snygga som tusan men de är inte riktigt lika stora och de är mer enformiga. Det finns självklart uppenbara anledningar till det här men jag måste ändå döma i "Alan Wakes" fördel. tio av tio till "Alan "wake" och 8 av tio till "American Nightmare"

Sammanfattning: Vilken var bäst då? Av 70 möjliga poäng fick "Alan Wake" 58 och "American nightmare" fick 54, detta innebär att "Alan Wake" är segraren med fyra poäng i ledning. Detta är självklart bara mina åsikter och om ni undrar mer över spelen finns det hur många recensioner som helst att titta på om ni skulle undra. Nu blir det nog inget mer om "Alan Wake" på ett tag, men jag ser självklart fram emot att höra mer om tvåan som sägs vara under utveckling. Jag kommer troligen att uppdatera så fort jag får veta något mer om spelserien.

Tema!

Idag känner jag mig som om jag vore cirka 82 år. Detta är eftersom jag för någon dag sedan äntligen hittade ett peka-och-klicka-äventyrsspel som var värt namnet, det var trevligt, tänkte jag. Ack, så fel jag hade! Efter att ha spelat "Scratches" cirka två dagar i rad, nästan helt ensam i huset, var sömn ganska omöjligt. Lägg till en hund som ville ha mat klockan fyra på morgonen och sömnlösheten är komplett! Jag har bara mig själv att skylla, så jag letar inte efter sympati, vill bara komma fram till vad jag vill säga.

Ja, jag är lätt-skrämd av mig, men jag har ändå en slags fascination och beundran inför skräck som genre. (Det finns liksom en anledning till att en H.P Lovecraft bok är med i min header). Detta innebär att jag konstant läser / ser på / spelar saker jag egentligen inte vågar, vad passar då bättre än att dela min makabra vördnad med mina läsare (och världen) på min blogg? Mycket troligen, men nu gör vi så här iallafall. Som sagt kommer temat på bloggen ett tag framåt att vara skräck. Detta innebär att jag främst kommer recensera skräck / thriller-böcker ett tag framöver. Angela Carter boken får alltså vänta. Jag kommer fortfarande skriva om annat, men det blir en del inlägg om skräck och här är lite vad ni kan förvänta er (som vanligt kommer detta troligen ändras):

1. Recension av "Alan Wake" och "Alan Wake's American nightmare", inte så läskigt kan ni tänka, men det är ändå ett thriller-spel.
2. Bokrecension av "Zombie" av Joyce Carol Oates
3. Något inlägg om H.P Lovecraft, har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra där riktigt än
4. Torsdagstoppen kommer vara på något slags skräck-tema (ni får se)
5 En bokrecension av något av Algernon Blackwood, har inte bestämt vilken bok än, men om ni vill se en speciell är det som vanligt bara att skriva en kommentar
6. Något slags inlägg om Poppy Z Brite, vet inte hur jag ska göra där heller.

Det blev ganska vagt, det kommer självklart tillkomma andra inlägg på samma tema, det är bara de här jag har planerade för tillfället. Och som sagt: Det kommer komma inlägg om icke-skräckrelaterade saker också, det kommer bara bli ganska många inlägg på samma tema så ni är beredda. Just nu måste jag dock fila lite på idéer men som sagt så lär det dyka upp inlägg på temat ganska omgående (skulle förvåna mig om inte redan nästa inlägg var på skräcktemat) Vill ni se ett inlägg på detta tema, eller har andra idéer kan ni skriva en kommentar och så får jag fundera på huruvida det är genomförbart eller inte.

Fick bli Skeletor igen, varför inte?

Torsdagstoppen: TV-serieintron

Dags för ännu en torsdagstopp. Den här veckan är temat topp fem TV-serieintron. Jag är själv ingen stor konnässör vad det gäller TV-serier, jag föredrar filmer och TV-spel. Visst har jag sett ett antal , men jag tröttnar oftast om det är mer än en säsong och man måste följa varenda avsnitt. Jag tycker dessutom att det är fusk att titta på TV-serier flera år efter det att de har producerats, jag kan därför bara börja kolla på dem om jag ser dem när de går för första gången (undantag är självklart om de är för gamla för att jag ska ha sett dem när de gick). Jag har dessutom svårt för att ladda ner en serie och maratonkolla, det känns också fuskigt. Faktum är att jag inte gärna laddar ner TV-serier eftersom jag då inte kan se dem när de går på TV och om jag inte ser dem då kanske de tas bort ur utbudet för att ingen kollar på dem. Jag skulle därmed inte säga att jag är en TV-serie analfabet så mycket som jag kanske är en TV-serie dyslektiker. Därför blir inte det här så mycket "världens bästa TV-serieintron-lista" så mycket som "TV-serier jag har sett vars intron jag gillar". Här är därmed min lista över topp fem bästa TV-serieintron:

5. Carnivale. En av mina favoritserier, introt är kanske inte det bästa någonsin men det hamnade ändå på listan eftersom alla borde se denna serie (det gäller speciellt mina två systrar som är TV-serie fantaster utan att ha sett den här). Jag gillar hur som helst introt eftersom det visar så mycket av det man behöver veta om serien, man ser vilken tid det ska utspela sig i man förstår att det har med magi, cirkus och under att göra. Blir glad när jag hör musiken eftersom jag vet att jag kommer bli kungligt underhållen den närmaste timmen, därför hamnar Carnivale på femte plats.

4. I Mumindalen. Rent språkligt kan det inte finnas något vackrare än finlandssvenska, den här serien är dessutom ett barndomsminne. Det är gulligt, snällt och lugnande, vad mer kan man önska sig? Det enda jag undrar är vad som är grejen med det där upprepandet av mamma och pappa i slutet, som att barnen helt skulle missa vem som var vem trots den könsstereotypa uppdelningen mellan morsamumin och farsamumin? Eller pallade de bara inte skriva mer text? Det verkade ju hur som helst ha funkat eftersom alla kan den delen av texten.

3. Kingdom Hospital, introt för den här serien är cirka tusen gånger bättre än vad själva serien är. Kollade bara på den för att introt är så pass bra och gud blev jag besviken. Önskar dock att de hade haft en hel-instrumentell låt i introt istället, men man kan inte få allt man önskar sig. Gillar dock den mystiska känslan desto mer, som sagt, introt är så mycket bättre än serien.

2. Mad men. En av de absolut bästa TV-serierna någonsin, antar att båda systrarna har det här introt på sina listor, för det är så himla bra. Det är enkelt, snyggt och både tidslöst och tidstypiskt. Det är dessutom kort men lyckas ändå vara minnesvärt.

1. Twin Peaks, för mig och de flesta andra är Twin peaks brytningspunkten för TV-serien som medium. Efter Twin peaks blev TV-serier mer än bara underhållning och filmatiseringar av böcker som var för långa för att bli filmer, det blev ett eget uttryckssätt. Antar att båda systrarna har det här på sina listor också, det borde de iallafall ha. Det jag gillar speciellt med introt är att det lurar in en i en fälla, ser man bara introt skulle man kunna tro att twin peaks var en serie om vilken amerikansk småstad som helst, musiken är lugnande och det är inget speciellt med bilderna som spelas upp. Men ack så fel man har om man tror det. Har dessvärre bara sett första säsongen och detta var för ganska länge sedan, men skulle gärna se om den. Visst har serien några år på nacken men den fortsätter vara ikonisk och speciellt dess intro

Det var min lista för den här veckan, tack så mycket för att ni har läst. Vill ni läsa mina systrars listor på samma teman finns de som vanligt på enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se, nästa vecka blir det som vanligt en ny topp fem på ett helt annat tema. Eftersom det finns en hel del bra TV-serieintron som inte kom med på listan får ni som vanligt några bubblare:

Game of thrones, ja det här är ju ett väldigt bra intro och precis som med kingdom hospital är introt bättre än själva serien, den här gången fick dock estetik duka under för personliga favoriter.
Luftens hjältar, ännu en barndomsserie vars intro jag gillade starkt.
Desperate Housewives, serien som aldrig verkade ta slut även när själva huvudhistorien var utredd fortsatte de med samma tröttsamma serie. Dock hade den ett ganska fint intro.

Varför feminister gillar Björk

Björk är troligen en av mina favoritartister. Hon är dessutom ikonisk på ett sätt som få kvinnliga artister är. Hon är inte känd för att vara sexig (mycket hon gör har sexuella anspelningar men i hennes musikvideor har hon inte minimala kläder på sig). Hon har väl egentligen ingen klassiskt vacker röst heller. Ni kanske undrar varför jag skriver om det här nu, hon är inte särskilt het för tillfället och är ju knappast ny inom musikvärlden. Men det är det som gör henne så speciell, det är svårt att beskriva vilka kvalitéer hon egentligen besitter som gör att hon har kunnat hålla på så länge.

Det här är bara min analys av saken men jag tror att Björk för många är en slags bild av den självständiga kvinnan. Någon som är fri från samhällets förväntningar och normer och som ändå lyckas vara framgångsrik. Hon framgår som väldigt stark och intelligent och det jag tror folk gillar speciellt med hennes musik är att dessa egenskaper framställs som typiska kvinnliga egenskaper. I Björks musik är det kvinnor som är de starka stöttepelarna och männen som är sköna och fragila och måste skyddas. Det är lite samma känsla som jag får när jag lyssnar på Kate Bush. Jag tror att de attraherar samma slags publik om jag ska vara helt ärlig, i båda kvinnornas texter känns det så självklart att världen är konstruerad så som de säger att den är att man för ett tag kan glömma bort sig. Som sagt så kanske det här inlägget inte var det mest up-to-date någonsin men här får ni lite exempel så ni kanske förstår och hör själva vad jag menar.

Pagan poetry är min favoritlåt av henne men jag tycker inte videon passar, men kunde dessvärre inte hitta någon version utan video som inte var live, lyssna hellre bara på låten.

Bokrecension: Emily L

Titel: Emily L
Författare: Marguerite Duras
År: 1987, 2011
Förlag: Modernista
Sidantal: 102

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev en bokrecension, har inte riktigt vågat mig på det sedan fiaskot med Stewart Home-boken. Men jag tänkte nu försöka igen, den här gången har jag valt "Emily L" Av Marguerite Duras.

Boken är centrerad kring ett fåtal personer i en bar i Quillebeuf. Kvinnan som berättar historien är på semester med sin älskare, det blir snart tydligt att deras förhållande är minst sagt vingligt och just nu står på upplösningsgränsen. Efter att ha pratat ett tag märker de ett engelskt par som sitter en bit ifrån dem. Författaren börjar berätta historien om kvinnan i paret. Ingen vet om det är sant eller inte eller i sådana fall hur hon vet det. Hon berättar att om deras förhållande, hur de träffades, intima detaljer över deras liv, hon berättar framförallt om kvinnans karriär. Kvinnan som hon kallar för Emily L har varit poet, en ganska framgångsrik poet. Hon berättar om hur Emily fann sin kärlek för poesin och om hur hennes man konstant motarbetade henne och hon berättar om hur hon slutade skriva.

I boken berör Duras många olika ämnen. Hon pratar om kärlek, om parrelationer, om förhållandet mellan man och kvinna. Hon pratar även om andra, mindre trevliga saker så som döden, fördomar, att förlora hoppet och om att vara olycklig. I Duras värld går dock allt det här ihop och det blandas till en smältdeg där vi inte kan ha det ena utan det andra. Det är helt enkelt en del av livet. Ovissheten är även väsentlig i detta verk, Duras visar oss att ovissheten både kan vara den stora räddaren och förstöraren. Ovisshet gör att vi inte vågar ta klivet, men det kan även göra oss lyckliga att inte veta hela sanningen. Vad kunde ha varit och vad hade det kunnat bli? Det är svar ingen av oss någonsin får veta. Om-tanken som så konstant är med oss är för många själva kärnfrågan för människan. Duras ger oss inget svar på vad som hade kunnat hända och vad som faktiskt hände, men det vi vet är att olika händelser konstant sätter andra händelser i rörelse. Att välja att göra en sak som gör någon olycklig kan ibland leda till större lycka. Som att sluta skriva och tappa bort sin inspiration för att senare hitta den hos en ung man som gör att man får återuppleva kärleken igen. Duras leker konstant med läsaren, hon lovar en sak bara för att ta isär allt hopp igen. Karaktärerna förstör för sig själva och för alla i sin omgivning, men ändå hittar de till sist ett lugn, någonstans där de kan vara trygga när hon lämnar dem.

Frågan i den här boken är självklart vems historia vi får höra. Är det verkligen bara en uppdiktad berättelse eller är det kanske huvudparets historia som författarinnan berättar genom att dikta upp någon annans historia. Ja, det kan jag inte svara på men för mig har Duras berättelser alltid handlat om att vara kvinna. Det stämmer troligen inte men det är ofta så jag har tolkat dem. I den här boken ser jag många stora och kreativa kvinnors berättelse samlas in i någon slags saga om naturen av att vara kvinna. Det stämmer troligen inte med tanke på hur pass utarbetade de olika karaktärerna är och hur noga uttänkt händelseförloppet förfaller. 

Det här sägs vara en av världens vackraste böcker. Det stämmer säkert, i den finns mycket om hur det är att vara människa blandat med en vacker melankolisk känsla av tid som rinner ifrån en utan att man kan fånga den. Dessvärre måste jag säga att den ibland kan vara lite utdragen, formuleringarna blir långa och beskrivningarna kan bli för detaljerade utan att uppnå önskad effekt.  Med detta sagt är det troligen bara mig det är fel på, det är en väldigt fin berättelse som jag kommer bära med mig.

Hur sätter man ett betyg på något sådant här? Jag vet inte, därför gör jag inte det. Jag säger dock (kanske något fördomsfullt) att man borde vara fransk eller liknande för att riktigt uppskatta denna bok. Mycket toner som jag kände gick förbi en kall skandinav som mig själv, men återigen så är det nog bara jag som är konstig.

Allvar om spel!

Som sagt har jag den senaste tiden skrivit väldigt mycket om TV-och data-spel. En annan som har tagit upp det här är ämnet är Anita Sarkeesian, känd från Feminist Frequency. Som många nog vet drog hon igång en ny web-serie som heter "Tropes Vs. women in video games", ett intressant projekt som kan verka ganska harmlöst. Hatet som mötte henne när hon började med det här projektet var dock något helt annat! Vi måste snacka om det här.

Okej, du kanske inte är feminist. Du kanske har vissa anledningar till det, vem vet? Men bara för att du INTE är feminist betyder INTE att du har RÄTT till att trakassera, hota eller på något annat sätt vara allmänt otrevlig mot de som inte delar dina åsikter. Jag tänker inte lägga upp någon av kommentarerna som de här förbannade trollen lade upp eftersom de inte förtjänar någon slags uppmärksamhet. Visst, är det en eller två som tycker de är skit-roliga när de drar skämt om att kvinnor hör hemma i köket, så är de fortfarande helt puckade, men det är inte på något sätt ens hälften så illa som det här är. Det här var inte en eller två eller ens tre idioter som tyckte de var roliga, det här var horder av dem! Och mycket av det de skrev kan verkligen inte tyckas vara roligt. Förstår ni inte att denna sortens beteende bara bevisar hur mycket feminism behövs? Det gäller inte bara kvinnors rätt att inte bli trakasserade, det gäller även mäns rätt att inte behöva såra eller nedvärdera andra för att känna sig "manliga" eller känna "gemenskap" med andra män. Många ryckte på axlarna åt det här och sa att "det är helt enkelt så killar är", nej, nej och åter nej! Detta kan inte och får inte vara sant! Jag vet på grund av ett faktum att alla män inte är så här jag vet att många män tar avstånd från det här och jag kan inte tacka er tillräckligt för det (det här gäller alla, både kvinnor, män och andra som står upp mot denna sortens maktbeteende) men det gör det inte mer okej att några av er får förstöra allt vad yttrande-frihet heter genom att hota och trakassera alla som inte delar era åsikter in i en sådan absurdum att många inte ens vågar uttrycka sig!

Det här kommer inte bli ett brandtal om varför feminism behövs och varför sexism är diskriminering för det är helt slösat i detta medium, det jag vill komma fram till är min EXTREMA besvikelse över spelföretagens roll i det här. Visst, man kan tycka att Sarkeesian inte direkt gör er en tjänst när hon granskar era produkter men i hennes försvar vill hon ju faktiskt bara förbättra eran industri genom att få er att förstå vilka brister det finns. Men frågan är varför inget företag har tagit avstånd från allt detta hat som riktas mot henne? Ni måste ha hört talas om det! Varför gör ni inte bara ett litet uttalande om att "detta sortens beteende är inte okej och vi vill inte bli förknippade med det", jag lovar detta är allt som krävs! Hur länge till tror ni att ni kan gömma huvudet i sanden från den misogyna syn som uppenbarligen finns och för tillfället är förknippad med era produkter? Besvikelsen är total! Speciellt eftersom det finns en liknande händelse som skedde för inte så länge på E3, när den kvinnliga värden fick utstå trakasserier av den värsta sorten, både sexistiska och rasistiska. Ni sa heller inte emot den gången, trots att i princip alla stora företag och namn inom er industri fanns på plats gick ni inte ut och sa: hej nördar, det här är inte okej. Jag vill inte verka passiv-aggressiv men det här är banne mig inte rätt! Det är inte heller okej att kvinnliga gamers ska känna sig hotade på spelforum och annat. Jag gillar spel, det är en rolig, kreativ del av kulturen som har i princip oändliga möjligheter. Men det blir hela tiden bevisat för mig att jag som kvinna inte får gilla era produkter. Ni utesluter mig konstant, genom att inte göra kvinnliga karaktärer, genom att använda er av sexistiska karikatyrer och inte ta bort kränkande kommentarer på era forum. Ni måste faktiskt som industri ta tag i det här och visa att ni inte står bakom de hatiska åsikter som vissa uttrycker och faktiskt göra någonting åt det. Alla är inte lika skyldiga, det vet jag, men själva industrin måste förändras, måste lära sig ta ansvar.

Jag vill också ta tillfället i akt och tala till alla er så kallade feminister (återigen jag nämner inga namn eller exempel, ni vet vilka ni är) som tycker ni räddar ert eget skinn när ni dissar andra feminister för att visa: nej men titta jag är cool, hacka inte på mig hacka på någon annan feminist som har annorlunda (dessvärre oftast mer radikala) åsikter än mig! FY SKÄMS! Om du verkligen är feminist skadar du inte andras rykte eller nedvärderar någon annan feminists åsikter för att de inte delar exakt dina! Vem är det som är fienden här? Nej, för att skapa någon slags rörelse måste vi hålla ihop och SEN kan vi ta detaljerna. Det är väl den patriarkala makten som vi vill åt? Inte varandra? Eller har jag missat något, tro mig det vore inte första gången.

Jag ber om ursäkt över att jag låter så arg men jag ser inget försonande över denna omständighet!

Sista någonsin: Veckans låt!

 Jag har inte haft veckans låt på ett bra tag, för det är helt enkelt inte ett särskilt populärt inslag. Men den här veckan får ni den absolut sista veckans låt, någonsin. (om jag inte skulle ändra mig av någon anledning, men det tror jag inte) Jag tänkte avsluta denna tradition på det mest storslagna sättet nämligen genom att ge veckans låt till de som verkligen förtjänar allt stöd de kan få: nämligen "Pussy Riot".

Alla ni som har hängt med i nyheterna de senaste dagarna är säkert medvetna om att den ryska punk/aktivistgruppen "Pussy Riot" riskerar att få långa fängelsestraff efter att ha framfört regeringskritiska åsikter i olika uppträdanden. Regeringen säger att deras eventuella domar inte handlar om att de kritiserade regeringen utan att de gjorde sig skyldiga till "huliganism". Jag måste säga att de här modiga kvinnornas handlingar återigen har gett mig hopp om mänskligheten, jag blir så glad över att de vågar stå upp för det de tycker är rätt även om det måste vara skit-svårt för tillfället. Jag vet att det här inte gör någon skillnad för dem, jag vet att det här bara kan klassificeras som "PK babbel, från fröken-jag-är-så-duktig-och-medveten" jag vet det, men de här kvinnorna har verkligen inspirerat mig och jag tycker det förtjänas att säga.

Vilken låt har jag då valt? Jo- "Lady of the light" med Black Bonzo. Är väl ingen särskilt feministisk låt från början men ni får tänka er att en kvinna säger det här till andra kvinnor som har inspirerat henne, inte som en låt om kärlek.

Tack Tjäjjor för att ni är så coola, sköna, modiga och inspirerande!

Som vanligt kunde jag inte hitta texten men jag lovar att lägga upp den om jag hittar den.

Klarhet

För någon dag sedan skrev jag ett inlägg om filmen Imaginaerum, jag har nu fått lite klarhet i ämnet och kan därmed säga att:
1. Filmen är inte hel-finsk, det är en samproduktion mellan Kanada och Finland, detta innebär att det därför kommer vara skådespelare och producenter från båda länderna.
2. Språket som kommer talas i filmen kommer vara Engelska, vet inte än om all dialog kommer vara på Engelska eller om viss kommer vara på Finska men huvudspråket kommer åtminstone vara Engelska.
3. Det är fortfarande inte klart vilka länder filmen kommer visas till och det är därför inte klart om Sverige kommer vara ett av dem.

Det var det, kommer eventuellt att skriva om uppdateringar vad det gäller om den kommer släppas i Sverige eller inte och annat som jag kan få reda på men jag kan nu iallafall säga att den blir lättare att se eftersom det kommer talas Engelska i den.

Nu kanske ni inte bryr er så mycket, men då får ni väl göra det.

Jag- när jag hittade boken!

+ Har hittat boken! Yay!
+ Idag är vi extra besvikna på fröken panelhöna som inte la upp någon torsdagslista

Torsdagstoppen: Tv/data-spelskaraktärer

Välkommen till upplaga två av torsdagstoppen, bloggsamarbetet som pågår mellan mig och mina två systrar. Den här veckan är temat topp fem bästa karaktärer från TV/data-spel. Ni som har varit trogna läsare under en viss tid vet nog att jag redan har gjort ett antal listor och inlägg med TV/data-spels teman. Därför kan jag nog tyvärr inte bjuda på några överraskningar vad det gäller den här listan. Innan jag börjar med listan vill jag påpeka några regler som vi har satt för den här listan:

1. Endast EN karaktär per spel
2. Inga karaktärer som man själv får modifiera, det vill säga man kan inte skriva "Min familj i The sims" eller "Min hjälte i Fable"
3. Karaktären måste vara åtminstone lite viktig för handlingen, det vill säga den ska helst ha ett namn och eventuellt lite dialog.
4. Inga karaktärer från spel baserade på filmer.

Med detta sagt, här är listan:

5. Psycho Mantis från "Metal gear solid". Ja, vi börjar direkt med en repris från förra veckans lista. Jag sa redan då att Psycho Mantis troligen var en av Tv-spelsvärldens mest kreativa fiender och detta står jag fast vid. Utöver att vara ganska svår som fiende kan han dessutom läsa av ens hårddisk och kan se vilka spel man har spelat innan och han kan dessutom se hur många gånger man har sparat och hånar en med det. Om detta inte var nog byter han plats på en kontroller så att den första kontrollen blir nummer två och vice versa, skitjobbigt! Men minnesvärt. 

Från "L.A Noire"

 4. Courtney Sheldon från "L.A Noire". Vet inte riktigt hur mycket jag kan säga om honom utan att spoila alldeles för mycket för er som inte har spelat än. De allra flesta karaktärer i L.A Noire är riktigt välskrivna och känns äkta med alla brister och fel som även finns hos riktiga människor. Grejen med Courtney är att han blir en dålig människa bara genom att försöka göra en bra sak och man tycker genuint synd om honom eftersom man förstår hans situation. Han vill bara få en del av det som han anser samhället är skyldig honom, vilket gör honom mycket mer mänsklig och relaterbar än både Cole Phelps och Jack Kelso.

Från "Alice: Madness returns"

 3. Alice från "American McGee's Alice" och "Alice: Madness returns". Det är väldigt skönt att för en gångs skull i historien se ett spel med en kvinnlig karaktär som inte är sexualiserad och objektifierad. I American McGees version av Alice i underlandet är Alice psykiskt sjuk och har därmed uppfunnit en fantasivärld hon kan fly in i. Hon är en riktigt bra skriven karaktär som känns äkta, hon är ganska bräcklig och det är fräscht i ett medium där så många karaktärer blir starka macho-män. Vill ni läsa mer om vad jag har skrivit om Alice och American McGee kan ni göra det här

Från "American nightmare" och nej grafiken är inte
så fantastisk, det är ett foto

2. Mr. Scratch från "Alan Wake" och "Alan Wake's American Nightmare". Jag har redan skrivit om honom, det är svårt att skriva något nytt, vill ni veta mer vad jag tycker om honom kan ni läsa det här. En rent ond karaktär som verkligen tycker om att plåga andra, man vet dessutom att man har lyckats skapa en karismatisk antagonist när han är den mest populära karaktären i hela spelet.

Från "The testament of Sherlock Holmes"

1. Sherlock Holmes från "The mystery of the mummy", "The silver earring", "The awakened", "Sherlock Holmes Vs. Arsene Lupin", "Sherlock Holmes Vs. Jack the ripper" och "The testament of Sherlock Holmes". Jag har redan skrivit om Frogwares Sherlock Holmes-serie men jag får väl upprepa mig själv lite. I Sherlock Holmes spelen spelar man den världsberömde detektiven som konstant letar efter nya mysterier att lösa, oftare än inte går något litet och trivialt oftast att spåra till något mycket större och komplicerat. I Frogwares version av Sherlock Holmes är han dock något modernare i sitt tankesätt och han använder sin intelligens och förmåga till att hjälpa de som har de sämre ställt än honom på det sätt han vet bäst, genom att lösa brott och hitta de riktiga skurkarna, de som utnyttjar andra för sin egen vinning. Han har dessutom inga problem med att sätta Watson på plats när han uttrycker sig klumpigt, vilket man ju gillar! De här spelen är dessutom min favorit sort, nämligen peka och klicka. Dessutom: vill du ha chansen att spela den mest awesome litterära figuren någonsin? Ja tack!

Det var veckans lista, vill ni läsa mina systrars finns de som vanligt på: enpanelhona.blogspot.se och: tvangstankekedjan.blogspot.se och för er som undrar över bristen av kvinnor på min lista: Ja, det var svårt att hitta några kvinnliga karaktärer jag egentligen tycker om. Det är inte precis som att spelvärlden kryllar av starka kvinnliga karaktärer som dessutom har en framträdande roll i spelet.

Bubblare:
"Jack" från "Bioshock", det var egentligen meningen att han skulle vara med på listan men han fick gå av den enkla anledningen att man får göra vissa moraliska val som honom. Men han har faktiskt en riktigt fascinerande bakgrundshistoria, som man under spelets gång får reda på lite i taget, man längtar hela tiden efter att få veta mer. När man sedan får hela bilden ger det historien en helt ny dimension. Han har dessutom ett par schyssta tatueringar.

Finsk musikal

I november i år går filmen "Imaginaerum" upp på finska biografer (det är inte säkert att den kommer visas i Sverige). Såg trailern för någon dag sedan och måste säga att den ser riktigt lovande ut.

Utöver att titeln är extremt svår att stava till vet vi att det är en historia om en gammal man som lider av svår demens. Filmen kommer för det mesta att utspela sig i hans fantasi och det kommer att vara en musikal med musik av och inspirerad av det finska bandet "Nightwish", jag är verkligen inget nightwish-fan kanske ska tilläggas men ändå verkar filmen ganska intressant. Det ser ut att kunna bli en riktigt fin och kreativ historia och visst är det lite konstigt att budgeten är så pass låg när det finns så många Nightwish-fans ute i världen som jag vet är taggade till max inför den här filmen? Detta hoppas jag åtminstone innebär att det faktiskt är en film driven av sin historia snarare än sin musik. Undrar dessutom om detta kommer bli en film som känns nordisk eller om den kommer vara mer internationell i sitt sätt? Vilket språk kommer talas i filmen? De flesta skådespelarna är inte från Finland, så jag antar det kommer bli engelska. Det kommer bli ganska svårt att få reda på något av det här om den inte släpps i Sverige, någon som vet hur det är på den fronten?

(Easteregg om man kan se Alan Wake i trailern)

Jag ber om ursäkt

Jag vet att jag har utlovat en hel del inlägg som aldrig har dykt upp, jag ber innerligt om ursäkt över det här, här har ni en lista över alla projekt som inte har publicerats eller i vissa fall ens påbörjats:

1. Inlägget om manlig och kvinnlig humor. Ja, det här var klart, men jag blev så förbannat missnöjd med det att jag raderade det i ren frustration, jag kanske skriver ett nytt men det är inte planerat för tillfället eftersom det tar väldigt mycket tid, analys och efterforskning för att skriva ett så pass stort inlägg. Det känns dessutom som att det skulle göra sig bättre som en slags serie med inlägg där jag diskuterar olika saker men det har jag dessvärre inte energi för nu.

2. Inlägg om "War Horse", den enkla anledningen är att jag inte har vågat se filmen än eftersom jag VET att jag kommer lipa ihjäl mig, såg ett klipp på cirka tio minuter och grät nästan av det, fastän inget särskilt sorgligt hände. Jag måste stålsätta mig för att orka titta på den här filmen.

3. Recensionen av "Re-animator" helt ärligt har jag aldrig sett kklart hela filmen eftersom det konstant har kommit saker emellan och även när jag har haft chans att se en film har jag valt bort den här av lathet. Det kanske, eventuellt kommer en recension av den i framtiden, men håll inte andan eller vad man nu ska säga.

4. Bokrecensionen av "The blood-rites of the bourgeoisie"  jag skrev helt ärligt en recension av den här, men fann den helt omöjlig att recensera. Inlägget låg uppe i cirka en timme, sedan tog jag ner det för att jag helt enkelt skämdes så mycket över dess sunkighet. Vill ni ha en recension rekommenderar jag att ni själva söker upp en som kan göra boken mer rättvisa än vad jag gjorde. Jag vet att mina inlägg kanske inte alltid håller den bästa kvalitén, men ni kära läsare förtjänar faktiskt bättre än så.

5. Bokrecensionen av Joyce Carol Oates "Zombie". Jag vet att jag sa att jag hade läst ut den, men jag har faktiskt två, tre kapitel kvar och boken verkar nu ha försvunnit från jordens yta, det är som att den har sugits in i en annan dimension. Jag ska göra mitt bästa för att leta efter den, om jag hittar den blir det troligen en recension. Sökandet fortsätter!

Frustration!

Torsdagstoppen fortsätter

För er som helt enkelt inte kunde få nog av torsdgastoppen har jag nu bra nyheter: Den tredje systern har nu gått med i torsdagsgänget. Ni kan läsa hennes lista på: http://tvangstankekedjan.blogspot.se/

Som en rolig analys kan jag säga att ålderskillnaden mellan de tre systrarna visar sig genom listorna. Hennes kanske inte är riktigt lika bra som min (men det vore omöjligt) men hon kör lite mer oldskool på sin lista.

Jag tänkte här ta tillfället i akt och lägga upp Max Payne soundtracket som inte kom med i torsdags, av den enkla anledningen att jag tycker det förtjänas att lyssnas på, jag blev alldeles till mig när jag såg trailern låten var med i. Rockstar är rena rama genier vad det gäller både spel och marknadsföring och med en låt som det här kan det inte gå fel.

Tankar kring: Frankenweenie

Många av er har säkert redan sett att det nästa år kommer att komma ut en långfilmsversion av Tim Burtons kortfilm "Frankenweenie" från 1984. Tim Burton är en av mina favorit regissörer, kanske inte alltid för att historierna håller så bra kvalitet men de är alltid estetiskt vackra att se på och är oftast underhållande. Jag tänkte idag dela med mig av några tankar jag har kring denna film, alla mina tankar är helt baserade på fördomar så om filmen inte blir så här i slutändan kan jag inte hållas ansvarig:

1. Det är en Disney-produktion, det här är inte en fördom, det här är sant, men det jag vill säga med det här är att: allt vad subtilitet heter kommer att gå förlorat. Varje sekund filmen är rolig kommer man att veta detta med hjälp av fånig musik och slap-stick humor och varje gång filmen är sorglig kommer känslorna smetas på så överdrivet mycket att man bara vill spy.

2. Allt vad känslosamhet och finkänslighet kommer sjabblas bort. Jag tror att detta skulle kunna bli en väldigt söt historia om saknad och sorg, men i händerna på Disney lär det förvandlas till en gigantisk moralisk lektion och den kommer bli så äckligt sentimental att man kommer känna sig smutsig efteråt.

3. Animationen ser riktigt fin ut men jag är lite rädd att de kommer överdriva "söthetsfaktorn" och försöka att få allt att se så extremt gulligt ut. Samma problem hade jag med "9" som jag verkligen tyckte hade potential att bli en annorlunda, kreativ historia för både vuxna och barn men som dessvärre i slutändan blev för barnslig och gullig och uppenbar i sitt budskap för att vuxna riktigt skulle kunna uppskatta den och något för mörk för barn. Jag tror att för att något ska bli bra måste man våga ta chanser, jag tror visst att barn kan uppskatta något som är lite mörkare, jag tror att det kan vara bra att ha med teman som går över barns huvud. Om de inte förstår alla dimensioner i en film kommer de troligen göra det längre fram i livet och jag tror det blir mycket mer minnesvärt i slutändan än all den massproducerade skiten som bara skriker ut det den vill ha sagt.

Ja, man ska inte döma i förhand, tänkte bara dela några farhågor jag har (och alltid har vad det gäller familjefilmer) och nej, jag har inga barn men jag har ju varit ett barn och kan därför känna från erfarenhet.

Vad nu då?

Jag vet att jag den senaste tiden har varit
1. väldigt dålig på att uppdatera och att faktiskt skriva mer substantiella inlägg och
2. har skrivit väldigt mycket om spel.

Nej, det här är fortfarande en kulturblogg och inte en ren spelblogg (som amn ibland kan tro) men anledningen till att det har blivit så här är väldigt enkel:
1. Jag har noll inspiration till att skriva längre inlägg, det står helt still i skallen vad det gäller allvarligare analyser.
2. Spel är rätt lätta att skriva om.

Jag vill återigen tacka alla mina läsare för att ni har varit så tålmodiga och stått ut med så många mediokra inlägg. Jag har utlovat en del inlägg som inte har kommit än, jag håller till exempel just nu på att skriva en analys / recension av Joyce Carol Oates "Zombie" som kommer att dyka upp någon gång under veckan. Utöver detta kommer troligen någon slags recension av "The infernal desire machines of Dr. Hoffman" så fort jag har läst ut den. Ha lite mer tålamod!

Dishonored

Till hösten kommer Bethesdas nya spel "Dishonored" ut. I Dishonored spelar man som en lönnmördare som mördar i rättvisans tjänst och som kämpar för att avslöja det korrupta styret som finns i staden. Till skillnad från många spel i samma kategori uppmanar dock det här spelet en att ta till icke-våldsamma lösningar på problemet och det till och med belönar en om man hittar icke-dödliga sätt att ta bort sina mål. Detta tycker jag känns fräsch och nytänkande, jag kanske inte kommer köpa det eftersom 1. det lär vara fullt av glitchar och 2. det ser svårt ut. Men om jag köper det kommer det vara för att man har möjligheten att vara "moralisk" och för att trailern ser awesome (men något blodig) ut:

På tal om spel: är det någon som känner till något bra gammaldags peka och klicka spel? (det ska helst finnas till XBox, men det funkar även med PC versioner) jag gillar äventyrsspel men hittar sällan något särskilt bra som inte är alldeles för lätt.

Torsdagstoppen: Topp fem: TV/data-spelssoundtrack

Som jag sa redan igår har jag och min syster dragit igång ett projekt som går ut på att vi varje torsdag framöver ska ha en topp fem-lista där vi båda två har samma tema på våra listor men vi har ingen aning om vad den andra har satt på sin topp fem. Den här vecka är temat TV-och-dataspelssoundtrack.

Ja, ett bra soundtrack kan verkligen höja upplevelsen och känslan av ett spel, det sägs oftast att den bästa bakgrundsmusiken är den man inte märker förrän den är borta och i de här fallen skulle man verkligen sakna den om den försvann, här är min topp fem data-och-tv-spelssoundtrack:

5.  Temamusiken till "Dead space". Skräckelementen i detta spel består mest av att olika saker hoppar fram och chockar en, detta blir lite tråkigt efter ett tag och efter någon halvtimme blir man inte ens chockad eller rädd längre utan tycker bara det är jobbigt. Musiken är däremot något helt annat, musiken till detta spel är faktiskt bättre än själva spelet, jag är inte så mycket för den här sortens shooter-spel men musiken är riktigt bra. Jason Graves har lyckats komponera ett stämningsfullt soundtrack som klarar av att stå för sig självt utanför spelet, faktiskt mycket bättre än vad spelet hade stått utan musiken.

4. "Mantis' hymn" från "Metal gear solid". Psycho mantis kan vara en av de mest kreativa Tv-spelsfienderna någonsin. Han har en sorglig bakgrundshistoria, han har ett underligt motiv för det han gör och han bryr sig verkligen inte om de människor han skadar, men trots detta är han minnesvärd eftersom man förstår och sympatiserar med honom. Han är framförallt känd för att bryta den fjärde väggen så mycket att den behåller sig bruten en lång tid efteråt. Jag har valt den hypnotiska musik som han spelar för att kunna kontrollera någons tankar, detta eftersom musiken är så pass bra använd och välkomponerad att man inte tänker på den innan någon påpekar den för en. När man sedan lyssnar märker man att det är en något obehaglig melodi som är djupt rotad i en melankolisk känsla. Vacker och efterhängsen, den här låten stannar kvar hos lyssnaren långt efter det att man har hört den.

3. "Children of the elder god" från "Alan Wake", ja, jag ska sluta tjata om det här spelet någon gång. Men det som gör att den här låten kom med är kanske inte så mycket att själva låten är så fantastiskt bra, utan sättet den är interagerad i historien. Den här låten spelas under det roligaste "uppdraget" under hela spelet, med den här musiken i bakgrunden känns det extra coolt när man kämpar för sitt liv på en upplyst scen. Jag är inget stort "Poets of the fall"-fan men musiken de gjorde för både "Alan Wake" och "American nightmare" är riktigt bra. I spelet gör de låtarna åt ett fiktivt rockband från 70-talet som heter "Old gods of Asgard" och därför har soundtracket en 70/80-tals känsla över sig och detta är inte fy skam.

2.  Temat från "Fable 2". Komponerat av det musikaliska geniet Danny Elfman, den här låten har verkligen en storslagen känsla över sig, man blir riktigt taggad på att spela spelet när man hör inledningsmusiken. Speldosan man hör i början är ett mycket bra sätt att starta spelet på eftersom det ger en hint om historien som snart ska utspela sig. Det känns som ett riktigt fantasysoundtrack, det är vimsigt, roligt, allvarligt och lätt allt på samma gång. Det är vackert, distinkt och minnesvärt utan att vara pråligt och kräva uppmärksamhet.

1.Temat från "The elder scrolls V: Skyrim". Den här låten kan vara definitionen av ordet episkt, varje gång den spelas får jag gåshud och vill ut och uträtta heroiska stordåd. Det är en låt som verkligen sätter känslan för spelet i sig och man känner verkligen hur äventyrslustan inom en väcks. Vad mer kan jag säga? Det här är ett perfekt soundtrack, lyssna och njut.

Det var min lista, vill ni kolla in min syrras lista finns den på: enpanelhona.blogspot.se, hoppas ni har tyckt om min topp fem! Har ni förslag på listor ni skulle vilja se är det bara att skriva en kommentar.

+ bubblare: "Torched song" från "L.A Noire", jag gillade den här låten så mycket att jag direkt efter att ha hört den för första gången var tvungen att kolla upp vad det var för låt. Blev riktigt imponerad när jag såg att den var specialskriven, den passar verkligen in i tiden perfekt. Sångerskan som sjunger är dessutom riktigt talangfull. Rockstar är kända för att ha bra musik i sina spel och det här är verkligen inget undantag.
Och självklart ska även Jarboes soundtrack till "The Path" få en eloge, detta spel är så läskigt att musiken till det räcker för att ge mig mardrömmar.
Healths soundtrack till "Max Payne 3", hur bra som helst! Det var egentligen meningen att det här skulle hamna på femte platsen men den fick ge vika av den enkla anledningen att jag inte har spelat det tredje Max Payne ännu,jag vill hellre ha med låtar där jag vet hur det känns när de spelas i spelet. Jag gillar speciellt den förföriska låten Tears, lyssna på den!

Uppdatering: Ja, tvåan har blivit etta och ettan har blivit tvåa, detta är eftersom det var så här jag gjorde från början men i sista sekunden ändrade jag mig av någon underlig anledning, jag har nu rättat till mitt misstag och satt den rättmätiga vinnaren på den plats den förtjänar. Och det heter torsdagstoppen nu och inte topptorsdag.

ToppTorsdag!

I morgon börjar jag och min syster panelhönan med ett samarbetsprojekt, varje vecka hädanefter ska vi varje torsdag lägga upp topp fem-listor på samma teman, varje vecka kommer vi ha ett nytt tema (så om ni vill se ett speciellt tema är det bara att skriva en kommentar) vi kommer länka till varandras listor så ni kan se vilka likheter och skillnader det finns och kanske även få lite inspiration eller tips på vägen. I morgon drar vi igång och vi fortsätter på speltemat jag har haft på min senaste topp tre med topp fem data/TV-spels soundtrack. Missa inte det!