Kitsch: ett försvarstal

Jag har innan skrivit om hur mycket jag hatar ytlighet och ytliga personer. Men trots detta kan jag inte annat än att erkänna att jag älskar kitsch. Något som endast är yta och inget annat. Många filosofer inom konst och estetik använder ofta ordet kitsch i negativ bemärkelse. Men jag håller inte riktigt med.

För att snabbt förklara fenomenet "Kitsch" kan jag börja med att säga att det handlar om mer än bara rosa plast och färgglada porslinsdjur. Nej, när man använder ordet kitsch menar man det för det mesta om just dessa företeelser, men kitsch inom populärkulturen innebär saker som är ytliga. Det vill säga sådana saker som medvetet är plastiga, fabrikerade, innehållslösa, retro-romantiska och smaklösa. Men ledordet ligger just i MEDVETET, något som försöker låtsas ha någon annan mening kan därför inte vara kitsch.

När vi lägger till i ekvationen att allt som är kitsch medvetet är det får det en helt annan mening. Om vi tar det amerikanska bandet "The Cramps" som exempel, de var medvetet smaklösa och "fulkulturella", deras låtar var ofta vulgära hyllningssånger till våld, sex och konsumtion. Men eftersom de var medvetna om hur fånigt detta var blev deras låtar en slags humoristisk kritik mot det moderna samhällets besatthet av just dessa saker. Samma sak gäller det med klackskor som är för höga för att gå i, de är medvetet opraktiska och endast dekorativa eftersom de som tillverkar dessa är medvetna om hur det känns att gå i extremt höga skor. Kitschen är alltså medvetet överdriven och oplitisk för att kunna visa på brister i vårt samhälle på ett humoristiskt plan.

Andra exempel på kitsch:

Vad är dealen med ögonbrynen?

Skitsnyggt!