Cosmetic plague

Jag avskyr ytlighet, jag vet att det är svårt att säga så och jag vet att jag själv är skyldig till detta brott. Men det är just det här att konstant älta samma ytliga ideal och åsikter som gör mig förbannad. Ni vet när man sitter med människor man känner och de endast vill prata om förhållande och skvaller fastän man har tömt ut detta ämne för länge sedan och man dessutom vet att de här människorna kan så mycket mer.

Nej, jag beskyller inte någon för att de inte vill vädra sina känslor och åsikter konstant. Jag förstår att lite ytlighet är ett måste för att upprätthålla en trevlig stämning och sina relationer. Jag förstår att man vill prata om något lättsamt istället för att sitta och grubbla om samhällets orättvisor.

Det jag dock inte förstår är när man marknadsför ytlighet som ett ideal. Och dessutom smutsar ner det med kletig sentimentalitet och försöker LÅTSAS som att det man säljer inte är ytlighet. Ja, jag pratar självklart om Top Model, programserien som säger sig leta nya modelltalanger men som egentligen handlar om några snygga tjejer som bråkar i ett hus och sedan poserar och blir bedömda. TV3 sänder nu säsong 742 av denna hemska serie och den verkar bara bli sämre och sämre med åren.

Ja, innan någon ska vara en besserwisser och peka finger, så ja, jag brukade titta och gilla detta program. När jag var 13 till 15 tyckte jag det var bra, på riktigt. Men jag ser faktiskt inte detta som en svaghet nu när jag ska skriva om det, utan mer som en styrka eftersom jag förstår vad som är tilldragande med det, men jag förstår även vad som är hemskt med det och varför jag slutade titta. Programmet går kort ut på att ett antal tjejer väljs ut och ska tävla om ett modellkontrakt. Det finns domare med i programmet som varje vecka röstar ut en tjej beroende på hur bra hon har gjort ifrån sig på en utmaning tidigare under avsnittet. När tjejerna väljs ut visar de foton på sig själva, visar upp sig själva inför domarna i både vanliga kläder och badkläder. Domarna intervjuar också varje tjej för att försäkra sig om att tittarsiffrorna inte sjunker för att deltagarna är tråkiga. Därför kommer det varje program med minst en riktig bitch som både publiken och de andra deltagarna kan hata riktigt mycket. Det brukar också komma med en tjej som är kort och en som är lite större, de vinner sällan, utan de är mest med för att folk inte ska bli arga över bristen på mångfald på deltagarna (för sent).

När domarna överväger vilka tjejer som platsar i deras dockhus får vi höra deras mer eller mindre elaka kommentarer om tjejernas utseende. Detta är en del av programmet som normaliseras så äckligt mycket, att kommentera kvinnors utseende blir vardagsmat och publiken bjuds in att också ha åsikter om dessa snygga människors utseende. För att strö salt i såren på de stackars deltagarna som redan har så dåligt självförtroende att de måste be främlingar att säga att de duger och har något slags människovärde, är en av domarna ofta en riktigt elak man som ser ut som det som finns längst ner i utetoaletter efter en veckas festival, denna man brukar ofta ha som uppgift att berätta för de stackars nerbrutna själarna att de är ”tjocka” (har 2 mm fett runt magen som syns i vissa vinklar när hon har för tighta kläder på sig). Det är även underförstått att denna groteska man endast säger vad ”alla tycker”. 

Ja, nu vet jag vad ni säger: Men, kvinnorna som ställer upp på det här vet vad de kan förvänta sig, det är faktiskt frivilligt att vara med. Jo, det är helt sant, deltagarna är helt underförstådda med vad som gäller. Precis som alla kvinnor är vad det gäller vårt utseende. Kvinnor lärs nämligen in att vara objekt sedan barnsben. Vi vet alla att vårt utseende är den viktigaste delen av oss och vi vet att vi konstant blir bedömda efter den. Men i verkliga världen har människor försökt få det att verka som om vi går efter andra kriterier när vi ser en människa. Empatin och att ta ansvar för andra är en av de viktigaste delarna vi har fått från människorättskamper. Det är så lätt att glömma detta, men för cirka sextio år sedan kunde en kvinna inte ha något jobb utan var tvungen att hålla sig vacker eftersom hela hennes försörjningsmöjlighet låg hos en man. Om han tyckte hon var oattraktiv eller jobbig kunde han lätt hitta en ny. I dessa fotspår går ”Top Model”, tanken på kvinnan som objekt i en värld omgiven av subjekt där hennes viktigaste ägodel är hennes utseende. Hela modellyrket utgår faktiskt från dessa ideal.

Izabella Scorupco,
programmledare för svenska Top Model

Men nej problematiken slutar inte riktigt här eftersom flera av er nu kan säga: men, idag kan en kvinna ha flera karriärmöjligheter som inte bygger på hennes utseende. Och ja, det är sant. Men problemet med Top Model är att det visar på ett större samhällsproblem med normalisering av objektifiering och vår ytlighet. Nämligen det faktum att kvinnor konstant aktivt söker sig till detta, det är eftersträvnadsvärt att konstant bli bedömd på grund av sitt utseende och det blir status att ha ett yrke som går ut på att man ÄR en produkt. En viktig del av kvinnorörelsen var kravet på att man skulle sluta se kvinnor som sexobjekt och när vår kultur konstant spottar ut sig sådan här skit som visar att kvinnor faktiskt vill bli bedömda efter sitt utseende visar det hur okänsligt vårt samhälle är för vad är hela grundtanken i ett demokratiskt system: att vi inte ska styras av en sittande makt utan att alla har rätt till en frihet och en personlig åsikt. I och med modellyrket och institutioner så som ”Top Model” lever vi en kultur där våra skönhetsideal inte bara styrs av en i princip fascistisk makt som dikterar villkoren för vad vi ska tycka är vackert och inte. I ett sådant system finns det ingen plats för personlig utveckling eller rum för mångfald, vi lärs in i ett visst sätt att tänka och när det väl har satt sig är det väldigt svårt att bryta sig loss. Det är därför det är viktigt att vi inte går med på att bli bombarderade med ytliga ideal eller för den delen att något TV-bolag marknadsför sexism som ”underhållning”. Jag vill inte ha detta samhälle eller dess ideal, och det tror jag inte så många andra vill heller i det långa loppet. Det tar tid att förändra ett tankesätt som har varit styrande i vår kultur sedan kristendomens dagar, men om alla säger ifrån och försöker analysera och kritisera sin tillvaro är det en möjlighet, detta skulle kuna bli början på något stor, och vem vill inte vara en pionjär?