Igår var den femte internationella record store day. Detta firades förstås med införskaffandet av flera nya plastbitar. Jag var lite besviken eftersom jag inte hittade riktigt det jag letade efter. Så eftersom denna blogg läses av de närmast sörjande kan jag säga som tips att några skivor jag konstant letar efter är:
Rudimentary Peni- Death Churh eller The EPs of RP
Can- Tago mago eller ege Mbyasi (det kanske inte stavas så men ni fattar vinken)
Crass- The feeding of the 5000
Captain beefheart- Safe as milk
Så om någon där ute i stugorna har någon kopia av dessa liggande, så tveka inte. Men nu ska jag inte bara gnälla och tigga för jag hittade en hel del juveler igår. Gårdagens bästa fynd var faktiskt en skiva av the Animals, winds of change hette den. Jag insåg att jag innan har underskattat Eric Burdon och hans låtskriveri, för han är faktiskt inte bara en bluesig sångare med en skön röst, han är dessutom en riktig poet, beatnik style. Andra inköp var en hel drös med gamla sagoskivor faktiskt, med Tintin album inspelade på dem. Jag är en så stor nörd att jag inte har problem att erkänna detta. Omslagen på dessa skivor är nämligen så fina att de nu pryder väggarna på mitt rum. Ni kanske får en bilduppdatering om detta om någon av någon konstig anledning skulle vilja det. Det införskaffades även en Hansson och Karlsson skiva. En numrerad utgåva så jag är nu stolt ägare till skiva nummer 99 av 1000, och det är inte illa. Även en ny Buddy Holly skiva införskaffades eftersom den andra Buddy skivan jag har blev brutalt misshandlad av sin förra ägare. Det här är möjligtvis det tråkigaste inlägget någonsin (jag tror till och med det slår The Primal Screamer recensionen) och jag ber faktiskt om ursäkt för det, jag kan verkligen inte skriva såna här roliga "det här har hänt idag" inlägg. Men jag hoppas bli bättre på det med tiden.
Kronan i juvelen har en väldigt neutral utsida,
Men precis som Quasimodo har den en stalkande insida
Jag ville bara säga att jag hade en bra Record store day.
Under de senaste åren har det kommit en ny skräckvåg inom europeisk film. En våg där filmens ”skurkar” inte är enstaka psykopater, monster, aliens eller något annat klassiskt. Nej, det är inget övernaturligt eller lättförklarligt, utan det är dina grannars barn. Japp, de där jobbiga människorna som föddes med färre privilegier än dig och som kallas för ”arbetarklassen”.
Med filmer som F, heartless och Eden Lake har den så kallade ”Hoodie horror” genren etablerat sig inom media. Handlingen är simpel, ungdomar utan motiv går runt och mördar och torterar folk i stora grupper. De kan alla springa som atleter men har en hjärnkapacitet som är likvärdig en klassisk Romero zombie. För er som inte vet så är ”hoodie” en slags slang för en viss ungdomskultur som startade i England och som utmärks av att de ofta har hoodtröjor. Ur detta kom det äckligaste, vidrigaste och mest klassfientliga modern kultur har sett under de senaste femtio åren. Den här sortens filmer målar upp hela arbetarklassen som känslolösa psykopater, de har inget motiv för sina brott och faktumet att den här subkulturen uppstod under en tid av stora klassklyftor, hög arbetslöshet och vid införandet av avgifter för universitet nämns inte en enda gång. För att göra en lång historia kort: filmskaparna tar flera hundra år av klassförtryck, ompaketerar det till någon slags underhållning och säljer det.
För det första: brott ökar inte, det är en internationell sänkning som bara fortsätter neråt och har fortsatt så under de senaste 40 åren.
För det andra: Visst får vi ibland, vissa år en ökning av vissa brott. Men den här sortens brott som filmarna porträtterar är så absurda att de knappast aldrig händer. Det gör det självklart inte bättre när eller om de händer men att måla upp en stor grupp med ungdomar som laglösa ligister gör knappast saken bättre.
För det tredje: Många har redan en stor skräck inför arbetarklassen och den så kallade underklassen (människor vars föräldrar och farföräldrar inte har haft fasta jobb eller utbildning, tillexempel människor som föds hemlösa eller till utsatta minoriteter som inte kan få jobb). Sluta exploatera människors rädsla som är grundad i en oförståelse och sluta sprida lögner för att bre på deras helt absurda fobier. Jag blir äcklad vid blotta tanken på att någon fick idén att ta en verklig grupp med redan utsatta människor och sedan spä på hatet för dem.
Hoodie hooror genren gör det som skräckgenren redan har gjort flera gånger förut. Den tar människors rädsla för det de inte förstår eller känner till och gör det ännu mer mystifierat och sprider lögner. En av de värsta sakerna är lögnerna skräckgenren har spridit om schizofrena och människor med andra sorters psykiska sjukdomar, låt oss rätta till det här en gång för alla, nej, alla som är schizofrena är inte farliga, våldsamma eller mer mordiska än någon annan. Studier visar faktiskt att schizofrena är underrepresenterade i brottsstatistik. Filmindustrin gör alltså om samma sak igen, fast med en annan grupp nu när folk är maximalt rädda för alla med psykiska sjukdomar. Det bara råkade bli arbetarklassen eftersom folk redan är lite rädda för dem.
Och visst, det verkar (tack gode gud) inte som att hoddie horrorn är här för att stanna, intresset har redan avtagit och jag antar att anledningen till att det gjordes så många filmer under så pass kort tid var på grund av nyhetens behag. Jag skulle verkligen vilja att filmbolagen slutade använda folks fördomar som en bra grund för att skapa sina monster på för till såna här filmer kan jag bara ge ett betyg: ett stort, blodrött F.
Det finns inget jag älskar så mycket som när människor beter sig på ett sätt som man inte hade förväntat sig. Detta gäller framförallt när kvinnor som innan har stämplats som "ytliga", "fåfänga" eller bara korkade helt plötsligt tar sin plats och visar sig vara hur pålästa, genomtänkta och rationella som helst, ja då kan jag bara le. Tillexempel när den där "bimbotjejen" i klassen visar sig vara sjukt bra på matte eller visar sig ha fett imponerande åsikter. Detta hände i gårdagens "Debatt".
På SVT igår visades först den första delen av dokumentärserien "skönhetsbubblan", en serie där vi får följa människor som har valt, eller inte valt, att plastikoperera sig. I denna serie får vi träffa Jane, 24 år som har gjort nästan 50 plastikoperationer. Hon förklarar lugnt och sansat att hon gillar att experimentera med sitt utseende och att hon alltid har velat vara en zlits / playboy-tjej. Efter programmet går SVTs serie "Debatt" och där diskuterar man just plastikoperationer. Jane är med i programmet och för sin egen talan och innan i programmet hade hon verkat vara just den här plastiga tjejen som endast bryr sig om sitt yttre och som dessutom är något av en narcissist.
Men i debatten är hon helt lysande! Alla andra som deltar i debatten är antingen helt för eller helt emot. Och som vanligt är för-sidan representerade av massa gapiga människor som inte riktigt förstår problematiken och vars enda argument är "folk får göra som de vill" och mot-sidan består av människor som inte heller verkar helt ha förstått utan som mest tar upp hälsomässiga faktorer, både psykiska och fysiska måste jag lägga till i deras försvar. Men Jane står ut. Hon verkligen problematiserar och argumenterar och förstår att det är inte så enkelt som "Älska dig själv" eller "gör vad du vill" nej, hon förstår att de båda sakerna är inte är helt åtskilda, att alla som opererar sig inte gör det för att de hatar sitt utseende eller lider av inbillad fulhet, nej hon vet att samhället tvingar på oss ideal, att kirurger erbjuder lite för många behandlingar att många inte riktigt förstår vad de håller på med. Hon är så underbart bra och bara kör över alla andra. Ingen kommer nära hennes insikt eller lugn. Hon vet att sanningen inte bara ligger i att folk väljer eller inte väljer att plastikoperera sig. Dessvärre får hon inte ta så mycket plats som hon borde eftersom en hel drös med gaphalsar måste in och förklara sina åsikter. Jag tycker SVT ska lära sig av det här och på detta sätt få mer nyanserade, bra, genomtänkta och produktiva debatter.
Man brukar ofta säga att det finns en länk mellan kreativitet och galenskap. Det här verkar faktiskt inte bara vara någon gammal myt, utan massa nutida forskning kring konst och mentala sjukdomar verkar visa just det resultatet. Folk som lider (eller njuter) av psykoser verkar ha en högre kapacitet vad det gäller kreativt tänkande och förmågan att skapa. Nick Blinko är ett ganska tydligt exempel på just detta, han målar, tecknar och skriver både musik och böcker, samtidigt som han har schizoaffektivt syndrom. För er som inte är bekanta med namnet kan jag säga som kort bakgrund att han startade ett punkband som hette Rudimentary Peni i slutet av 70-talet / början av 80-talet och de var en del av anarkorörelsen i London under samma tid. Jag skulle våga påstå att jag har samma ”relation” till det här bandet som jag har med tillexempel The Smiths, Emily Dickinsons eller H.P Lovecrafts skrivande, de har alla hjälpt mig genom verkligt pissiga tider. Jag brukade skämmas något helt fantastiskt över detta, men jag gör det inte längre, en del av att växa upp antar jag. Jag skulle vilja tillägga att om man inte vet vem han är från början och inte känner till hans övriga verk är boken nog inget för dig, men du kan ju alltid läsa min recension.
Hur är boken då? Ja, det är en av de där jobbiga böckerna. Nej, den är inte språkligt invecklad eller saknar handling eller är överdrivet pretentiös (förutom ibland). Men för det första är den extremt svår att genrebestämma, på endast 120 sidor kommer det första problemet om det är en novell eller en roman. För det andra är det en blandning mellan gotik och självbiografi, det är ganska oklart vad som är självbiografiskt och vad som inte är det. Och för att tala klarspråk så gör det egentligen ingenting. Inget av det här stör mig egentligen under läsningen, den flyter på ganska bra utan några större problem, men det är ändå massa saker som irriterar mig med den här boken.
Handlingen börjar år 1979 med att vår huvudperson och författarens alter ego (med betoning på ego), Nathaniel Snoxell, åker in till en psykiatrisk avdelning efter att ha försökt begå självmord. Psykiatrikern som tar emot honom där, Dr. Rodney H. Dweller, är personen som berättar historien genom sina anteckningar om patienten som han för efter deras möten. De bestämmer efter självmordsförsöket att träffas en gång i veckan. Här börjar mitt problem med historien, varför görs allt så inkorrekt? Han försöker begå självmord genom att skära sönder den ena pulsådern och han skickas inte till ett sjukhus utan till en psykiatrisk klinik? Han blir inte ens inlagd, han får lite bandage om handleden och får sedan gå hem. Till och med jag vet att det inte är riktigt rätt procedur när någon försöker ta livet av sig. En vecka senare kommer han igen in på kliniken och deras sessioner börjar. Tiden går och vi får veta att Nathaniel (som är arton år när historien börjar) är ett jävla geni. Han har kategoriserat olika insekter sedan han var cirka två och han var världsmästare i schack vid fem års ålder. Han har dessutom den sortens utseende som verkar få alla ”alternativa” typer att jizza lite i brallan, han är lång, smal, likblek, har naturligt svart, trassligt hår och nästan svarta ögon. (Ja, jag vet att det finns olika typer av alternativa men här menar jag den sorten som hatar H&M, klär sig i nästan enbart svart och lyssnar på musik som inte spelas på radion). Trots detta, eller tack vare detta är karaktären så himla stereotyp, det känns som att en tonåring skrev den här boken: ”Jag är bäst och skitsnygg, världen är centrerad runt mig och jag är så speciell, men jag har dåligt självförtroende”, nej du, det är nog inte riktigt problemet, du verkar älska dig själv ganska mycket. Det syns att författarens stora inspiration är just Lovecraft, det syns språkligt och det syns framförallt på denna högst O-dynamiska karaktär.
Den kära psykiatrikern är inte heller mycket att hänga i julgranen, han är nämligen en idiot som inte gör sitt jobb. Under flera år av konstanta möten kommer han inte närmre till förklaringen till varför Nathaniel försökte ta sitt liv, och trots att ingen terapi verkar fungera funderar han aldrig på andra lösningar, såsom, jag kanske borde skicka honom till en annan psykolog eller jag kanske borde göra några tester för att se om hormonflödet är som det ska. Utan nej hans förklaring är: Patienten kommer nog alltid vara sån här, han får helt enkelt lära sig leva med det och försöka ignorera när självmordstankarna blir för starka. Eller så är det bara du som är sämst på ditt jobb…
Den här boken har fått ganska mycket bra recensioner och många berömmer hans kreativitet och förklarar hur annorlunda den här boken är. Problemet är just där, den är inte SÅ speciell. Det finns inget i den här som egentligen kan mäta sig med många andra gotiska författare och det finns ganska lite som kan mäta sig med andra självbiografier. Det känns som att författaren konstant försöker härma någon annan istället för att kanske utveckla karaktärerna eller på något annat sätt sätta sitt eget märke på det. Jag är ledsen men att blanda två genrer som vanligtvis inte hör ihop, gör den inte märkvärdig eller ”egen”.
Nu låter det som att det bara är dåliga saker med den, men jag måste säga att språkanvändningen är väldigt skicklig. Den är stundvis väldigt stämningsfull och den innehåller flera av Nick Blinkos teckningar, vilket nog är det bästa med hela boken. Hans konst är väldigt mystisk och underlig men väldigt livlig och fångande på samma gång. Det sista kapitlet är en väldigt bra avslutning, jag hade önskat att hela novell/romanen var skriven på detta sätt och de gotiska inslagen är väldigt bra avhandlade, det är de delarna som gör läsningen njutbar. Och till förlaget måste jag säga: bra jobb med inbindningen, det är bara en pocket-bok men kvalitén på omslaget är mycket bra! För att inte nämna hur bra de har lyckats med att trycka upp bilderna i boken, och boken är tryckt på återanvänt papper.
En av Nick Blinkos bilder, finns inte med i boken, bilden är tagen från outsiderart.co.uk
Jag tänker faktiskt inte lämna något betyg på den här. Trots all skit jag har gett den går det bara inte, det är trots allt en välskriven bok där handlingen är noggrant invävd med språket, och det är inte alla ”riktiga” författare som klarar det ens. Det är dessutom ganska tydligt att denna halv-självbiografi var smärtsam att skriva eftersom den visar början på en lång tid av psykisk smärta och lidande. Jag tror inte jag kan ge betyg på en annan människas smärta och kreativitet. Utöver detta så betyder Rudimentary Peni fortfarande så pass mycket för mig att det bara inte går, jag har stunder sammankopplade med deras musik som inte går att köpa (eller sälja för den delen) därför avslutar jag med ett smakprov på vad herr Blinko kan bäst, nämligen sjunga och skriva starka låtar.
Ja, jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera på senare tiden, den sorgliga sanningen är att jag har varit lat. Men idag har jag tagit mig i kragen och har skrivit ett inlägg om det konstanta heta ämnet om kvinnors vikt och utseende.
Om jag skulle kolla på en ”manlig” skyltdocka och säga saker som: Buhu, fy vad äckligt, tjejer vill inte ha killar som ser ut så här, usch, det ser helt onaturligt ut, ingen man kan leva upp till sådant här och så vidare skulle ni alla tro att jag har fått en mental kollaps. Det är väl inget att häkta upp sig över? Den är gjord för att kläder ska sitta på den, inget annat. Men när en kille säger samma sak om en ”kvinnlig” skyltdocka får han beröm och blir prisad för att han tar upp ett sånt ”viktigt” ämne.
Okej, jag känner att jag måste ta det här från början, Gina Tricot hade en skyltdocka som såg anorektisk ut, jag kan inte säga att jag tyckte det var hundra procent smakfullt (eftersom det skickar ut budskapet att man måste se ut så här för att passa i deras kläder). Folk blev självklart upprörda och en kille la upp en bild av dockan på facebook och skrev hur fult han tyckte det var med smala kvinnor. Tyvärr började och slutade diskussionen där, med en skyltdocka, en bit plast som är till för att kläderna ska synas i skyltfönstret, en docka med varken huvud eller ben blev huvudpunkten för hela diskussionen.
Nej, jag tycker inte det är rätt att skyltdockorna blir smalare och smalare och jag anser dessutom att klädkedjor såsom Gina Tricot, där huvudgruppen av deras köpare är unga tjejer, har ett ansvar för att visa att deras kläder faktiskt är gjorda för människor och inte plastbitar. Men det är ju inte riktigt här problemet ligger, skyltdockorna hade gärna fått vara som vandrande pinnar, problemet är samhället och idealet som vi blir påtvingande, överallt vart vi än går är väggarna fulla av bilder på ”perfekta” kroppar, speciellt kvinnor. Dag som natt får vi konstant veta hur vi ska se ut för att passa in i normen. Ändå sedan barnsben har jag fått veta hur jag ska se ut för att anses vara ”attraktiv” i samhällets ögon. Problemet är att indoktrineringen aldrig slutar, var jag än går bär jag konstant med mig kunskapen att jag inte duger, att jag förtjänar att bli bedömd, att min kropp är egentligen aldrig helt min.
Någon sa en gång något i stil med: i en anarki skulle alla människor vara vackra (min gissning är att det var John Stuart Mill, men jag skulle inte ta mitt ord på det, det kan vara Emma Goldman också). Detta innebär inte att bara för att alla skulle anamma den anarkistiska filosofin skulle alla se ut som supermodeller, det innebär att i en anarki finns inga normer, regler eller ideal, alla är fria och ingen dömer. Alla skulle vara vackra i sin egen rätt eftersom ingen skulle jämföra den ena med den andra och det skulle inte finnas några mallar eller ramar som dikterar villkoren. Jag förstår att detta är utopiskt och naivt eftersom alla dömer efter utseende, det är ganska grundläggande eftersom det är så självklart att vi alla är med på noterna och vet vad som är attraktivt och vad som inte är det. Vi kan försöka koppla av det och styra våra tankar och vi kan självklart tänka om och förändra vår uppfattning allt eftersom. Men problemet är att för att uppnå någon slags förändring åt det bättre måste vi alla konstant analysera, säga ifrån, ifrågasätta och tänka om varje gång vi ser ett budskap om vad skönhet är. Vi kan inte tillåta modehusen att använda smalare och yngre modeller allt eftersom åren går, och vi måste alla vara med. Vi måste börja på en grundläggande nivå och fråga oss, varför tycker jag det här är snyggt och att det här inte är det? Förändring börjar dessvärre med dig och ingen kan acceptera att det är som det är och följa efter flocken. Vi kan aldrig mer acceptera något för att ”det är så”. Alla måste utbilda sig själva och se till att de istället för att säga: ”Jag önskar jag var två storlekar mindre” eller ”Modeller är så vackra, jag önskar jag såg ut så”. Så måste man säga: ”Jag är fan nöjd med mig själv och om du tycker jag är ful kan du dra åt helvete” och ”Varför ser modeller ut som de gör? Inte för att de är mindre attraktiva än någon annan utan för att idealen som modehusen signalerar saknar både variation och representativ förmåga.” Men för att detta skulle hända måste alla läsa in på ämnet och konstant tänka. Det räcker alltså inte med att ni kommer och säger saker som "Jag gillar "kurviga" kvinnor" och så vidare, nej ni måste konstant vara vakna och konstant tänka om. Det gör att förändring inte kommer ske, det är alldeles för lätt att bara följa med strömmen och vara den döda fisken som varken ifrågasätter eller ställer till med problem.
(Jag vet dessutom att det är svårt att säga emot, idealen är en knivig rävsax vilket innebär att om man säger emot är det för att man är ”ful” och bara är avundsjuk, men låt tillexempel super-snygga Christina Hendricks (ja, man får egentligen inte säga så, men ni vet vad jag menar) vara ett sorgligt exempel på en kvinna som dessvärre konstant måste försvara sitt utseende trots att hon är helt makalöst vacker, om det kan vara så här är det faktiskt normen och idealen det är fel på, inte dig!)
Jag vet att jag har varit sämst på att uppdatera, men nu kommer veckans låt. Jag har haft en skitvecka som avslutades på sämsta möjliga sätt. Därför har jag valt en låt som får mig att må bättre, nämligen Look for the silver lining med Chet Baker. Hans lugna, mjuka röst ger en perfekt tröst under jobbiga tider och man fastnar liksom i en bubbla, om så bara för ett tag, av en slags kunskap om att allt kommer bli bra, det är som att man blir omfamnad i någon tidlös stämning där det enda man vet är att det kommer ordna sig. Ja, nu är det nog med pretentioner från mig. Lyssna och njut.
