Omotiverat

Som ni säkert har märkt har det varit ganska tomt med uppdateringar på sistonde, om man bortser från det hastiga och illa skrivna inlägget om Lucia, som jag skrev mest för att känna att jag hade skrivit någonting, har jag i princip inte gjort någonting. Varför? Jo, jag är så sjukt omotiverad, varje dag tänker jag att jag ska skriva intelligenta saker om sjuka ideal, livsfarliga P-piller, stressingivande krav, recensioner och tips på filmer och böcker som alla borde se / läsa och annat, men jag kan helt enkelt inte. Jag skriver som sagt mest den här bloggen för min egen del, för att reda i mina tankar, få ut mina ideér och så vidare men inspirationen är verkligen lika med noll för tillfället.

Ute är det slaskigt, inne är det kallt, kursen jag går på är inte kul längre, jag längtar efter mina vänner och det enda som jag trodde motiverade mig har jag nu börjat tvivla på. Jag har slutat läsa, slutat kolla på film och har ingen lust med det heller. Ja, jag är väldigt gnällig i onödan och nej, det är inget fel på mig, jag är bara nere i en sådan förbannad svacka. Här får ni åtminstonde två bilder ur Aki Kaurismäkis film "Skuggor i paradiset" som jag tycker kan få visa lite hur det känns:

(Och nej, jag är ingen alkis)

Lucia: eller en svensk "tradition"

Idag är det Lucia, dagen då vi firar det kristna helgonet med samma namn. Eller, ja egentligen firar vi någon hednisk rit eller möjligtvis Lillith (som ibland kan kallas Lily/ Lilly beroende på vilket man gillar bäst). Och just i år verkar det ha varit ett sjuhelvetes tjat om vem som ska vara vad och varför. Först var det en flicka som inte fick vara stjärngosse eftersom gubbjäveln till rektor ville ha "ett vackert och traditionellt Lucia-tåg" (varför det nu skulle bli "fult" av att en tjej har en strut på huvudet istället för glitter?) och nu är det något trögo på avpixlat (är ni förvånade?) som har klagat över att PK-maffian har letat sig in i Lucia-firandet eftersom att SVT hade en färgad Lucia i år. Detta var visst extremt jobbigt för denne man eftersom Lucia är en "Europeisk tradition", Fast det egentligen är en svensk tradition från 1920-talet, (men Sverige ligger ju i Europa så jag antar att han har en poäng. Att det också är en Europeisk tradition att våldta och plundra verkar han dock inte säga något om) Det har säkert varit en hel del annat tjafs runt om i landet, jag kan tänka mig det vanliga om pojkar som är tärnor och någon som har hittat på att en skola någon stans inte får ha Lucia-tåg på grund av politisk korrekthet, men när man kollar vidare i ämnet så visar det sig att de visst har ett Lucia-tåg, ni vet, det gamla vanliga.

Hur som helst, det jag tänkte diskutera är: Vad är egentligen en svensk tradition? Och varför är de så viktiga?  Och varför ska vissa bevaras och lyftas upp men inte endra? Den andra frågan går ju ganska lätt att svara på: Det handlar om identitet, man är någon i världen utifrån vad man gör som medborgare i ett visst land. I Sverige dansar vi runt granen, äter surströmming och firar midsommar, vi gillar också att supa oss fulla  och begå självmord en hel del men det är inte en "tradition", uppenbarligen. Nej, det handlar helt enkelt om det som är unikt för Sverige eller kanske till och med vissa delar av Sverige. Men vilka traditioner är Svenska då? Ja, vi har ju redan nämnt Lucia, men i övrigt så är det Hedniska riter och traditioner som man kan säga är ursprungligt svenska och de förbjöds ju när Sverige kristnades under 1000-talet. Kristna traditioner skulle man till viss del kunna säga är en del av den svenska identiteten, eftersom Sverige har varit kristet under en så lång tid, men de är ju inte ursprungligen svenska. Och de har även hednistiserats, alltså man har satt traditioner och högtider så att de sammanfaller med de gamla hedniska, och även gett dem drag av hedonism (tillexempel julgranen, som är en hednisk tradition) däremot kan man se att det faktiskt finns vissa saker som är "typiskt" Svenska, så som välfärd, jämställdhet, öppenhet, noll-tolerans mot våld och så vidare, dessa är alla bra saker som jag faktiskt tycker man kan kalla för traditioner.

Så därför säger jag: skit i vad någon gammal gubbe på 20-talet ville införa, var i stället stolt över hur långt Sverige har kommit, att vi bor i ett land där få behöver svälta, många har tak över huvudet och där man kan få vård när man behöver, vi har en lång väg att gå men trots detta tycker jag vi kan vara nöjda över hur långt vi har kommit, vi tar in relativt mycket invandrare om man jämför med våra nordiska grannar och segregeringen är relativt liten. Och vad är då inte bättre än att visa att vår Lucia behöver inte vara en rågblond och blåögd flicka, utan hen kan se ut som vilken Svensk som helst!

En äkta manshatare

Som feminist får man ofta höra att man hatar män. Detta är baserat på en falsk idé om att bara för att jag vill ta bort de värderingar som höjer män och manlighetens status på bekostnad av kvinnors så vill jag alla män illa. Detta stämmer naturligtvis inte, varken jag eller en enda feminist jag känner till har någon slags personlig vendetta mot män. Som feminist vill jag att alla ska kunna utvecklas, känna sig behövda och frodas oavsett vilket kön de tillhör. Jag tror att strukturen förtrycker alla under den, bara på olika sätt. Dock så tror jag inte att manshat inte existerar i vårt samhälle, för det är jag säker på att det gör, eftersom jag ser det dagligen.

Jag vet att ni alla säkert börjar bli trötta på mitt gnäll över tjejtidningar (och kultur som riktar sig specifikt till kvinnor överhuvudtaget), och att ni troligen bara vill att jag ska gå vidare och störa mig på viktigare saker. Men problemet är det att de är en del av och följer de maktstrukturer och normer vi har som samhälle till punkt och pricka, och även vad det gäller deras syn på män. Som jag nämnde innan känner jag inte till någon feminist som är manshatare, detta kan dock inte sägas om Cosmopolitan, denna avskyvärda tidskrift som jag tänker mig djävulen själv var med och startade. Här har vi manshatet i kvadrat. Tanken om män som individer existerar inte, tanken om män som något annat än potentiella partners finns inte, budskapet är enkelt: "män är skit, men du måste ha en" trots detta kritiserar de aldrig de strukturer som uppenbarligen gör att män beter sig på detta vis. Man skulle kunna kalla det för dubbelbestraffning: först blir 49% av befolkningen representerade av ett par douchebags, sedan diskuterar man inte någon av de normer eller värderingar som faktiskt gör att de uppenbarligen tycker det är okej att 4,5 miljoner människor i detta land blir representerade så här. Detta gäller självklart inte bara Cosmopolitan, detta vore orättvist att säga, de är inte ens värst enligt mig. Dock är de stora, det är ett namn som alla känner till och de är på något sätt medianen för tjejtidningarna, de är varken särskilt radikala och nytänkande eller extrem-konservativa. Och detta gör det så pass farligt, för deras åsikter anses inte vara "annorlunda" utan de är just normen.

 

Jag ska inte tjata, har jag inte övertalat någon om deras ondska innan lär jag inte göra det nu heller. Det jag dock vill säga är: sättet som de framställer män på är inte rättvist, enligt dem finns det ett antal arketyper av män som i grund och botten alla är likadana. För att summera deras budskap om män "Männen har väl också känslor, i fablernas värld". Att skaffa partner behandlas av Cosmopolitan och deras gelikar som att skaffa husdjur, man ska ta hand om den, sköta om den och uppfostra den. Och detta är inte okej, ingen ska säga till dig hur er relation ska se ut, vad du ska vilja, drömma om och framförallt tycka om, det vet du bara själv, oavsett om du är man eller kvinna.

Torsdagstoppen: Läskigaste stunderna

 

Återigen dags för torsdagstoppen, den här veckan går i skräcktemat för vi ska lista: topp fem; läskigaste populärkulturella upplevelserna. Med detta innebär att man får ta allt som har skrämt en inom populärkultur, det vill säga film, böcker spel och så vidare.

5. Början av "Amnesia, the dark descent" - "Amnesia" har (med rätta!) utnämnts till ett av världens läskigaste spel, och även om jag vanligtvis är en riktig mes vad det gäller allt läskigt och försöker vanligtvis hålla mig borta ifrån läskiga filmer, TV-serier och annat, men just läskiga spel har jag av någon outgrundlig anledning inte lärt mig att hålla mig borta ifrån. Det här spelet tog mig omotiverat lång tid att spela ut, främst på grund av att jag kunde spela max 40 minuter i taget utan vara rädd för att drabbas av någon slags psykos. Det finns mycket läskiga stunder i spelet, men precis i början, innan själva historien har kommit igång, är just det värsta. Stämningen är så himla hemsk och hela jag rös vid tanken på vad som väntade bakom nästa hörn. Tanken om att något osynligt, onämnbart jagade mig skrämde mig något rejält och hade starka funderingar på att inte spela klart spelet. Gjorde det till sist och kan väl säga att jag är nöjd med att ha fått någon slags avslutning, men det är inget jag vill göra om.

4. Hela "The Path" - Jag vet att det blir mycket spel på min lista men som jag sa innan har jag av någon anledning svårt för att hålla mig borta från just skräckspel. Det här är ett av de läskigaste spelen någonsin enligt mig, det är elegant gjort, det är trolskt, eggar fantasin och är förvånansvärt hårt i sin framtoning. Man spelar sex olika systrar som alla får genomgå en slags rödluvan historia, de är på väg till sin farmors hus men går in i skogen på vägen och träffar olika versioner av vargen. Det är ett spel som handlar om att växa upp, förlora sin oskyldighet (dock inte alltid ens oskuld), stämningen är så tät att det känns som att man kan gå in i spelet och ta på luften. Musiken är bland det läskigaste jag har hört och rent generellt kan jag väl säga att den här skogen inte är någon jag hade gått i ensam.

 

3. Psykoserna i "Repulsion" - Roman Polanskis klassiska film om en ung kvinna som lider av diverse mentala störningar. I filmen får vi följa henne och se hur hennes syner blir värre och värre för varje stund som går. Har inte sett den här filmen på väldigt länge så ni får ursäkta att det blir ganska kort. Kommer dock ihåg att jag tyckte den var väldigt obehaglig första gången jag såg den. Därför hamnar den också så pass högt, många av de andra sakerna på den här listan kommer att åldras och kännas gamla men jag tror att folk fortfarande om 20 år kommer tycka att "Repulsion" är en obehaglig film.

 

2. När familjen börjar bli galen i "The color out of space" - Visste att jag ville ha med någon HP Lovecraft novell eller roman, men visste inte riktigt vilken jag skulle välja, det finns så pass många bra att välja mellan. Till sist valde jag en bit ur "The color out of space" eftersom detta är den novell som har skrämt mig mest. I novellen i fråga landar en konstig meteorit i en familjs trädgård, konstiga saker börjar ske och det blir tydligt att denna stenen från rymden inte var ämnad för denna världen. Allt på familjens ägor börjar förvandlas till och täckas av ett slags damm och alla i familjen blir galna. Detta är så fantastiskt välskrivet och så rysligt att jag knappt hittar ord för det. Är man ett skräck-fan är det här definitivt någonting att spana in. Kan fortfarande skrämma folk mer än 80 år efter att den skrevs och det är inte illa.

1. Slutet i "Scratches" - "Scratches" är ett ganska litet spel som jag inte hade hört talats om när jag köpte det, fick det för cirka 2 dollar på Steam och blev förtjust då jag insåg att jag hade hittat ett peka-och-klicka spel i skräck / mysterium - genren. Blev mindre förtjust när jag insåg att 1. Det är svårt som fan (vet inte hur ofta jag behövde fuska för att jag hade försökt hitta någon lösning i vad som kändes som timmar) och 2. att det knappast var så tandlöst som det såg ut. Med lite halvdan grafik och ett ganska långsamt tempo verkade det ganska harmlöst, men ack så fel jag hade. Var konstant övertygad om att för varje gång jag blev rädd kunde det inte bli läskigare, jag hade fel. Till sist kändes varje minut som en slags långsam tortyr, det var läskiga ljud, as-svåra pussel, mycket letande i källare och mörka utrymmen, men jag stod ut och sedan kom slutet. Grejen med "Scratches" är att slutet överraskar en, detta eftersom man först tror att det är slut, andas ut och tror att man är redo att gå. Sedan hör man ett ljud som man måste undersöka, jag tänker inte förklara eller förstöra överraskningen för er men jag kan säga att jag för första gången i mitt liv grät av rädsla. Så fruktansvärt rädd var jag, och för att göra det hela lite mer pinsamt, så var jag faktiskt hela 20 år gammal när jag spelade det här. Vissa blir inte alls rädda av det här, andra säger att det är lite mysrysligt, själv blev jag traumatiserad. Är du lättskrämd är det här verkligen inget att rekommendera, nej det är inte världens bästa spel men med en läskig historia som drar in en och fångar en ända till slutet måste jag säga: bra gjort till spelskaparna, jag var garanterat livrädd. (det första jag gjorde när jag hade spelat klart det var att radera det från min dator och sedan kolla igenom så att inte en enda del av det fanns kvar)

 

Det var veckans lista, ber om ursäkt över de något tråkiga valen och hoppas kunna göra lite bättre ifrån mig i framtiden, tills dess kan ni ju underhålla er med att läsa systrarnas listor på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se förhoppningsvis är deras val lite roligare och mer spännande. Inga bubblare den här veckan eftersom jag inte kommer på några. Tack så mycket för att ni har läst och så får vi se om det blir någon lista nästa vecka.

Barnens dag och ersättningen

Ja, idag den 20:e november är det barnens dag, en dag som säkert är väldigt trevlig för många barn och deras familjer.(beroende på vilken kommun man bor i finns det olika barnvänliga aktiviteter) Men vi måste komma ihåg att dagen inte bara handlar om trevligheter. för det finns många barn i världen som far illa, som inte blir betrodda, som blir mobbade och som blir ignorerade hemma, det är dem och deras rättigheter dagen ska handla om.

Affisch från första barnens dag

Jag är själv vuxen och har inga barn i min direkta omgivning, min uppväxt var inte särskilt märkvärdig, men det ska inte handla om mig. Det ska handla om några som inte har varit barn på ett ganska bra tag, nämligen de finska krigsbarnen som kom till Sverige under åren 1939-1945.

Igår såg jag på SVTplay (ja, är en SVT-junkie) en dokumentär som heter "adresslapp okänd" som handlade om några av de 70 000 finska barn som kom till Sverige under krigsåren, även om de flesta av barnen som kom hit har bra erfarenhet av Sverige är det här inte fallet för alla. Dokumentären handlade nämligen om de som fick utstå trakasserier, våld och sexuella övergrepp i sina fosterhem. Detta är så klart hemskt, men vad som gör saken ännu värre är att den Svenska staten inte erkänner dessa människors rätt till ersättning.

Staten gav förra året ersättning och en offentlig ursäkt under en stor ceremoni till många av de barn som vanvårdats i fosterhem och på barnhem under åren 1930 till 1980 i Sverige till följd av en lag som infördes 1924 som gav fosterhemmen större juridisk makt och inflytande på barnets uppfostran. Denna ceremoni eller ersättningen gällde dock endast barn födda i Sverige, vilket innebär att trots att de finska krigsbarnen kom hit under "rätt" tid för att få ersättning och även om de var den Svenska statens skyddslingar och dessutom var omyndiga när de var skyddade av den svenska staten finns de ingen som tar ansvar för deras lidande. Denna ersättning och ceremonin var endast till för de barn som hade blivit tvångsomhändertagna och eftersom de finska vårdnadshavarna hade skickat sina barn hit frivilligt gäller stödet inte dem. Samma sak gäller för barn som har adopterats och är födda utanför Sveriges gränser.

Att båda länder hade ett utbyte av krigsbarnen är ganska självklart: Finlands vuxna befolkning avlastades och kvinnorna behövde inte vara hemma och ta hand om barnen och kunde därför hjälpa till med kriget. Sverige hade under 30-talet det längsta nativitetstalet på länge (har ingen aning om varför, hittar ingen pålitlig källa) och tanken var därför att desto mer barn som kommer hit desto större chans att några av dem stannar eller blir adopterade. Att därmed lägga över ansvaret för barnen på den finska staten är därmed helt bakvänt, Sverige erbjöd hjälp, Finland tog den, den Svenska staten har därmed en juridisk skyldighet gentemot barnens välbefinnande då det inte var i Finland övergreppen skedde.

Om ni vill se dokumentären hittar ni den här och ligger den uppe några veckor till men det måste sägas att den är lite väl kritisk mot krigshjälpen, de säger själva att de allra flesta av barnen faktiskt hade det väldigt bra i Sverige, och detta finns det flera vittnesmål som kan understryka. De flesta som tog emot barn gjorde detta av välvilja, detta måste vi komma ihåg. Dock finns det alltid de som utnyttjar situationen, det finns alltid de som självklart inte borde ha barn i sin närhet eftersom de inte har en aning om hur man uppfostrar eller behandlar ett barn. Detta finns nästan alltid, oavsett om föräldrarna är biologiska eller inte och vi måste komma ihåg hur svårt livet var under krigsåren, både i Finland och Sverige. Därför tycker jag det är lite dumt att dra slutsatsen att "Barnen borde ha stannat hemma", bara på grund av att ett fåtal for illa. Det är klart att den sortens förflyttning är traumatisk, att det är svårt att komma till ett nytt land, en ny familj, lära sig ett nytt språk som är helt annorlunda från ens modersmål, men om alternativet är att stanna i ett fullskaligt krig där de vuxna dör, blir sårade, försvinner och allmänt inte har tid eller ork att ta hand om barn på grund av att de blir beskjutna dag och natt borde valet vara ganska enkelt. Alla som förstår något om krigföring vet till exempel att skolor är väldigt populära mål för bomber, det kan inte finnas något som är mycket värre än att konstant behöva oroa sig för sin avkomma när man bekämpar en ockuperande stormakt. Nej, de vuxna hade nog tillräckligt att tänka på, det är lätt att vara efterklok men frågan är: är det bättre att ett fåtal individer för illa i eller att Sovjet hade ett strategiskt läge att använda befolkningens barn som strategiska mål för sina egna syften?  Nej, kritisera hur det sköttes, kritisera de som betedde sig illa, kritisera agerandet från staten, kritisera dock inte de Finska föräldrarna eller de som faktiskt hjälpte en hel generation att överleva.

Svar på tal

Eftersom Stig Larsson inte verkar vilja sluta med sin gnäll-turné genom kultursverige får väl någon berätta hur det står till, som referens har jag hans senaste intervju med DN.

Skamlöst snodd från Tobias Boströms blogg

Bara titeln: "jag är ett geni" sätter tonen på vad vi bävar inför att läsa. Jo, Stig Larsson är det plågade manliga geniet, eller tja, den plågade manliga klimakteriegubben. Enligt honom härstammar all kritik mot honom ifrån detta faktum, han är en gubbe i klimakteriet och detta är visst väldigt svårt för journalister, som enligt herr Larsson bara är misslyckade författare och poeter själva, därför uttrycker de ett hat mot honom. Det krävs fan mad skillz att vara en gnällig gubbe och journalister och skribenter vet detta, därför är de bara så jävla AVUNDSJUKA!!

Jag antar att Larsson blev mobbad i skolan och att lärarna sa just att mobbarna "bara var avundsjuka" när han sprang och skvallrade. Till skillnad från resten av oss som skakade av oss dessa illusioner vid högstadiet har Stig Larsson krampaktigt klamrat sig fast i detta så länge att det nu har blivit sanning. Och det fortsätter vara sanning även när vuxna med CSN-skulder och enplansvillor säger elaka saker om honom. Man måste applådera hans ståndaktighet i frågan, då många lever i en slags villfarelse att journalister bara gör sitt jobb, vet Stig Larsson bättre, de är bara ondskefulla, misslyckade människor som hackar på alla (män) som har ett uns av talang.

En annan insiktsfull och "sanningsenlig" sak han säger är att "Tjejer ska vara söta. Det är komplicerat för kvinnor att vara regissörer. Få är beredda att offra allt för att göra stor konst.", ja jävlar här börjar vi komma in på komplexa saker, alla vet ju att för att göra stor konst behövs minst en Y-kromosom och en penis (storleken har dock ingen betydelse), på samma sätt som att det, för att vara "söt" krävs minst två x-kromosomer och att man inte har firat sin 35:e födelsedag än. Och att offra allt är ju så himla svårt om man bara är en liten dam, vars högsta dröm är att få ihop det med en så fin herre som herr Larsson. Och att offra allt vet Stig Larsson mycket om, då han själv var tvungen till att dra på sig ett drogberoende och sedan bli av med det, allt för att kunna krysta fram ett mästerverk där han hänger ut alla som någonsin har känt honom.

Han fortsätter sedan med sanningsorgien genom att säga: "– Det gagnar mig inte, men jag har en moralisk skyldighet att säga sanningen. Det är enda sättet att få upp det dolda kvinnoförtrycket till ytan. Då ska man inte skjuta på budbäraren.", för alla vet att det bästa sättet att få upp kvinnohatet till ytan, det är att själv vara en oreflekterande kvinnohatare. Precis som när Kent Ekeroth läckte den ökända filmen med Erik Almqvist, jag slår vad om att det enda de två ville var att diskutera den dolda rasismen i samhället när de kallar tjejen för "blatte lover". Att vi alla inte har sett detta innan! Vem vet, det kanske rent av är så att alla som är öppet rasister, homofober, nazister och kvinnohatare endast vill föra upp samhällsproblemen till ytan? Tack snälle herrn för att du belyser detta som vi alla innan har varit så blinda inför!

Men han slutar inte med sitt korståg för sanning där! Han berättar dessutom att: "Feminister, säger han, brukar uppskatta att han talar klarspråk.", jajamensan! Inte nog med att han vet allt, han kan nu berätta hur människor känner, han lägger orden i munnen på folk och han gör det så bra! Det ska dock tilläggas att när skribenter kritiserar eller har åsikter om HONOM gör de ju endast detta av illvilja mot honom som person! Stig Larsson är inte bara mångsysslare, han är också ett ORAKEL! Om han ändå hade funnits på/ innan Nietzsches tid, då hade "Så talade Zarathustra" istället hetat "Så talade Stig Larsson" och vi hade alla vetat att den RIKTIGA övermänniskan, han som vi alla borde sikta på att vara som, inte är en adonis med en doktor i filosofi, NEJ, en äkta övermänniska det är banne mig en småfet, gubbsjuk 57-åring!

Utöver detta berättar han att han inte alls gillar "småtjejer", utan de är faktiskt numera i 35-års åldern, tack gode gud för att det lilla missförståndet reddes ut, en 35, 57, det är ju faktiskt i princip ingen åldersskillnad alls. Men för att göra det hela lite bättre och för att vi alla inte ska tro att han är någon slags pretentiös loser beter han sig så här: "Han refererar till rader av stora och mindre stora män. Åkallar August Strindberg, identifierar sig med Karl Ove Knausgård och Thors­ten Flinck. Jag ber honom nämna några kvinnor som han har tagit intryck av och då nämner han Marguerite Duras, Monika Fagerholm och Sofi Oksanen.", nej, det är inte alls krystat. Allt detta kommer så naturligt om man, som Stig Larsson, är ett geni. Och alla vet, att om man är ett geni, då behöver man inte finna sig i att ta kritik, inse sina egna brister eller ens vara lite blygsam om sina (före detta) framgångar.

Nu kanske ni tycker detta låter lite hårt, men då ska ni komma ihåg, att jag anser det vara min moraliska skyldighet få upp föraktet inför gnälliga, vita män i andropausen med storhetsvansinne till ytan. Och då tycker jag inte man ska skjuta budbäraren!

Vill ni läsa intervjun hittar ni den här och för övrigt tycker jag det var ganska skillat av mig att själv lyckas jämföra honom med Karl Ove Knausgård innan jag ens visste att han själv jämför sig med honom. Och ja, jag vet att intervjun är någon vecka gammal men har inte läst den innan, okej?

Torsdagstoppen: Kärlekslåtar

Efter en ganska lång tids uppehåll är torsdagstoppen nu tillbaka! Den här veckan spanar systrarna in topp fem: de bästa kärlekslåtarna. Det vill säga låtar om kärlek, så enkelt var det. Det finns inga regler den här veckan mer än att man måste kunna motivera sitt val. Då sätter vi igång och vi börjar som vanligt nedifrån med plats fem:

5. Legendary pink dots- I love you in your tragic beauty. Hade jätte-länge svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om den här låten, en del av mig sa att den var lam som tusan en annan del sa att den ändå var rätt fin. Nu har jag landat i att jag gillar den, starkt! Även om man kan tycka att kvinnosynen som framgår i texten kanske inte är den bästa (man ska vara passiv, vara svår att få) tycker jag ändå att det är en fin, melankolisk och framförallt sann historia om hur livet och förälskelse känns ibland. Man har sett någon på avstånd, blir intresserad, är för jävla mesig för att ta kontakt och personen är alldeles för innesluten i sig själv för att märka en. Man finner sedan att förälskelsen inte har avtagit, utan blivit starkare, trots att man är total-ignorerad, då har man snarare blivit kär i en idé om en person än själva personen i sig. Istället för att överkomma sin rädsla isolerar man sig och mår skit för att man tror att en person som skulle kunna förstå en och kanske till och med rädda en från ens situation går en förbi. Personen blir ett ideal och därmed extremt svåråtkomlig. (Och nej, detta beteende är inte hälsosamt!)

4. The Smiths- There is a light that never goes out, Har älskat denna låt sedan jag hörde den för första gången, då var jag tretton år gammal och hade precis börjat på högstadiet, var osäker som tusan och kände att någon för första gången förstod mig. Älskar den fortfarande, speciellt eftersom låten nu har fått en annan innebörd för mig. Den här låten har också framställts som en slags visa för homosexuella tonåringar (kan inte visa sina känslor för personen de är kära i, känner sig isolerade från familjen och omvärlden) men det jag framförallt tycker är väldigt fint med den är att den inte behöver handla om romantisk kärlek, för mig gör den nog det men den kan också handla om vänskap. För mig handlar dock texten om helvetet som är när man är för blyg för att visa sitt intresse för någon, att personen i fråga ser en som en "vän", men trots detta är man nöjd eftersom man bara vill vara nära hen, man drömmer om när man ska träffas, att personen helt plötsligt ska se en ur ett annat ljus, fantiserar om hur man ska förklara sin kärlek men i slutändan kan man ändå finna sig i att det kanske aldrig blir vi två, men jag har hen ändå nära. Då kan det finaste som finns bara vara att åka i samma bil och vara tysta tillsammans och veta att om jag dör nu, får vi åtminstone vara tillsammans i slutet, och det är starkare och vackrare än någon förälskelse-eufori.

3. Rauli Somerjoki- Ikkunaprinsessa, nu kommer ett lite konstigt val, det är en finsk jazzlåt från 80-talet (tror jag), men detta val är eftersom jag ville ha med någon jazz-låt men kunde inte välja vilken. Jag ville också ha med åtminstone en låt som inte framförs på engelska, och tadaa! Även om texten till den här kanske är lite stalkig, titeln betyder "fönsterprinsessa" och handlar om hur en ung man ser en kvinna i ett fönster och han blir väl snarare fysiskt attraherad än kär, men aja. Handlar väl också lite om att vara kär i en idé om en person snarare än personen i fråga.  Tyvärr kunde jag av okända anledningar inte välja den versionen jag ville ha, men om ni vill höra versionen med en av världens vackraste män, nämligen Ville Valo, ligger länken till videon här och jag skulle rekommendera det, eftersom jag gillar den versionen mer, men här får ni istället originalversionen eftersom jag vet hur jobbigt det är att trycka på länkar och att ni troligen bara skulle skita i att lyssna på låten hellre än att behöva gå in på en ny sida och sedan gå tillbaka.

2. Björk- Pagan poetry, en låt som tar upp den fysiska kärleken snarare än den emotionella, men den framställs här på ett väldigt rent sätt, den fysiska kärleken är inte bara en del av förälskelsen, den är väsentlig. Har innan nämnt hur mycket jag gillar Björk och då framförallt hennes sätt att framställa män i sina texter, det är män som är vackra, fragila, känsliga och passiva och detta återfinns självklart även i "Pagan poetry". Tycker bara det är förbaskat bra framfört, hennes röst väcker något i mig och det är så mycket känslor och det är så storslaget och jag kan inget annat än applådera hennes briljans!

1. The Smiths- I won't share you, nu kanske ni säger, Va!? En till The Smiths låt och ja, de har varit min favoritgrupp ett väldigt bra tag (sedan jag var cirka 12) och därför är det bara naturligt att jag har svårt att välja. Tycker hur som helst väldigt mycket om den här eftersom den beskriver hur oerhört dum man kan bli av sina känslor ibland. Man beter sig konstigt och får ett förhållande till sig själv och till sin relation till en annan människa som är helt skev. Man ser sig själv som att man på något sätt har "förtjänat" att ha en relation med denna underbara människa och detta blir aldrig bra. Ingen kan leva upp till de här förväntningarna och personen kan ofta inte ha fel, det blir speciellt jobbigt om personen i fråga inte vill ha en tillbaka. Då känns det som att världen är hemskt orättvis och man straffar sig själv för att vara fel helt enkelt. Och man mår så kasst! En slags tröst till alla som inte kan det här med romantiska förhållanden, och nej, man växer inte av dem, men man lär sig att leva med det och även om det känns för jävligt och det känns som om någon har rykt ut stora delar av ens själ och ja, det gör ont och det tar tid att läka, man vill under en lång tid gå i kloster, gömma sig, sluta vara så ynklig och pinsam och tycka synd om sig själv, men det går inte! Men man vet åtminstone att man lever!  Och kan inte detta vara vackert i all sin svärta?

Det var veckans lista som nu är tillbaka efter en lång tids uppehåll, tack för att ni har väntat så tålmodigt och tack för att ni har läst, nästa vecka blir det kanske en ny lista, vågar inte lova något men medan ni väntar på det kan ni ju spana in systrarnas listor på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se och nej det är kanske inte de mest upplyftande låtarna jag har valt men jag är inte en väldigt upplyftande person. Jag önskar att jag kunde fylla min lista med massa gulliga låtar om pojke möter flicka och säga att de påminde mig om en hel del lyckliga stunder, men jag är ärlig och detta tycker jag betyder någonting.

Bubblare:
 The Cure- Love song, väldigt fin och melankolisk
Morrissey och Siouxsie Sioux- Interlude, en av världens bästa duetter

(och jag vet att jag publicerar lite väl tidigt men jag är redan klar och vet inte om jag kommer ha tid/ komma ihåg att lägga upp den senare och det är ju faktiskt torsdag, bara väldigt tidigt på torsdagen)

Antirasism och vitheten.

Nu är den här förbannade diskussionen om huruvida antirasism är samma sak som anti-vit uppe på tapeten igen. Jag är egentligen väldigt trött på det här men har ändock bestämt mig för att, mot bättre vetande, ge mig in i debatten. Innan vi går igenom argumenten måste jag dock förtydliga några uttryck som ofta används i den här debatten.

Institutionell rasism: är när rasistiska åsikter blir en del av och till och med upprätthålls av samhällets institutioner, till exempel när man kan se att det finns ett mönster som visar på att färgade människor blir sämre behandlade av  polisen och rättsväsendet. Institutionell rasism behöver dock inte vara inskriven i någon slags lag, tvärt-om så existerar den ofta i länder där alla människor ska vara lika inför lagen.

Vitprivilegier: har redan förklarat vad det innebär men för att upprepa: vitprivilegier är en del av den institutionella rasismen som innebär att ljushyade får privilegier och friheter och rättigheter gentemot icke-vita människor. Dessa privilegier upprätthålles ofta av olika institutioner men också av en normbildning som säger att vita är normen (trots att detta är fel både biologiskt och rent statistiskt om man ser till världen).

Ja för att börja då, om man är antirasist får man också ibland höra att man är "anti-vit" och därmed inte tycker att vita ska få finnas och ha juridiska rättigheter. Detta eftersom man skulle tillhöra någon slags "PK-mafia" som vill att alla ska vara likadana och alltså vill att alla ska vara färgade och homosexuella. Detta eftersom det enligt dessa människor inte existerar några rasistiska yttringar i dagens Sverige. Utan att det är tvärt-om de VITA som är förtryckta och återhållna av samhällets normer och värderingar.

Jag vet knappt var jag ska börja men jag kan ju säga att antirasister knappast vill att alla vita ska dö, jag är själv vit och de flesta i min umgängeskrets är också vita, jag skulle knappast vilja att någon av dem eller jag själv ska bli förtryckta eller tvingas dö på grund av sin hudfärg. Jag väljer inte heller eventuella partners efter målet att "utrota den vita rasen" (om man ens kan säga så?) utan jag, precis som de flesta andra antirasister väljer partner utifrån samma principer som vem som helst, det vill säga attraktion och liknande egenskaper. Det vi dock säger är att det inte ska spela någon roll vilken hudfärg man har. Vita och icke-vita ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter. Alla ska kunna representeras i media, riksdag och annat utan att det ska vara något problem på grund av personen i frågas hudfärg.

Dessutom finns det en hel del statistisk som säger att just vita människor oftast skaffar partners med samma hudfärg som de själva, detta trots att vita är den minsta minoriteten vad det gäller hudfärg och att ljus hy är en recessiv egenskap. Om man vet någonting om biologi så är det detta: ljus hudfärg kom fram genom att människor emigrerade och bosatte sig på breddgrader där det inte fanns särskilt mycket sol, detta ledde till att dessa människor ofta fick D-vitaminbrist D-vitamin kommer oftast från solen och i och med den ljusare hudfärgen kunde vitaminet tas upp lättare och man behövde mindre solljus för att få i sig rätt mängd. Därför behövdes en ljusare hudfärg i kallare klimat. Idag vet vi det här och kan genom att lägga om kostvanor och annat tillgodose D-vitamin behovet hos de som behöver detta. Dock så är det väldigt opraktiskt för en person att vara ljushyad i alldeles för soliga länder, då detta ofta leder till hudcancer (som är den vanligaste dödsorsaken i till exempel Australien) och detta är svårare att åtgärda. Därför är det väldigt praktiskt att mörkare hudtoner är dominanta. Att jag säger detta innebär dock inte alls att jag på något sätt tycker att "alla vita ska utplånas", nej det jag säger är fakta som det finns riktig forskning på. Olika hudfärger har ingenting med hur man är som person att göra, det har och göra med vilka gener man har beroende på vilken hudfärg ens föräldrar har (oftast, finns självklart avvikelser som till exempel albinoism). Därför är det även helt bakvänt att säga att antirasister som bara vill att alla sorters människor ska accepteras oavsett hudfärg blir utpekade som "antivita". Vit är bara en egenskap som är gjord för anpassning, inget annat! Och varför skulle jag vara emot biologisk anpassning när den oftast fungerar ganska väl? Jag säger inte att alla måste vara vita i kallare klimat, definitivt inte, bara att olika hudfärger fyller olika funktioner och vi måste se till dessa funktioner för att alla ska kunna vara friska. Dessutom tycker jag det är ganska trevligt när alla människor inte ser likadana ut, mångfald leder oftast till bra saker, både genetiskt och socialt.

För att problematisera ska det väl dock tilläggas att även som antirasist är det svårt att inte trilla i diverse rasistiska fällor. Det måste sägas att det finns en hel del mer eller mindre "dold" rasism som vi alla har blivit så vana vid att vi knappt reagerar innan någon påpekar det. Ett exempel på det här är (dessvärre) hur media och modevärlden behandlar den mörkare hudfärgen genom att inte tillåta färgade människor representeras till lika stor del som vita och även att när mörkhyade blir representerade finns det dessvärre en vana att bleka ner deras hudfärg genom sminkning och retuschering.

Före och efter retuschering

För att sammanfatta: Nej, antirasister vill inte att alla vita ska dö, de vill bara att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett hudfärg.
Hudfärg handlar inte om personliga egenskaper det handlar om genetik och biologisk anpassning som har pågått under en lång tid.
Ja, det finns en viss rasism som är extremt komplex och svår att komma åt, men denna måste diskuteras och vi får aldrig fastna i sakfrågor utan vi måste alltid se dessa problem som en del i en helhet.
Vi måste bli av med vitprivilegier, även om detta innebär att du som vit kanske inte kommer få gå före i krogkön så måste de bort! Vi kan inte vara "lite jämlika" och ändå behandla minoriteter som en slags andra-klassens medborgare.

Sen måste det självklart sägas att allt inte kan förklaras utifrån rasism och vitprivilegier, vissa saker är mycket svårare än så och måste förstås utifrån flera synvinklar. Dock är det alltid en bra start att diskutera och problematisera utifrån eftersom det är ett problem. Jag skulle vilja säga något smart och avslutande här men jag får nog nöja mig med: Sluta prata om en slags anti-vithet som inte existerar!

Månadens mongo och gnälliga vita män

För er som har följt min blogg ett tag kanske ni kommer ihåg när jag skrev om vilket mongo Ove Knausgård är. Det verkar hur som helst som om mongostafettpinnen nu har vandrat vidare till en annan vit manlig författare som också har skrivit en bok om sig själv.

Ja, igår i ett försök att vara intellektuell satte jag mig ner för att kolla på Babel som dessutom till min stora förtjusning hade med skräckförfattaren Anders Fager, om ni inte har läst honom måste detta åtgärdas nu, men dessvärre så var det en annan författare som var gäst innan honom. Detta var mongokungen Stig Larsson (ej att förväxlas med Millennium-författaren Stieg Larsson). För er som inte vet vem Stig Larsson är kan jag säga att han är en gnällig vit författare som blev stor under 80-talet genom att skriva gnälliga moderna romaner om hur det är att vara vit man och genom att gnälla i och om offentligheten. Han drog sig sedan undan för att gnälla i det privata och hans gnälliga tankar har nu offentliggjorts i en gnällig "roman" om hans gnälliga liv.

Så i veckan satt han och gnällde sitt vita mansgnäll i Babel samtidigt som han berättade om sin nya bok "När det känns att det håller på att ta slut" där han berättar om sitt missbruk och om sin nära döden upplevelse efter att han har haft ett antal hjärtinfarkter för något år sedan. Han sitter alltså i fåtöljen och berättar för stackars Jessika Gedin om att han ville skriva den här boken för att ingen skulle börja med amfetamin, detta kan jag ändå till viss del förstå, det kan inte vara lätt att nästan dö till följd av ett missbruk, men det är inte det som riktigt stör mig, det är tonen han konstant har.

Det finns två sorters manliga kulturpersonligheter jag har extra svårt för, den första är det missförstådda manliga geniet och det andra är den gnälliga vita medelålders mannen som är i den manliga varianten av klimakteriet och som gärna klagar oerhört mycket över hur förbannat jobbigt allting är hela tiden. Stig Larsson har lyckats med bedriften att övergå från att vara det svåra plågade manliga geniet till att vara den om möjligt ännu svårare, mer plågade gnälliga klimateriegubben.

Stackars Jessika Gedin får alltså som kvinna i ett patriarkalt samhälle sitta och nicka och vara förstående inför en smått överviktig gubbe med medelålderskris. Intelligenta, begåvade, pålästa och intellektuella Gedin får försöka trösta den här gubbjäveln även när han sjunger sin klagosång om "hur fånig han är med tjejer" och alltså sitter och berättar om hur svårt det är för honom att han inte längre kan få de kvinnor han vill ha. Alltså unga, snygga tjejer vill inte längre ha honom nu när han är en gnällig medelåldersman på samma sätt som de ville när han var en hyllad författare och offentlig gnällare på 80-talet. Detta är självklart väldigt svårt för honom och ger honom ett utmärkt tillfälle till att vara den plågade vita mannen igen.

News flash herr Larsson: alla vill ha människor de inte kan få, det är en del av livet. Du fick mer än din beskärda del av snygga tjejer när du var het och inne, att du inte förrän ganska långt upp i vuxen ålder behövde känna hur det känns att bli ratad ger dig ingen rätt att klaga, det gör dig tvärt-om till en av de lyckliga få som inte har behövt känna sig osäkra och oönskade. Alltså: att du innan har haft tur med kvinnor gör dig inte till offer, det betyder bara att du innan tog det för givet! En lyx som de flesta aldrig har haft. Och helt ärligt, om du var en ung, heterosexuell kvinna i dag och hade valet mellan en gnällig medelåldersgubbe och en snygg, fräsch ung kille hade du nog också sagt: hit the road farfar! och tyckt valet var ganska lätt.

Jag tycker det borde finnas någon slags namninsamling för att få SVT att be stackars Jessika Gedin om ursäkt, hon har inte studieskulder upp till öronen för att höra en gnällig man klaga om hur förbannat svårt det är att vara vit man i ett patriarkalt samhälle med vitprivilegier.

Missat

Nu var det mycket som uteblev den här veckan, både torsdagstoppen och det megahemliga gigantiska, mastodontinlägget om skräck som var planerad att dyka upp under halloween blev inställda. Ber om ursäkt, livet kom emellan.

Men som en god nyhet kan jag säga att det nu har släppts en riktig lång trailer för Imaginaerum, Nightwish filmen som kommer att komma ut någon gång i år, kanske. Vet fortfarande inte särskilt mycket om det tekniska runt den, det vill säga om den kommer gå på bio utanför Finland och Kanada. Verkar som om det kanske blir en direkt-till-DVD titel. Men måste säga att det ser väldigt spännande ut, om nu trailern talar sanning så jag inte kommer se en två timmars lång reklamfilm för Nightwish.

Jag ber dessutom om ursäkt över att det har blivit en sån video-bonanza här, jag vet att detta slöar upp en hel del när sidan ska laddas, problemet har varit att jag inte har någonting att skriva om och då är videor ett bra alternativ.

Postapokalypsen (inspiration)

Ja nu kommer dessvärre ännu ett inlägg om kläder jag gillar och annat. 90-tals nostalgin är på stark frammarsch och även om vissa saker från 90-talet såg hemska ut (typ jazzbyxor och jazzkjol) finns det ändå en hel del bra grejer att hämta. Jag är definitivt inget modeorakel men jag vet vad jag gillar och just nu är jag väldigt mycket inne på den här lite grunge-aktiga stilen som också finns i en annan tappning, nämligen det postapokalyptiska rebelliska / punkiga. Det var nämligen så att under 90-talet och det tidiga 2000-talet hade man en idé om att när apokalypsen kommer, kommer överlevarna att tänka: Kurt Cobain var något på spåret, Så åren efter atombomben som uppenbarligen kommer utplåna civilisation som vi känner till den har sprängts kommer alla springa runt med avklippta jeansshorts, rutiga flanellskjortor och Dr. Martens, detta kommer också kombineras med massa läder, nitar och plast / vinyl / latex. Tänk typ det femte elementet eller Tank girl. Det här är dessutom självklart den hetaste looken någonsin och ska försöka efterhärmas på bästa möjliga sätt. Lite så här tänker jag att jag ska se ut i höst / vinter och nu när Halloween är här (det vill säga för er som inte firade redan i helgen) kan man självklart även köra på den här looken och vara snyggast på festen:

Franka Potente i Spring Lola

Från Tank Girl filmen

Killarna som är snygga i allt-
My Chemical Romance

Från Hardware

Courtney Love

Tjejerna i Blade Runner
(okej inte riktigt 90-tal men ändå)

Det var inspirationen för vinterns look, vill ni sno stilen ska ni tänka: lite rave-inspirerat, med mycket svart tillsammans med gult, rött och blått, fisknät, jeans (som ska vara slitna) läder och plast, mycket accessoarer, antingen ska man överdriva sminkningen eller köra au naturell, trassligt hår och framförallt lager på lager. lite androgynt men det går att flicka till eller göra mer manligt.Tråkigt inlägg kanske ni nu tycker, men tyck det då.

Lucius

I dagarna släpptes det ett nytt PCspel i skräckgenren, utvecklarna är finska Shiver Games och de har nu efter en ganska lång tid av hemlighetsmakeri och tystnad släppt vad som ser ut att kunna vara en av årets mer annorlunda titlar för spelmarknaden. I "Lucius" får du spela djävulens son som har trätt in i den mänskliga världen och som nu vid sitt sjätte levnadsår ska börja uppfylla sitt öde som världens ondska i förmänskligad form.

Utöver att vara ett ganska udda spel (inte riktigt i avant-garde stil men inte helt mainstream) finns det dessutom i Lucius en hel del homager till klassiska skräckfilmer så som Exorcisten och Omen. Väl värt att spana in alltså om man är ett fan av skräckgenren, spelet har dessutom en hel del satanistiska referenser så det kanske inte är årets spel om man är väldigt religiös men för oss andra tror jag det här kan, om kanske inte ett av årets bästa spel, men åtminstone en av årets snackisar.

Jag vet förresten att några av er saknade torsdagstoppen den här veckan, den blev tyvärr inställd på grund av brist på inspiration men den återkommer nästa vecka. Fram tills dess är det helt öppet för förslag som om ni har en lista ni skulle vilja se är det bara att lämna en kommentar.

Färgernas språk

Håller på med sisyfosarbetet som är att välja hårfärg, har nämligen världens tråkigaste naturliga hårfärg så jag måste färga. För att söka inspiration / hjälp eftersom jag är en analfabet vad det gäller allt som har med trender / mode att göra vände jag mig självklart till internet, hittade där till L'Oreal Paris hemsida, där man kan läsa mer om deras färger, nyanser, vad som finns i dem vad som passar till vad och så vidare. Och så hittar jag fram till fliken "Färgernas språk" och tycker självklart detta låter oerhört intressant. Detta är alltså en text där de förklarar hur man är som kvinna (män är inte inkluderade, antar att de inte får använda L'Oreals hårfärg) beroende på vilken hårfärg man har / skaffar. Det vill säga vilka SIGNALER skickar varje hårfärg ut. Men ta inte mitt ord för det, låt oss ta en titt.

Så här förklarar dem det här med färgernas språk: "Att byta hårfärg innebär att få ett nytt förhållande till den egna spegelbilden, att vänja sig vid att folk tittar lite extra på en eller att ändra sin garderob. Det är en verklig liten revolution – en intim och privat sådan! Innan du byter hårfärg bör du därför lära dig att tyda färgernas språk …"

Så det första vi får lära oss är alltså att man inte ska välja hårfärg efter vad man själv tycker är snyggt / passar/ vill ha, nej man ska förändra sig själv efter hårfärgen. Hur skulle det se ut om alla bara hade på sig sina gamla kläder när de bytte hårfärg? total anarki! Nej, nej, att byta hårfärg är inget man bara gör, det är något man måste uppfylla, ett löfte, en livsstil, ett ansvar. Hur ska man då anpassa sig efter sin nya hårfärg och hur ska man välja den kan ni undra, det är faktiskt inte bara att byta garderob eller måla om hemma, nej man måste välja en som passar ens personlighet, alternativt ändra personlighet efter eller så är det helt enkelt så att man inte behöver någon riktig personlighet, den sitter ju i HÅRFÄRGEN! Det framgår faktiskt inte riktigt hur man ska göra, antar det är en höna eller ägget fråga: vad kom först, min personlighet eller min hårfärg?

Blondiner

Hur som helst, så här upplevs blonda eller blonderade människor (kvinnor): "En blandning av ultrafeminint och barnslig oskuld – blont hår kittlar fantasin, blont hår fascinerar" alltså INTE du har blonderat dig eller du har tillräckligt med blonda gener för att ha blont hår, utan du är kvinnlig och barnslig. Vad ska man göra med denna nya insikt då om man råkar vara blond? Enligt L'Oreal ska du tänka så här om din blondhet: "Enligt stereotyperna förknippas det blonda med obefläckad renhet, godhet och känslighet. Att bli blond borde då vara ett sätt att föryngra sig, att återfinna barndomens mjukhet … Men blont är också förförelsens, elegansens och Hollywoodglamourens färg. Att bli blond borde alltså göra en mer sensuell och förförisk. Låt oss testa!" Man förvandlas alltså till en slags Zooey Deschanel-kopia, hmm, som en som har blonderat håret de senaste två åren har jag aldrig insett detta, då kanske inte blont är något för mig. Vi testar istället med brunt.

Brunetter

Brunt hår är enligt L'Oreal: ”Trist”, ”tråkig”, ”alldaglig” … brunt hår förknippas ibland negativt. Det är dock en fråga om tycke och smak, man förknippar det även med stabilitet, kompetens, självförtroende" En kvinna med brunt hår är alltså en duktig, pryd, prydlig tjej enligt L'Oreal, kul för er att leva upp till va? Men frukta icke, L'Oreal kan det här och de håller på att vända trenden: "Till skillnad från det ”bimboblonda” eller det ”eldiga röda” ger brunt uttryck för ömhet, charm och lugn. Mer glamoröst, strålande och sensuellt än någonsin är brunt den sexiga färgen med stort S just nu." Jajamensan tjäjjor, vill man göra karriär / få en man eller varför inte båda två är det brunt som gäller. Karriär vill man ju ha, men det här med ömhet... nej, inte min grej. Vi testar med rött.

Rödhåriga

Rödhåriga enligt L'Oreal:  "Eldigt, gränsöverskridande, explosivt – rött är en ovanlig färg som länge har haft dåligt rykte. Hade inte Judas rött hår? ... Under renässansen blev rött hår en symbol för extrem femininitet. I dag är rött, i förhållande till blont, som är alltför förknippat med ”kändis” (och ibland till och med ”bimbo” …), något man kopplar samman med värme, sexighet och massor av personlighet." Så om man som kvinna vill vara attraktiv på vissa plan men inte vill uppfattas som helt jävla blåst är det rött som gäller. Fast nu får ni allt tänka till tjejer, visst kanske man framstår som något smartare än en vanlig blondin men vill en verkligen ha samma hårfärg som Judas? Han som var typ Stalin och Mussolini i en och samma person? Vi får helt enkelt leta vidare. Nästa och sista färgen är mörkbrunt / svart

Svarthåriga

Mörkbrunt till svart hår: "Mörkt hår kan associera till orientaliska sagoprinsessor som Sheherazade lika väl som till Gothare. Man tänker i alla fall på en kvinna med karaktär! Explosiv, hypersexig, till och med vamp eller femme fatale"  Nu börjar det kanske likna något, man är snygg, har något bakom pannbenet, man är ändå ingen tyst liten mus och man har inte samma hårfärg som Judas, jag tror det här är någonting att satsa på, vad säger de mer om dessa nyanser? "Mörka och svarta nyanser passar utmärkt om man har mörk hy, men också för mer blekhyade med ljusa ögon, förutsatt att färgen är full av reflexer. Annars riskerar man att få en kolliknande effekt, som gör ansiktsdragen hårdare." Nej men herre min skapare, som kvinna ska man ju definitivt inte ha hårda ansiktsdrag, alla vet ju att en riktig kvinna ska ha mjuka, runda former i ansiktet (dock endast där och inte för runda och mjuka) nej, det passar sig inte. Vad mer säger de om mörkt hår då? "Trendiga mörka nyanser. Innebär de mediala framgångarna för latinska och asiatiska skönheter inom musik" Va? Menar de att latinska och asiatiska musiker bara har blivit kända för att det är trendigt med mörkt hår eller att det har blivit trendigt i och med asiatiska och latinska musiker? Det här är direkta citat, så det är inte jag som har ändrat någonting, det är skrivet så och meningen tar slut där. Nej, jag får ingen reson på det här, jag ger helt enkelt upp.

För att sammanfatta:
Blond, ungdomlig, oskuldsfull men ändå sensuell och glamorös, men akta dig så att du inte ser ut som en bimbo!
Brunett: Charmig, intellektuell och ömsint men du kan också uppfattas som en tråkig nörd.
Rödhårig: Eldig, livfull, full av personlighet men tänk då på att när du kommer ut från frisören kan vissa tro att du är satan själv och börja stena dig :(
Mörkbrunt/svart: Karaktär, explosiv, femme fatale, och om du är asiat eller latino är du extra trendig av någon anledning. Akta dig dock så du inte ser manlig ut!

För er som undrar var jag har fått all denna briljanta information / citaten ifrån hittar ni länken här och jag måste ju dock säga att texten är ifrån 2009 så de kan ju ha ändrat sina åsikter sedan dess. (jag antar dock att de inte har det, varför skulle den annars ligga kvar uppe?)