Författare: Marguerite Duras
År: 1987, 2011
Förlag: Modernista
Sidantal: 102
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev en bokrecension, har inte riktigt vågat mig på det sedan fiaskot med Stewart Home-boken. Men jag tänkte nu försöka igen, den här gången har jag valt "Emily L" Av Marguerite Duras.
Boken är centrerad kring ett fåtal personer i en bar i Quillebeuf. Kvinnan som berättar historien är på semester med sin älskare, det blir snart tydligt att deras förhållande är minst sagt vingligt och just nu står på upplösningsgränsen. Efter att ha pratat ett tag märker de ett engelskt par som sitter en bit ifrån dem. Författaren börjar berätta historien om kvinnan i paret. Ingen vet om det är sant eller inte eller i sådana fall hur hon vet det. Hon berättar att om deras förhållande, hur de träffades, intima detaljer över deras liv, hon berättar framförallt om kvinnans karriär. Kvinnan som hon kallar för Emily L har varit poet, en ganska framgångsrik poet. Hon berättar om hur Emily fann sin kärlek för poesin och om hur hennes man konstant motarbetade henne och hon berättar om hur hon slutade skriva.
I boken berör Duras många olika ämnen. Hon pratar om kärlek, om parrelationer, om förhållandet mellan man och kvinna. Hon pratar även om andra, mindre trevliga saker så som döden, fördomar, att förlora hoppet och om att vara olycklig. I Duras värld går dock allt det här ihop och det blandas till en smältdeg där vi inte kan ha det ena utan det andra. Det är helt enkelt en del av livet. Ovissheten är även väsentlig i detta verk, Duras visar oss att ovissheten både kan vara den stora räddaren och förstöraren. Ovisshet gör att vi inte vågar ta klivet, men det kan även göra oss lyckliga att inte veta hela sanningen. Vad kunde ha varit och vad hade det kunnat bli? Det är svar ingen av oss någonsin får veta. Om-tanken som så konstant är med oss är för många själva kärnfrågan för människan. Duras ger oss inget svar på vad som hade kunnat hända och vad som faktiskt hände, men det vi vet är att olika händelser konstant sätter andra händelser i rörelse. Att välja att göra en sak som gör någon olycklig kan ibland leda till större lycka. Som att sluta skriva och tappa bort sin inspiration för att senare hitta den hos en ung man som gör att man får återuppleva kärleken igen. Duras leker konstant med läsaren, hon lovar en sak bara för att ta isär allt hopp igen. Karaktärerna förstör för sig själva och för alla i sin omgivning, men ändå hittar de till sist ett lugn, någonstans där de kan vara trygga när hon lämnar dem.
Frågan i den här boken är självklart vems historia vi får höra. Är det verkligen bara en uppdiktad berättelse eller är det kanske huvudparets historia som författarinnan berättar genom att dikta upp någon annans historia. Ja, det kan jag inte svara på men för mig har Duras berättelser alltid handlat om att vara kvinna. Det stämmer troligen inte men det är ofta så jag har tolkat dem. I den här boken ser jag många stora och kreativa kvinnors berättelse samlas in i någon slags saga om naturen av att vara kvinna. Det stämmer troligen inte med tanke på hur pass utarbetade de olika karaktärerna är och hur noga uttänkt händelseförloppet förfaller.
Det här sägs vara en av världens vackraste böcker. Det stämmer säkert, i den finns mycket om hur det är att vara människa blandat med en vacker melankolisk känsla av tid som rinner ifrån en utan att man kan fånga den. Dessvärre måste jag säga att den ibland kan vara lite utdragen, formuleringarna blir långa och beskrivningarna kan bli för detaljerade utan att uppnå önskad effekt. Med detta sagt är det troligen bara mig det är fel på, det är en väldigt fin berättelse som jag kommer bära med mig.
Hur sätter man ett betyg på något sådant här? Jag vet inte, därför gör jag inte det. Jag säger dock (kanske något fördomsfullt) att man borde vara fransk eller liknande för att riktigt uppskatta denna bok. Mycket toner som jag kände gick förbi en kall skandinav som mig själv, men återigen så är det nog bara jag som är konstig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar