topp fem: Guilty pleasures

Dags för ännu en topp fem! Den här gången tar jag en titt på de där filmerna som man vet innerst inne är sjukt dåliga, men som man ändå gillar. De där filmerna som av olika anledningar är lite skämmiga att erkänna att man tycker om. Speciellt i vuxen ålder är det väldigt svårt att stå för ens dåliga smak vad det gäller vissa saker. Här kommer min topp fem guilty pleasures, de där filmerna som är ack så dåliga, men så episka i sin uselhet.

5. Conan- barbaren. Jag har bara sett den gamla med Arnold. Jag har aldrig läst böckerna men som jag förstår det förhåller sig den nya filmen mycket trognare till sitt källmaterial. Men jag bryr mig inte, det är en ganska meningslös film med ganska mycket action och dåliga skådespelare. Kort sagt- man får vad man förväntar sig.

4 Bill and Ted's excellent adventure. Det enda man behöver säga om den här filmen är att den blev Keanu Reeves stora genombrott, redan där lägger vi standarden lågt. Berättelsen är att två dumma tonåringar försöker klara sitt historieprov och åker därmed på en tidsresa för att uppleva de olika epokerna och händelserna själva för att enklare förstå historia. Låter det dumt? För det är det! Men ack så underhållande.

3.. Masters of the universe. Ja, Dolph Lundgren är med i denna travesti. Han spelar här He-Man, en man med hockeyfrilla och små shorts. Filmen är hur trög som helst och är egentligen inte avsedd för barn över 12. Men den är så kitschig! Varenda cell i min kropp gör små glädjuskutt över den rena och skära (och jag menar verkligen skära) kitschigheten i den. Att se en muskelman som Dolph åka i en rosa Cadillac kan göra vilken grå dag som helst ljus igen.

2. The lost boys. En vampyrfilm regisserad av Joel Schumacher, kan det bli mer guilty än så? Glömde jag dessutom säga att den är från 87? För det är den! The lost boys la grunden för många av dagens moderna vampyrhistorier, på det sättet att vampyrer  i den är något sexigt på helt andra sätt än vad de var i de gamla berättelserna. Då vampyrer ofta hade setts som underliga varelser som var attraktiva i sin egendomlighet och det faktum att de symboliserar ett annat liv, bort från dygden och kraven, är vampyrerna här mer de tuffa killarna på högstadiet som är lite farliga men som tjejerna ändå är lite förälskade i.

Nej, min kärlek till den här mannen är inte läskig,
håll käften!

1. Mary Shelley's Frankenstein, eller som den borde kallas "Kenneth Branaghs Frankenstein". Den här filmen är en två timmar lång ego-tripp för Kenneth Branagh, han både regisserar och spelar skaparen Victor Frankenstein , som först anstränger sig så mycket att han nästan får bråck för att skapa sitt monster för att två sekunder efter det han inser att experimentet har lyckats, får en panik-attack och ångrar sig. Grejen med den här filmen är att den verkligen inte är dålig, visst den är lite långdragen på vissa ställen men skådespelarna är bra, musiken är bra, handlingen är klassisk så varför är det här "guilty"? Den enkla anledningen är att alla som har sett den här filmen vet att den är för mycket, allt från dekoren till Frankensteins byxor, som inte lämnar särskilt mycket åt fantasin, är bara överdrivet. Den är så överdramatisk i varenda sekund och sceneriet är så pittoreskt att man bara känner: vrid ner ett varv, allt behöver inte vara uppskruvat till max hela tiden. Men det är just det här som gör filmen minnesvärd, det hade troligen blivit en bättre film om allt inte var maxat till tusen, visst, men det hade ju inte varit lika kul. Ena sekunden älskar vi Victor Frankenstein och den andra hatar vi honom, det finns inget mellanting. Den är det jag älskar mest: kitsch!

Jag inser också att detta innebär att de inte är guilty pleasures längre eftersom jag nu har gått ut med att jag gillar dem. Men skitsamma.