Filmrecension: Oxygono

Titel: Oxygono
Produktionsår: 2003
Regi: Thanasis Papathanasiou, Michalis Reppas
I rollerna: ingen du har hört talas om, om du verkligen vill veta kan du klicka på titeln så kommer du till IMDB sidan.

Jag vet att jag efter den katastrofala bokrecensionen skrev att det inte blir någon mer recension förrän jag har sett "War Horse", men nu blev det så att jag råkade snubbla över denna film, fråga mig inte varför. 

Ja, det ser ut som mjukporr
men det är det inte!

"Oxygono" börjar med att vi får se en familj som sitter i sin bil och kör igenom den mörka natten, helt plötsligt dyker det upp en lastbil, båda fordonen försöker värja men det är för sent och kollisionen är oundviklig. Samma natt dör familjens äldsta dotter efter skadorna hon fick i kraschen. Vi hoppar sedan framåt i tiden till samma familj cirka tjugo år senare. Deras andra dotter, Giotta, är nu gravid med sitt andra barn och bor hemma hos sina föräldrar tillsammans med sin man, Stelios, och sin bror, Hristos. Vi får nu veta att pappan i familjen har en hjärnskada som gör att han inte kan röra sig och han behöver konstant övervakande. Detta har gjort att familjen under en lång tid bara har haft en inkomst och de nu vuxna barnen måste spara och snåla för att få hushållet att gå ihop. De funderar då på att sälja en del land som tillhör dem men det visar sig att den marken redan är såld till ett EU-projekt utan att de har fått några pengar för den. Stelios kommer då på tanken att Hristos ska förföra en av de som har hand om planerna med bygget, en utåt respektabel familjeman som heter Giorgios, för att de sedan ska utpressa honom på de pengar han är skyldig dem.

Filmen visar hur människor blir påverkade av vissa livsomvälvande händelser även en lång tid efter det att de har hänt. När vi återvänder till familjen skulle man egentligen inte kunna veta vad som har hänt dem, livet har gått vidare och det har även de. Men smärtan finns fortfarande kvar och de visar sin sorg och frustration på olika sätt. Detta är inte en historia om hur bara en familj blir påverkad av denna sortens händelse, den visar hur fyra olika familjer blir indragna i ett komplicerat nät av lögner, svek och otrohet, allt som en konsekvens av olyckan. Mamman som inte har varit med en man sedan hennes egen blev sjuk och därför inleder ett sexuellt förhållande med sin dotters fästman. Dottern som känner sig otillräcklig och som konstant tvingas leva i skuggan av sin syster. Sonen som försöker hitta sin väg ut ur fattigdomen genom att manipulera olika människor med sin kropp och sexualitet. Alla karaktärer känns väldigt äkta och skådespelarna är mycket bra, det är en o-glamouriserad, naken och våldsam skildring av klasskillnaderna i det moderna Europa.

Det finns mycket referenser till grekiska dramer och myter i hela filmen. Precis som ett gammalt drama finns det många trådar som ska flätas ihop och det finns många stora känslor. Problemet är just det, här finns mycket stora, överdramatiska känslor och scener, musiken som ackompanjerar blir inte längre en del av handlingen utan den får ett eget liv och drar iväg någon annanstans. Detta förstör filmen lite, tillsammans med det stundvis pretentiösa filmspråket som inte passar in i den relativt nedtonade berättelsen. Men de ska ha en eloge för sin skildring av våld, i den här filmen blir våld inget häftigt som är en del av livet, utan det porträtteras på ett obehagligt sätt som nästan gjorde mig illamående.

 Jag läste dessutom några recensioner innan jag såg den och många av recensionerna sa samma sak; nämligen att det är väldigt mycket onödigt sex i den här filmen. Detta fick mig nästan att inte kolla eftersom jag själv hatar just detta. Men det var helt fel, jag förstår inte varför det alltid finns en moralpolis som står och hytter med fingret så fort det är sex med i en Europeisk film. För att europeiska filmskapare har anständigheten att visa det mer realistiskt än vad Amerikanska gör antar jag. Jag kan nu lugna era nerver och säga, vad man än kan tro av affischen så är det väldigt lite sex med och det lilla som finns med är inte särskilt grafiskt eller grovt för den delen. (Det är mer sex i första halvtimmen av "Lucky number Slevin" än vad det är i hela den här filmen. Det som är med är inte särskilt snyggt eller hett, för de har tydligen inte anammat the male gaze som sin bibel i hur man gör film. Till skillnad från varenda filmskapare som vill ha Justin Timberlake med i sin produktion av någon oförståelig anledning (usch, HATA, allvarligt, usch, talanglös i allt han gör, blä, urgh).)


Men för att återgå till ämnet, "Oxygono" är ett varmt, mänskligt drama som inte tvekar för att visa sina karaktärers brister och fel. Ett litet minus för melodramatiken men det räddas tack vare fantastiska skådespelarinsatser, bra manus och en gripande historia. Fyra av fem i betyg.