Några av er har säkert hört talats om "Die Herrlichkeit des Lebens", en roman om Kafka och om hur han var mycket lyckligare än många tror. Om ni vill veta mer finns det en artikel ni kan läsa här. Romanen är en kärlekshistoria mellan Kafka och kvinnan som sägs vara hans livskärlek, Dora Diamant. Ännu en bok som ska skaka vår bild av den plågade författaren och det manliga geniet. Det är dock inte bara Kafka som får den här behandlingen, även en av mina favoritförfattare, H.P Lovecraft har fått den här behandlingen. En kvinna får stå som en musa för att inspirera den stackars livströtta mannen och åter igen få honom att uppleva lyckan. Dock diskuteras kvinnorna ENDAST i relation till deras män. Om kvinnan blir känd är det för att hennes namn kopplas ihop med en känd mans. Det finns självklart flera exempel på det här, Kafka och Lovecraft blir bara extra tydliga eftersom deras respektive kvinnor konstant får stå som någon slags grogrund i diverse biografier och diskussioner om deras liv. Men listan blir säkert lång om man drar upp alla exempel på stora män som har haft en större kvinna bakom sig. Tillexempel Strindberg analyseras ofta utifrån vad kvinnorna han hade gjorde för hans författande. Det är dock konstigt att kvinnor som var författare inte diskuteras utifrån hur deras män inspirerade dem. Nej, i fall som tillexempel Virginia Woolf, Mary Shelley och Simone DeBeauvoir är män snarare något som håller dem tillbaka och får därmed ofta representera patriarkatet.
Nej, jag tror inte heller att alla kvinnliga författare har haft jätte-stöttande män och jag vet att det har varit svårare att vara kvinna. Men det handlar ju som alltid om hur man framställer det, jag valde de tre kvinnorna som exempel för att det finns ganska många säkra källor på att deras män faktiskt stöttade dem och inspirerade dem. Det skrivs dock inga stora kärleksromaner om Mary och Percy Bysshe Shelley, inga omskälvande romaner som ska få oss att få en annan syn på det kvinnliga geniet. För hon existerar nämligen inte. Nej det är sant, kvinnor kan inte bli geniförklarade, geni är förstås ett urvattnat uttryck som inte har någon plats i modernt språk, men även om det gjorde det skulle det inte gå. På samma sätt kan en man inte på något sätt vara källa till inspiration, om en kvinna är inspirerad av en man "går hon i hans fotspår" eller utvecklar hans idéer eller något. Mannen kan i vår kultur inte vara passiv, han är aktiv och ska handla själv. På samma sätt är en plågad kvinna inte heller lidande och konstnärlig, hon är bara psykiskt sjuk, som i fallet Emily Dickinson. Kvinnan kan säkert ha haft flera kärlekshistorier men de är inte kända, inga män står omskrivna som hennes musor. Nu kan ni säkert tycka: men det är ju bra, kvinnor kan själva och män är dem som behöver en extra hjälp på traven av en kvinna. Nej, tyvärr är det inte hela sanningen. Tvåsamhetstvång har i västvärlden länge varit en snara runt många människors halsar. Känslan av att inte kunna leva ut helt utan att vara en fånge till samhällets restriktioner och normer. Tanken om heterosexuell tvåsamhet som någon slags absolut källa till inspiration hjälper ju knappast till att få bort normer och tvång vad det gäller partners. Det hjälper speciellt inte till att göra kvinnor till offer och männens slavar. I en historia där kvinnan blir mannens inspiration blir det dessvärre ofta så att kvinnor som träffar "fel" män lider, inte för att de på något sätt mår dåligt i övrigt, utan för att deras karlar inte bekräftar dem stup i kvarten. Jag har nämligen en känsla av att mycket som vi vet om kvinnliga författare är en efterkonstruktion för att framställa en svag individ som konstant törstar efter kärlek och därför är så förbannat uppstudsig. Hitta en snäll man till henne och så kommer hon bli glad. Varför måste tillexempel Simone Debeauvoir lida av att hon och Sartre levde i ett öppet förhållande? Hon var med på tanken själv, hon hade tankar om förhållanden och om hur de borde utformas. Vem säger dessutom att han måste tyckt detta var toppen? Återigen får vi en bild av kvinnan som inte kan ta ansvar för sitt egna liv och ha egna idéer som inte utgår från typiskt kvinnliga ideal. Varför är det dessutom så skämmigt i vår kultur att vara nedstämd? Låt Kafka vara hur deprimerad han vill är allt jag kan säga, och låt ingen kvinna eller man tvinga på honom lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar