Året är 1960, världen står inte längre i krig, de första vågorna av ungdomskultur börjar dyka upp, någonstans i Liverpool sitter John Lennon och tar några försiktiga ackord på en gitarr. Alfred Hitchcock ger en viss film den lite skämtsamma betäckningen ”diskbänksrealism”.
”Saturday night and Sunday morning” så heter den, en film om en av den ”nya tidens” arga, unga män som ifrågasätter sina föräldrars ideal och som själv vill kunna bestämma hur han ska leva sitt liv. Ingen vet förstås, men vissa anar, att denna film kommer bli genrebildande och en stilistisk förebild för ett flertal generationer av brittiska filmskapare. Den råa dramaturgin och de skitiga miljöerna som kommer att bli ett slags ”trade-mark” för brittisk film under en lång tid fram över.
Karel Reisz heter regissören, han är ifrån början en dokumentärfilmare som sedan tar social-dokumentärernas ocensurerade stil och sätter in den i spelfilmens sammanhang. Han var självklart inte först, det fanns andra innan honom som ville spegla klassfrågor med hjälp av filmen, men det är det pricksäkra sättet han gör det på. Han ber aldrig om ursäkt och filmen får samma sjabbsnygga stil som den manliga huvudpersonen, spelad av Albert Finney, har. Det följer sedan flera exempel på filmer i denna ”diskbänksrealism” under 60-talet, tillexempel ”The loneliness of the long distance runner” och ”a taste of honey” som båda två är exempel på filmer där vi får helt nya perspektiv, vi ser inte längre filmer ur vackra hollywoodskådespelares synpunkt. Vi får inga fantastiska och eskapistiska berättelser, utan vi får se hur vardagen ser ut för en individ som annars står längst ner på samhällsstegen. De människor som tidigare i kulturen till stor del varit osynliga får nu en röst. Brottslingar, tonårsföräldrar, hemlösa och de ensamma blir nu insläppta i finrummet.
Vad gaggar denna stofil om kan ni nu undra? Vad har några filmer från 60-talet med någon eller något att göra idag? Hallå farfar, världen och samhället har förändrats! Det jag vill komma till är att det är här traditionen och arvet kommer in. År 2000 tillexempel kom det en underbar film som trollband hela världen, om en POJKE som ville dansa ballett istället för att följa sin manliga, gruvarbetande fars önskan om att han ska hålla på med boxning. Här kan man tydligt se stråk av den så kallade ”diskbänksrealismen”, fattigdom och fördomar visades upp ocensurerat, o-romantiserat och utan fördömande på ett sådant kärleksfullt sätt att även de hårdaste kritikernas hjärtan tinade lite (dock inte sagt att ALLA älskade den). Listan bara fortsätter, med nya brittiska regissören som skildrar både dåtid och nutid genom de osynliga människornas ögon, ta tillexempel Shane Meadows som bland annat har gjort ”this is england” (som senare följdes upp av en lysande TV-serie) eller Andrea Arnolds mästerverk ”Fish Tank”. Alla följer de en fin tradition där man ger en röst åt dem som är svaga, utsatta och de som samhället har stött ut.
(jag tänkte egentligen infoga en kortfilm av Simon Ellis här, men youtube har censurerat så man måste ha ett youtube/google konto för att kunna se den, har ni möjlighet finns länken till filmen i sin helhet här)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar