Big Brother, kockar och idioter

Ibland glömmer jag bort att cirka 98% av allt som går på dumburken är just det, dumt. Jag bestämde mig då för några dagar sedan att slökolla på TV:n för att spana in utbudet. När jag slog på TV:n möttes jag av "Big Brother" programmet som skulle kunna beskrivas som Jar Jar Binks efterblivna bror från helvetet. Det har cirka lika många hjärnceller och är lika irriterande. Jag klarade av cirka två minuter av denna idioti innan jag skrikande sträckte mig efter fjärrkontrollen och spanade in det övriga utbudet. Det tog dock inte lång tid innan jag insåg att det bästa bland de cirka trettio kanalerna vi har var en repris av ett Dr Who avsnitt, från 70-talet! Nej, Dr Who är inte fy skam men klockan åtta eller när det nu var ska det fan inte vara det bästa de har att erbjuda.

Ja, det är gammalt att klaga på det sunkiga TV-utbudet och ja jag kan lika gärna streama eller ladda hem det jag gillar men det är inte riktigt det faktum att jag inte gillar TV-utbudet som är problemet här.

På i princip varje kanal, cirka 80 timmar om dygnet går det- Reality TV. Det är program som handlar om de Göran Hägglund skulle beskriva som "verklighetens människor". Det vill säga folk från mestadels arbetarklassen som ser en chans till ära och berömmelse genom att göra sig till åtlöje i TV och bolagen är mer än glada över att låta i princip hela svenska folket döma de stackars människorna som hänsynslöst blir exploaterade, vi får skratta åt deras dumhet, skämmas lite över deras oförmåga och fascinerat döma och peka finger åt deras pinsamheter. Och medverkarna har inget emot det! Eller?

Vi lever i ett samhälle som konstant hyllar självförverkligande och klassresor. Att gå från att vara en nobody till att vara sveriges mästerkock ligger väl i linje med narrativet som vi i vår kultur älskar. Om personen i fråga kan tränga in en tråkig snyftar historia om hur hens farfar var full en dag på jobbet eller något älskar vi dem dessutom ÄNNU mer! Åååååh så fantastiskt du tar verkligen livet i dina egna händer! Jaha, till publikens höga nöje ja. Frågan är förstås varför någon som är duktig på att laga mat inte kan jobba på restaurang utan att behöva vika ut sig och alla sina fel i TV? Frågan är dessutom varför vi kräver att människor som faktiskt har praktiska kunskaper inom ett ämne ska tävla mot varandra för att visa hur bra de är? Om en person är duktig på att sjunga är det ganska oresonligt att människan ska behöva sitta och gråta och prata om känslor samtidigt som hen måste tävla mot andra människor som alla i princip sjunger likadant och det blir då en tävling om vem som har de kvalitéer som tittarna gillar mest. Vem är snyggast? Mest karismatisk? Har minst tråkiga bakgrundshistoria? Vad sägs om att faktiskt låta skivbolagen leta efter talanger själva? Eller vad sägs om att faktiskt själva försöka hitta vad NI gillar istället för att låta era hjärnor besudlas av åsikter om vad några fossiler till jury-medlemmar tycker är bra hos en sångare?

Men återigen, klass-tanken och kanon-idén om likriktningen inom kulturen som dessa program etablerar är dessvärre inte det enda problemet de har. Reality TV är nämligen VÄLDIGT billigt att producera (för det mesta). Det enda som behövs är några kameror, en producent kanske en programledare och så har du ett program. Vinsten som medverkarna kanske får är minimal om man jämför med vinsten som TV-bolagen gör. Och för varje gång de skapar kontroverser får de mer sponsorer och därmed mer pengar i producenternas fickor. Programmen går därmed med vinst hur de än gör, frågan är bara hur mycket eller lite vinst de får. Men för att försäkra maximal vinst väljer de självklart noga ut vilka deltagare de ska ha med och skapar situationer som de VET kommer skapa diskussioner. De som skapar programmen säkerställer alltså sin avkastning genom att vara helt säkra från början att de får tittare genom att redan innan programmet börja försäkra kontroverser och bråk. Bråk lockar tittare, tittare lockar sponsorer och så är cirkeln igång.

Det finns därmed ingen anledning för bolagen att anställa manusförfattare, producenter och regissörer för att skapa bra TV-underhållning. Reality TV är billigt, populärt och går i princip alltid med vinst. Vi går därmed miste om jobbmöjligheter för människor i TV-branschen och vi tittare går miste om nya kreativa idéer för TV-mediet. För TV är inget dåligt, kultur är oftast av godo, kultur inspirerar och motiverar oss. Dock är inte reality TV särskilt bra för vår kultur, visst ska ett fåtal program finnas, supply and demand som det heter. Men det ska inte få dränka resten av utbudet. Hur många mästerkockar som lagar anala rätter krävs det egentligen? (Kock-program behöver i princip en egen utskällning, för jag hatar dem så INTENSIVT). Varför vill producenter att vi ska kolla på dassiga program om människor som ägnar sig åt "självförverkligande"? Vad sägs om att försöka skildra verkligheten och faktiskt bilda folk? Nu vet jag att ni tänker: Men varför har du, som gillar barn-TV rätt att skälla på att andra människor kollar på program om vuxna människor som gör vad de vill med sina liv? Ja, jag hade hellre sett att 60% av den vuxna befolkningen satt bänkade framför teletubbies än att 3% kollade på "Big brother". Varför? Jo, i teletubbies får man iallafall lära sig att respektera andra och att man ska vara snäll. Rena motsatsen mot vad man får lära sig i reality-TV världen. Där det enda som räknas är att vinna, till varje pris och de ser verkligen till att de som medverkar vill vinna.

Tänk på att varje gång ni väljer att se reality-TV, vare sig det handlar om människor i ett hus, en bonde som söker fru, modeller eller kockar väljer ni bort ett program som är skriven av en professionell författare, proffsigt producerad och skickligt regisserad. Skulle ni inte hellre se det än ett program om en man som skäller ut människor i köks-miljö?

Nähä? Som sagt jag kan inte tvinga er men nästa gång ni ser på ett reality program DÖR en oskyldig kattunge! Tänk på det ni!

(jag tror det tar hand om det problemet)