Ja, igår i ett försök att vara intellektuell satte jag mig ner för att kolla på Babel som dessutom till min stora förtjusning hade med skräckförfattaren Anders Fager, om ni inte har läst honom måste detta åtgärdas nu, men dessvärre så var det en annan författare som var gäst innan honom. Detta var mongokungen Stig Larsson (ej att förväxlas med Millennium-författaren Stieg Larsson). För er som inte vet vem Stig Larsson är kan jag säga att han är en gnällig vit författare som blev stor under 80-talet genom att skriva gnälliga moderna romaner om hur det är att vara vit man och genom att gnälla i och om offentligheten. Han drog sig sedan undan för att gnälla i det privata och hans gnälliga tankar har nu offentliggjorts i en gnällig "roman" om hans gnälliga liv.
Så i veckan satt han och gnällde sitt vita mansgnäll i Babel samtidigt som han berättade om sin nya bok "När det känns att det håller på att ta slut" där han berättar om sitt missbruk och om sin nära döden upplevelse efter att han har haft ett antal hjärtinfarkter för något år sedan. Han sitter alltså i fåtöljen och berättar för stackars Jessika Gedin om att han ville skriva den här boken för att ingen skulle börja med amfetamin, detta kan jag ändå till viss del förstå, det kan inte vara lätt att nästan dö till följd av ett missbruk, men det är inte det som riktigt stör mig, det är tonen han konstant har.
Det finns två sorters manliga kulturpersonligheter jag har extra svårt för, den första är det missförstådda manliga geniet och det andra är den gnälliga vita medelålders mannen som är i den manliga varianten av klimakteriet och som gärna klagar oerhört mycket över hur förbannat jobbigt allting är hela tiden. Stig Larsson har lyckats med bedriften att övergå från att vara det svåra plågade manliga geniet till att vara den om möjligt ännu svårare, mer plågade gnälliga klimateriegubben.
Stackars Jessika Gedin får alltså som kvinna i ett patriarkalt samhälle sitta och nicka och vara förstående inför en smått överviktig gubbe med medelålderskris. Intelligenta, begåvade, pålästa och intellektuella Gedin får försöka trösta den här gubbjäveln även när han sjunger sin klagosång om "hur fånig han är med tjejer" och alltså sitter och berättar om hur svårt det är för honom att han inte längre kan få de kvinnor han vill ha. Alltså unga, snygga tjejer vill inte längre ha honom nu när han är en gnällig medelåldersman på samma sätt som de ville när han var en hyllad författare och offentlig gnällare på 80-talet. Detta är självklart väldigt svårt för honom och ger honom ett utmärkt tillfälle till att vara den plågade vita mannen igen.
News flash herr Larsson: alla vill ha människor de inte kan få, det är en del av livet. Du fick mer än din beskärda del av snygga tjejer när du var het och inne, att du inte förrän ganska långt upp i vuxen ålder behövde känna hur det känns att bli ratad ger dig ingen rätt att klaga, det gör dig tvärt-om till en av de lyckliga få som inte har behövt känna sig osäkra och oönskade. Alltså: att du innan har haft tur med kvinnor gör dig inte till offer, det betyder bara att du innan tog det för givet! En lyx som de flesta aldrig har haft. Och helt ärligt, om du var en ung, heterosexuell kvinna i dag och hade valet mellan en gnällig medelåldersgubbe och en snygg, fräsch ung kille hade du nog också sagt: hit the road farfar! och tyckt valet var ganska lätt.
Jag tycker det borde finnas någon slags namninsamling för att få SVT att be stackars Jessika Gedin om ursäkt, hon har inte studieskulder upp till öronen för att höra en gnällig man klaga om hur förbannat svårt det är att vara vit man i ett patriarkalt samhälle med vitprivilegier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar