Ja vad är det som gör att Lovecraft skiljer sig från andra författare i samma genre? Är det hans språk, hans fantasi, hans miljöer eller karaktärer? Jag har dessvärre inget svar men jag vet att han fick mig att förstå och förundras över världen vi lever i och den sköra balansen mellan fiktion och verklighet, dröm och fantasi. Som ung i dag har jag växt upp med idealet och tanken att skräck, det är inget för mig. Skräck för mig var nämligen psykologiska thrillers, japanska eller amerikanska spökfilmer eller, i värsta fall, tortyrporr á la saw och hostel. Inget jag vanligtvis går i gång på kan jag lungt säga, men i och med Lovecrafts intåg introducerade han mig till en helt ny värld, en värld full med ångest, eskapism, frågor och förhoppningar. Viljan att fly från sig själv, från världen och att söka sig till något större sammanhang, ett större kosmos där allt är logiskt och allt går ihop. Lovecrafts karaktärer har ofta någonting gemensamt nämligen, alla upptäcker mer än vad de hade velat, de är ofta nyfikna men när de sedan låter sig själva dras med för långt inser de att det inte finns någon återvändo. De hamnar lätt i en mardrömsliknande tillvaro som får dem att inse hur små och betydelselösa de själva är, de är endast en del av en större bild och när de har spelat ut sin roll finns det ingen användning för dem längre. Ta till exempel Henry Akeley i "Viskningar i mörkret", en man som endast är ett offer för högre makter eller hur huvudpersonen i "Cthulhu vaknar" förstår att det finns en ondska äldre än tiden som bara väntar på att släppas lös.
Det är ingen munter syn på livet och världen som Lovecraft har men det är inte heller meningen. Mycket av hans romaner skrevs under eller efter svåra motgångar i livet, han led av mardrömmar och hade troligtvis självmordstankar från en ganska ung ålder. Han skrev flera dödsskildringar och dödsriket i Lovecrafts noveller är aldrig plågsamt eller skräckinjagande utan det är nästan alltid harmoniskt, vackert och rofullt. Det som är plågsamt är dock alltid livet, det är där allt lidande sker och det är där man aldrig vet vad som ska ske och det är framförallt där det finns ondska, vare sig denna ondska är andras illvilja, monster eller onämnbara skapelser.
Trots detta måste jag säga att det finns ljusa delar av hans författarskap, det finns humor och det finns vänskap och framförallt hopp. Hoppet om att det ska lösa sig, hoppet om att man kan förändra, visst så fungerar det vanligtvis inte men ändå finns det ljus i all svärta.
Jag antar att för att summera så är det jag vill ha sagt att Lovecraft visade mig en helt ny dimension på skräckgenren, skräck kan vara något vackert, en del av livet och att vara mänsklig, det handlar inte om att skrämmas maximalt, utan om att få läsaren att utforska sin egen fantasi, drömmar och framförallt sin egen rädsla.
Det var det första författarporträttet under skräcktemat, näst på tur är Poppy Z Brite som ni redan nu kan förbereda er på genom att läsa min syrras recension/ analys/ hyllning till "Lost souls"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar