Hollywood, drömskaparen?

Efter en dålig vecka ville jag bara koppla av med en film (eller egentligen med att spela TV-spel, men så blev det inte), därför hyrde jag och panelhönan "friends with kids" en lättsam komedi som vi trodde skulle vara lite mer intelligent än många andra filmer i samma kategori. Ack så fel vi hade. Om man bortser från den sunkiga handlingen och filmens totala förutsägbarhet, hade den också en väldigt unken syn på det här med relationer och parförhållanden.

 

Om ni någonsin har sett en enda större film som på något vis tillhör genren "romantisk komedi", vet ni vad jag pratar om. I just denna genre finns det endast ett fåtal möjliga alternativa scenarion för vilka människor som ska få varandra och deras kärlek ska sedan hålla för evigt. Paren eller rättare sagt, de blivande paren, i romantiska komedier är i cirka nio fall av tio alltid vita, medelklassiga, heterosexuella, monogama och unga. Det är därmed sällan man ser en romantisk komedi med folk som är färgade, arbetarklass, homosexuella eller över 50 år gamla. Visst, de karaktärer som tillhör de senare kategorierna finns ofta med som biroller och får ofta vara roliga eller liknande (se: den snabb-käftade färgade karaktären eller "bögkompisen" som ofta porträtteras som en kvinna med penis).

Varför är det här så dåligt då? Jo, om man bortser från det enkla faktum att det sällan förekommer människor från minoriteter i denna sortens filmer, och att det som alltid i hollywood-produktioner finns stora marginaliserade grupper som aldrig syns trots att de inte är minoritetsgrupper visar den här sortens filmer hur normen ska se ut. Det vill säga, genom media ser vi vilket beteende och annat som är "normalt", oavsett hur opåverkade och upplysta vi känner oss blir vi influerade av media. Och vi blir speciellt influerade av den sortens media som är massproducerad och framförallt masskonsumerad.

Det riktiga problemet med den här sortens filmer är dock att de ofta har en väldigt föråldrad syn på relationer. Man ska endast ha en partner, den här partnern kommer dessutom vara den du lever med resten av livet och till sist skaffar (biologiska) barn med. Jag säger inte att det är fel att leva på det här sättet, jag säger inte heller att alla filmer som finns måste porträttera verkligheten exakt som den är, jag förstår att den här sortens filmer fungerar som sagor för vuxna, att det är eskapism från vardagens bekymmer, det är inget fel med det. Det som dock är fel är att i princip alla större filmer som ingår i kategorin "romantiska komedier" aldrig kan vissa några alternativa levnadssätt, det är alltid man-kvinna i ett monogamt förhållande. Verkligheten ser ju inte alltid ut så här. Vore det så hemskt om vi fick se Cameron Diaz i en film om ett lesbiskt par? Eller vore det verkligen världens undergång om "sommarens romantiska komedi" handlade om en skilsmässa som inte slutar med att de hittar varandra igen? Varför ska vi begränsa oss själva och vår kultur med den sortens filmer som vi har sett 200 gånger innan, varför inte pröva något nytt? Något som förhåller sig relativt sanningsenligt till verkligheten men som ändå kan vara lite roligt och så där tokigt som folk uppenbarligen gillar?Eller åtminstone en film som visar att allt inte behöver vara heterosexuellt, sockersött och medelklassigt. Det är okej att vara något annat, faktum är att den sortens filmer redan har gjorts, se till exempel "The kids are all right", en film om ett lesbiskt par som gick tusen gånger bättre än alla sunkiga rom-coms som kom upp samma år. Det är inte ens en chansning på om folk kommer gilla det eller inte, det är bara vanligt, gammalt mögligt stofili.