Återigen dags för torsdagstoppen, den här veckan går i skräcktemat för vi ska lista: topp fem; läskigaste populärkulturella upplevelserna. Med detta innebär att man får ta allt som har skrämt en inom populärkultur, det vill säga film, böcker spel och så vidare.
5. Början av "Amnesia, the dark descent" - "Amnesia" har (med rätta!) utnämnts till ett av världens läskigaste spel, och även om jag vanligtvis är en riktig mes vad det gäller allt läskigt och försöker vanligtvis hålla mig borta ifrån läskiga filmer, TV-serier och annat, men just läskiga spel har jag av någon outgrundlig anledning inte lärt mig att hålla mig borta ifrån. Det här spelet tog mig omotiverat lång tid att spela ut, främst på grund av att jag kunde spela max 40 minuter i taget utan vara rädd för att drabbas av någon slags psykos. Det finns mycket läskiga stunder i spelet, men precis i början, innan själva historien har kommit igång, är just det värsta. Stämningen är så himla hemsk och hela jag rös vid tanken på vad som väntade bakom nästa hörn. Tanken om att något osynligt, onämnbart jagade mig skrämde mig något rejält och hade starka funderingar på att inte spela klart spelet. Gjorde det till sist och kan väl säga att jag är nöjd med att ha fått någon slags avslutning, men det är inget jag vill göra om.
4. Hela "The Path" - Jag vet att det blir mycket spel på min lista men som jag sa innan har jag av någon anledning svårt för att hålla mig borta från just skräckspel. Det här är ett av de läskigaste spelen någonsin enligt mig, det är elegant gjort, det är trolskt, eggar fantasin och är förvånansvärt hårt i sin framtoning. Man spelar sex olika systrar som alla får genomgå en slags rödluvan historia, de är på väg till sin farmors hus men går in i skogen på vägen och träffar olika versioner av vargen. Det är ett spel som handlar om att växa upp, förlora sin oskyldighet (dock inte alltid ens oskuld), stämningen är så tät att det känns som att man kan gå in i spelet och ta på luften. Musiken är bland det läskigaste jag har hört och rent generellt kan jag väl säga att den här skogen inte är någon jag hade gått i ensam.
3. Psykoserna i "Repulsion" - Roman Polanskis klassiska film om
en ung kvinna som lider av diverse mentala störningar. I filmen får vi
följa henne och se hur hennes syner blir värre och värre för varje stund
som går. Har inte sett den här filmen på väldigt länge så ni får
ursäkta att det blir ganska kort. Kommer dock ihåg att jag tyckte den
var väldigt obehaglig första gången jag såg den. Därför hamnar den också
så pass högt, många av de andra sakerna på den här listan kommer att
åldras och kännas gamla men jag tror att folk fortfarande om 20 år
kommer tycka att "Repulsion" är en obehaglig film.
2. När familjen börjar bli galen i "The color out of space" - Visste att jag ville ha med någon HP Lovecraft novell eller roman, men visste inte riktigt vilken jag skulle välja, det finns så pass många bra att välja mellan. Till sist valde jag en bit ur "The color out of space" eftersom detta är den novell som har skrämt mig mest. I novellen i fråga landar en konstig meteorit i en familjs trädgård, konstiga saker börjar ske och det blir tydligt att denna stenen från rymden inte var ämnad för denna världen. Allt på familjens ägor börjar förvandlas till och täckas av ett slags damm och alla i familjen blir galna. Detta är så fantastiskt välskrivet och så rysligt att jag knappt hittar ord för det. Är man ett skräck-fan är det här definitivt någonting att spana in. Kan fortfarande skrämma folk mer än 80 år efter att den skrevs och det är inte illa.
1. Slutet i "Scratches" - "Scratches" är ett ganska litet spel som jag inte hade hört talats om när jag köpte det, fick det för cirka 2 dollar på Steam och blev förtjust då jag insåg att jag hade hittat ett peka-och-klicka spel i skräck / mysterium - genren. Blev mindre förtjust när jag insåg att 1. Det är svårt som fan (vet inte hur ofta jag behövde fuska för att jag hade försökt hitta någon lösning i vad som kändes som timmar) och 2. att det knappast var så tandlöst som det såg ut. Med lite halvdan grafik och ett ganska långsamt tempo verkade det ganska harmlöst, men ack så fel jag hade. Var konstant övertygad om att för varje gång jag blev rädd kunde det inte bli läskigare, jag hade fel. Till sist kändes varje minut som en slags långsam tortyr, det var läskiga ljud, as-svåra pussel, mycket letande i källare och mörka utrymmen, men jag stod ut och sedan kom slutet. Grejen med "Scratches" är att slutet överraskar en, detta eftersom man först tror att det är slut, andas ut och tror att man är redo att gå. Sedan hör man ett ljud som man måste undersöka, jag tänker inte förklara eller förstöra överraskningen för er men jag kan säga att jag för första gången i mitt liv grät av rädsla. Så fruktansvärt rädd var jag, och för att göra det hela lite mer pinsamt, så var jag faktiskt hela 20 år gammal när jag spelade det här. Vissa blir inte alls rädda av det här, andra säger att det är lite mysrysligt, själv blev jag traumatiserad. Är du lättskrämd är det här verkligen inget att rekommendera, nej det är inte världens bästa spel men med en läskig historia som drar in en och fångar en ända till slutet måste jag säga: bra gjort till spelskaparna, jag var garanterat livrädd. (det första jag gjorde när jag hade spelat klart det var att radera det från min dator och sedan kolla igenom så att inte en enda del av det fanns kvar)
Det var veckans lista, ber om ursäkt över de något tråkiga valen och hoppas kunna göra lite bättre ifrån mig i framtiden, tills dess kan ni ju underhålla er med att läsa systrarnas listor på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se förhoppningsvis är deras val lite roligare och mer spännande. Inga bubblare den här veckan eftersom jag inte kommer på några. Tack så mycket för att ni har läst och så får vi se om det blir någon lista nästa vecka.
Efter en ganska lång tids uppehåll är torsdagstoppen nu tillbaka! Den här veckan spanar systrarna in topp fem: de bästa kärlekslåtarna. Det vill säga låtar om kärlek, så enkelt var det. Det finns inga regler den här veckan mer än att man måste kunna motivera sitt val. Då sätter vi igång och vi börjar som vanligt nedifrån med plats fem:
5. Legendary pink dots- I love you in your tragic beauty. Hade jätte-länge svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om den här låten, en del av mig sa att den var lam som tusan en annan del sa att den ändå var rätt fin. Nu har jag landat i att jag gillar den, starkt! Även om man kan tycka att kvinnosynen som framgår i texten kanske inte är den bästa (man ska vara passiv, vara svår att få) tycker jag ändå att det är en fin, melankolisk och framförallt sann historia om hur livet och förälskelse känns ibland. Man har sett någon på avstånd, blir intresserad, är för jävla mesig för att ta kontakt och personen är alldeles för innesluten i sig själv för att märka en. Man finner sedan att förälskelsen inte har avtagit, utan blivit starkare, trots att man är total-ignorerad, då har man snarare blivit kär i en idé om en person än själva personen i sig. Istället för att överkomma sin rädsla isolerar man sig och mår skit för att man tror att en person som skulle kunna förstå en och kanske till och med rädda en från ens situation går en förbi. Personen blir ett ideal och därmed extremt svåråtkomlig. (Och nej, detta beteende är inte hälsosamt!)
4. The Smiths- There is a light that never goes out, Har älskat denna låt sedan jag hörde den för första gången, då var jag tretton år gammal och hade precis börjat på högstadiet, var osäker som tusan och kände att någon för första gången förstod mig. Älskar den fortfarande, speciellt eftersom låten nu har fått en annan innebörd för mig. Den här låten har också framställts som en slags visa för homosexuella tonåringar (kan inte visa sina känslor för personen de är kära i, känner sig isolerade från familjen och omvärlden) men det jag framförallt tycker är väldigt fint med den är att den inte behöver handla om romantisk kärlek, för mig gör den nog det men den kan också handla om vänskap. För mig handlar dock texten om helvetet som är när man är för blyg för att visa sitt intresse för någon, att personen i fråga ser en som en "vän", men trots detta är man nöjd eftersom man bara vill vara nära hen, man drömmer om när man ska träffas, att personen helt plötsligt ska se en ur ett annat ljus, fantiserar om hur man ska förklara sin kärlek men i slutändan kan man ändå finna sig i att det kanske aldrig blir vi två, men jag har hen ändå nära. Då kan det finaste som finns bara vara att åka i samma bil och vara tysta tillsammans och veta att om jag dör nu, får vi åtminstone vara tillsammans i slutet, och det är starkare och vackrare än någon förälskelse-eufori.
3. Rauli Somerjoki- Ikkunaprinsessa, nu kommer ett lite konstigt val, det är en finsk jazzlåt från 80-talet (tror jag), men detta val är eftersom jag ville ha med någon jazz-låt men kunde inte välja vilken. Jag ville också ha med åtminstone en låt som inte framförs på engelska, och tadaa! Även om texten till den här kanske är lite stalkig, titeln betyder "fönsterprinsessa" och handlar om hur en ung man ser en kvinna i ett fönster och han blir väl snarare fysiskt attraherad än kär, men aja. Handlar väl också lite om att vara kär i en idé om en person snarare än personen i fråga. Tyvärr kunde jag av okända anledningar inte välja den versionen jag ville ha, men om ni vill höra versionen med en av världens vackraste män, nämligen Ville Valo, ligger länken till videon här och jag skulle rekommendera det, eftersom jag gillar den versionen mer, men här får ni istället originalversionen eftersom jag vet hur jobbigt det är att trycka på länkar och att ni troligen bara skulle skita i att lyssna på låten hellre än att behöva gå in på en ny sida och sedan gå tillbaka.
2. Björk- Pagan poetry, en låt som tar upp den fysiska kärleken snarare än den emotionella, men den framställs här på ett väldigt rent sätt, den fysiska kärleken är inte bara en del av förälskelsen, den är väsentlig. Har innan nämnt hur mycket jag gillar Björk och då framförallt hennes sätt att framställa män i sina texter, det är män som är vackra, fragila, känsliga och passiva och detta återfinns självklart även i "Pagan poetry". Tycker bara det är förbaskat bra framfört, hennes röst väcker något i mig och det är så mycket känslor och det är så storslaget och jag kan inget annat än applådera hennes briljans!
1. The Smiths- I won't share you, nu kanske ni säger, Va!? En till The Smiths låt och ja, de har varit min favoritgrupp ett väldigt bra tag (sedan jag var cirka 12) och därför är det bara naturligt att jag har svårt att välja. Tycker hur som helst väldigt mycket om den här eftersom den beskriver hur oerhört dum man kan bli av sina känslor ibland. Man beter sig konstigt och får ett förhållande till sig själv och till sin relation till en annan människa som är helt skev. Man ser sig själv som att man på något sätt har "förtjänat" att ha en relation med denna underbara människa och detta blir aldrig bra. Ingen kan leva upp till de här förväntningarna och personen kan ofta inte ha fel, det blir speciellt jobbigt om personen i fråga inte vill ha en tillbaka. Då känns det som att världen är hemskt orättvis och man straffar sig själv för att vara fel helt enkelt. Och man mår så kasst! En slags tröst till alla som inte kan det här med romantiska förhållanden, och nej, man växer inte av dem, men man lär sig att leva med det och även om det känns för jävligt och det känns som om någon har rykt ut stora delar av ens själ och ja, det gör ont och det tar tid att läka, man vill under en lång tid gå i kloster, gömma sig, sluta vara så ynklig och pinsam och tycka synd om sig själv, men det går inte! Men man vet åtminstone att man lever! Och kan inte detta vara vackert i all sin svärta?
Det var veckans lista som nu är tillbaka efter en lång tids uppehåll, tack för att ni har väntat så tålmodigt och tack för att ni har läst, nästa vecka blir det kanske en ny lista, vågar inte lova något men medan ni väntar på det kan ni ju spana in systrarnas listor på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se och nej det är kanske inte de mest upplyftande låtarna jag har valt men jag är inte en väldigt upplyftande person. Jag önskar att jag kunde fylla min lista med massa gulliga låtar om pojke möter flicka och säga att de påminde mig om en hel del lyckliga stunder, men jag är ärlig och detta tycker jag betyder någonting.
Bubblare: The Cure- Love song, väldigt fin och melankolisk
Morrissey och Siouxsie Sioux- Interlude, en av världens bästa duetter
(och jag vet att jag publicerar lite väl tidigt men jag är redan klar och vet inte om jag kommer ha tid/ komma ihåg att lägga upp den senare och det är ju faktiskt torsdag, bara väldigt tidigt på torsdagen)
Torsdag igen, den här veckan tar vi en titt på topp fem: bästa magiska djur, det vill säga djur med olika magiska egenskaper. Med djur menas en varelse som inte är mänsklig på något sätt och med magisk menar vi att det måste vara på olika sätt erkänt att djuren har vissa magiska egenskaper, så inte djur som alla kan tala eftersom de är som människor eller liknande. Dock får man använda både djur som existerar och såna som inte gör det. Den här listan lär bli en av de sämre på länge, så nu bara kör vi:
5. Fernisulven från nordisk mytologi, Loke och Angerbodas barn som är en gigantisk, argsint varg som ingen kedja kan binda, vid Ragnarök ska han ta sig loss från sin fångenskap och döda Oden och Sleipner. Jag är intresserad av mytologi så då fick det helt enkelt bli honom.
4. Cthulhu från "Call of Cthulhu", Cthulhu är en onämnbar, evig ondska som lurar på botten av havet utanför Chiles kust, han orsakar oro bland människor på ett omedvetet plan och det finns flera kulter som avgudar honom och väntar på dagen då han ska resa sig igen. Cthulhu är väl egentligen inte en bra karaktär i den mån att jag skulle vilja träffa honom men han är ändock intressant att läsa om.
3. Paarthurnax från "The Elder Scrolls V: Skyrim", Paarthurnax är en gammal vis drake som brukade vara ond men som nu hjälper människorna i kampen mot ondskan. Han pratar en hel massa strunt och är något av en filosof, så på det sättet är han rätt jobbig men eftersom det hade varit omöjligt att klara spelet utan honom så han får en ganska hög topp-placering.
2. Vingfåle från "Harry Potter-serien", Vingfåle är en hippogriff, det vill säga han är delvis örn och delvis häst. Han är väldigt fin och väldigt stark och det var väl det jag kunde säga om honom. (jag vet att det ser ut som att en tolvåring har skrivit det här)
1. Falkor från "Den oändliga historien", Falcor är en lyckodrake som hjälper båda protagonisterna, Bastian och Atreyu på sin resa genom fantasien, detta var min favoritfilm när jag var liten och Falkor var en av de bästa karaktärerna, han var så vis och modig. Den oändliga historien är bara bäst, så är det.
Det var denna veckans lista, tack för att ni har läst och glöm inte gå in på systrarnas bloggar och läsa deras listor på samma tema, adresserna är som vanligt: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se det blir inga bubblare den här veckan eftersom det var svårt nog att få ihop fem stycken.
Nu är det dags för veckans andra lista, den här gången är den tillbaka på sin vanliga tid och nu ska vi ta en titt på topp fem: de bästa svenska filmerna. Jag tror inte det här ämnet kräver någon vidare introduktion så då börjar vi direkt.
5.Apflickorna, riktigt bra film om förhållandet mellan två tjejer. Har du inte sett den ska du definitivt göra det. Skådespelet är fantastiskt, musiken är fenomenal och hela filmen är bara väldigt välgjord.
4. Det sjunde inseglet, riktig klassiker som jag av någon anledning undvek en väldigt lång tid, hade fått uppfattningen om att den skulle vara seg, tråkig och mossig men istället visade det sig vara en riktigt bra film om livet, döden och de andra svåra frågorna.
3. Populärmusik från Vittula, visst kan man säga att den inte är lika bra som romanen och visst är det inget cinematografiskt mästerverk av kosmiska mått, men jag tycker ändå att det är en fin skildring och att den dessutom har lyckats väldigt bra med att just översätta boken till filmmediet.
2. Pelle Svanslös, en av de bästa animerade filmer som någonsin gjorts. Det finns ju en anledning till att jag flyttade till Uppsala. Filmen är dessutom inte lika sexistisk som böckerna är.
1. Den enfaldige mördaren, en väldigt bra, om än något vinklad, film om klassamhället i Sverige, eller egentligen om klassamhället överhuvudtaget. Visst kan man tycka att den ibland är lite övertydlig men den är ändock en av de bästa svenska filmerna som någonsin har gjorts.
Det var veckans andra lista, torsdagstoppen är tillbaka nästa vecka på samma tid som vanligt, tills dess går det självklart bra att önska teman och ni får inte glömma att spana in systrarnas listor på samma tema, de finns som vanligt på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se och som vanligt får ni några bubblare.
Hets, en sevärd film om maktpositioner och annat
Sebbe, också en riktigt bra skildring av klassamhället i Sverige
Ondskan. jag föredrar faktiskt filmen framför boken, den svenska film som jag av någon anledning har sett flest gånger.
En ny vecka och en helt ny torsdagstopp, denna vecka är temat topp fem: skurkar. Skurkar i det här fallet menas med medvetna antagonister som dessutom måste ha någon slags vilja eller eget medvetande, det vill säga inte saker eller händelser. Ni som har följt min blogg vet att jag redan har gjort en topp fem: bad boys och en topp tre: antagonister i spel. Den här listan kommer dock bli annorlunda eftersom att det inte finns några krav på var karaktären måste vara hämtad ifrån och inte heller att vederbörande måste vara snygg eller ha några andra kvalitéer, vi får alltså hämta karaktärer var i från vi vill vad det gäller kultur. Med detta sagt drar jag igång listan!
5. Loke / Loki från "Thor / The Avengers" jag vet att han var med på min "Bad Boy" lista men han är en väldigt bra karaktär. Han har en väldigt udda syn på moral och styre, han gör saker för att han tycker det är kul att skapa kaos och han vill även göra sin bror avundsjuk. Visst kan man säga att han ofta gör saker och ting för att det ska bli bättre men han är ingen god karaktär, han vet att mycket av det han gör är fel. Han är självklart också snygg!
4. Mr. Scratch, från "Alan Wake / Alan Wake's American nightmare" har redan nämnt honom ett antal gånger och det börjar kännas lite tråkigt. Men dock är han ändå en av de bästa karaktärerna i ett TV-spel någonsin. Mr. Scratch är en helt ond karaktär som inte bryr sig om andras liv eller känslor. Han använder sin charm och sin sexualitet (ärligt hur ofta gör manliga karaktärer det?) för att manipulera dem i sin omgivning.Jag gillar't
3. NegaDuck från "Darkwing Duck", jag har ganska få minnen från den här serien som barn eftersom den inte fick visas i SVT efter 1992 därmed kunde jag endast se den på ett fåtal söndertittade VHS-kassetter. Jag kommer dock ihåg att min granne hade en kassett med båda delarna av "just us justice ducks", där just NegaDuck är med. I vuxen ålder har jag även sett Darkwing Duck på sitt originalspråk, och jag måste säga att NegaDuck är en av de skurkarna som fortfarande håller måttet. Han är väl vad man skulle kunna kalla för en sociopat och det är alltid som mest våldsamt när han är med, men han är också den som är roligast eftersom han inte har en gimmick. Han är dessutom möjligtvis nekrofil eller kannibal eller liknande, det är inte ofta sånt hamnar i barnserier.
Han använder inte motorsågen för att
kapa träd
2. Mårran från "i Mumindalen", Mårran är en varelse som är så kall att var hon än går lämnar hon ett spår av is och frost. Ingen kan komma nära eller röra henne utan att förvandlas till is, hon är därför väldigt ledsen och ensam och vill egentligen bara ha kärlek. Jag vet att jag sa att karaktären var tvungen att ha gjort ett aktivt val att vara ond men Mårran är så pass läskig att hon var tvungen att hamna på listan. Hon ska dessutom symbolisera det nordiska vemodet och det är verkligen en bra porträttering av denna företeelse.
1.Moriarty från "Sherlock", det finns självklart lika många olika versioner av Moriarty som det finns versioner av Sherlock Holmes, men jag valde så som han porträtteras i "Sherlock" eftersom jag tycker att Andrew Scott gör ett bra jobb i att skapa en karaktär som är en riktig psykopat, han är verkligen obehaglig och otillräknelig. Han är så som man alltid har velat att han ska vara och alla andra versioner bleknar i jämförelse. Han är kaxig, självsäker och alltid lugn, vilket gör att han är den perfekta motparten till den lite mer aspiga Sherlock.
Tack för att ni har läst veckans lista, nästa vecka blir det som vanligt en ny lista på ett nytt tema, tills dess kan ni läsa mina syrrors listor och dessa hittar ni som vanligt på: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se
Bubblare: Spike från "Buffy the vampire slayer" en vampyr som innan har dödat två stycken vampyrmördare, men som sedan blir god och allt det där.
Nu är det återigen dags för torsdagstoppen, efter förra veckans uppehåll kommer vi tillbaka med topp fem: Musikvideor. Just musikvideor är ju ett ämne som jag inte är jätte-bra på. Jag är inte riktigt rätt generation eftersom MTV slutade visa musikvideor när jag var i mina tidiga tonår, senaste gången jag såg en musikvideo som jag inte letade upp själv var väl i gymnasiet och redan då hade musikvideon börjat dö ut. Därför kanske inte det här blir en helt fantastisk lista men jag ska göra mitt bästa, jag har ju ändå sett en del musikvideor och jag vet ju vad jag tycker om. Den här listan kommer dessutom inte bli så där extremt mega up-to-date eftersom de flesta band jag lyssnar på nu för tiden är för små för att göra musikvideor så länge de inte gör sunkiga live-videor där de bara lägger till musik eller liknande. Därför blir det här mest en kompott av olika musikvideor från tidigt 2000-tal och det är väl inte alltid det sämsta. Den här veckan har jag faktiskt ingen aning om hur lika eller olika våra listor kommer vara, jag antar att de kommer vara väldigt olika eftersom det ändå finns en generationsklyfta mellan oss och att vi dessutom har olika smak. Så det ska bli spännande att se vad syrrorna har på sina listor, för jag har ingen aning. Här kommer hur som helst listan och jag måste återigen understryka att detta är min personliga topplista för tillfället, om ni frågar om en vecka kommer den troligen se helt annorlunda ut.
5. HIM-Funeral of hearts. Nu hör jag folk säga: äru gäj elle? Men lyssna här, HIM var ett band som jag gillade när jag var cirka 11 till 15 år, har knappt hört dem sedan dess. Jag tänkte på den här videon eftersom jag kommer ihåg första gången jag såg den. Jag var elva eller tolv år, gick i mellanstadiet, det bästa TV-programmet som gick var självklart Spinn, musikvideoprogrammet som sändes i SVT. Jag älskade den här sortens program när jag var yngre. Hur som helst så kommer jag ihåg att den här låten var en bubblare till den tio-i-topp lista som de hade varje vecka, där man fick rösta på den musikvideo man tyckte bäst om för tillfället. Och lilla jag gick självklart och röstade på den här låten, den enda gången jag vet att jag har röstat på något sådant här program. Utöver att jag tyckte att låten var fantastiskt bra (något som jag kanske inte tycker nu) så tyckte jag självklart att sångaren var ur-snygg! (Jag har ju redan nämnt att det var i denna ålder som jag upptäckte att bärare av Y-kromosomen besitter vissa estetiska egenskaper.) Hur eller hur så kom den inte vidare särskilt långt (låg bara på listan någon vecka tror jag, på en ganska låg placering dessutom) men därför får den komma med här. Dessutom så är jag fortfarande inte den som är den vad det gäller snygga androgyna karlar med för mycket smink som poserar (för helt ärligt, den här musikvideon handlar bara om hur snygg han är, de försöker dölja det med lite arty-farty bilder på gamlingar och hästar, men det är ganska genomskinligt)
4. P!nk- Stupid Girls, den här videon kom nog när jag var cirka 14 år, tyckte den var svin-rolig och gillade redan då dess feministiska budskap. Det är ett roligt sätt att ta upp ett så pass allvarligt problem som köning av individer faktiskt är och dessutom hur kvinnor representeras och uppmuntras att bete sig. Jag tycker det är kul att en så pass stor kvinnlig artist som P!nk faktiskt vågar stå på sig för sina åsikter och vågar ta tag i en sådan här fråga som kanske inte alltid är den mest populära. Gillar dessutom den läskiga Barbie-tanten i slutet.
3. Take that- Pray, såg den här videon på VH1 när jag gick i högstadiet tror jag, kommer inte ihåg vad jag tyckte om den, tyckte nog den var rätt dassig eftersom det här inte är riktigt min musiksmak, och det var det definitivt inte på den tiden. Senare återupptäckte min syrra den och jag insåg genialiteten i den, fasiken vad bra den är. Den är snygg, enkel och allt det där sen är det en massa halvnakna män i den. Kanske ska sluta skriva om den här videon innan det blir läskigt, men den är sjukt bra, det är fantastiskt att någon vänder på könsrollerna och att det är män som är objekt. Vad mer kan jag säga? Jag gillar't!
2. Radiohead- There there, nu börjar vi komma in på territorium där saker och ting faktiskt är bra, på riktigt. Radiohead är ett av de där verkligt ikoniska banden, allt de gör blir älskat och uppskattat och så även deras musikvideor. När det dessutom är ett band där så många har utbildningar inom konst måste de ju göra rätt ibland och de har verkligen träffat rätt vad det gäller den här. Låten blandat med bilderna skapar en mystisk, nästan mytisk känsla och framför oss utspelar det sig en slags saga. Bildspråket med de vildvuxna träden, söta djuren och udda ljussättningen gör att vi träder in i en magisk värld där allt inte är som det verkar. Man kan tycka att låten och videon egentligen inte hör ihop, men grejen med radiohead är just att man själv får tolka deras musik, med denna videon skapas det dessutom ett stort antal möjligheter för vad låten kan handla om. För mig har det här blivit en slags kortfilm snarare än en musikvideo, en film om att vara vilsen och träda på främmande mark, att vara nyfiken och göra misstag. Thom Yorkes röst är ju dessutom så otroligt vacker att man får rysningar.
1. Sigur ros- Untitled, en av nutidens bästa videokonstnärer har gjort denna musikvideo, nämligen Floria Sigismondi. Denna video börjar ganska normalt, trots att det finns en del ledtrådar om att allt inte står rätt till kan man inte förbereda sig på vad som kommer visas, den utspelar sig nämligen i ett post-apokalyptiskt landskap, vi får se detta ur några barns synvinkel och vi får aldrig veta varför det är så här. Fotot och ljussättningen är ur-tjusigt och det skapar en viss känsla av att allt är nersmutsat, förlorat och borta för alltid. Historien som utspelar sig är ganska sorglig och man blir ganska nedstämd. Det är helt enkelt en svinbra video med en riktigt fin låt till, precis som det ska vara. Det här är dessvärre en nerkortad version men ni borde försöka hitta den riktiga långa versionen, väl värt det!
Sådär, det var veckans torsdagstopp, kanske inte den bästa någonsin men som sagt, det är min personliga lista för tillfället, jag kände att jag inte ville hitta as-hippa band med jätte-snajdade musikvideor bara för detta, för det hade inte varit ärligt. Men tack för att ni har läst, nästa vecka blir det en ny topp fem på ett nytt tema. Glöm nu inte att spana in mina syrrors listor på: tvangstankekedjan.blogspot.se och enpanelhona.blogspot.se
Bubblare: Screaming Lord Sutch- The train kept a'rollin, som jag innan har nämnt behövde inte den här mannen några "video hos", han kunde vara sin egen Psy- Gangnam Style Rolig video med bra dans, tack Frida för att du visade mig den! Of monsters and men- Little talks Fin video med en bra låt till, tack går till Felicia för att du påpekade detta!
Ja, då var det dags för torsdagstoppen igen, den här veckan är temat topp fem: ljud. Det här är som sagt en kulturblogg, det har inte ändrats men den här veckan var jag inte med och bestämde temat för torsdagstoppen. Därför fick det bli ljud, ljud i allmänhet och vad jag vet finns det inga regler, det är dock en något svår lista eftersom ljud är en så pass relativ sak, ett ljud som man gillar ibland kan under andra omständigheter vara hemskt. Som skratt till exempel, om jag drar ett skämt och någon skrattar åt det är det självklart positivt men i högstadiet om någon skrattade när man gick förbi ville man ju bara sjunka genom golvet (även om det i 99,9999% av fallen faktiskt inte var en själv de skrattade åt kändes det ALLTID som det eftersom världen snurrar runt en själv i den åldern) Med detta sagt har jag försökt välja ljud som jag alltid gillar, så här kommer min lista:
5. Dalek-röst, för er som inte vet vad en dalek är kan jag säga att det är en ras med cyborg-mutanter från Dr. Who, jag gillar sättet de pratar på för det är så där skönt robot-aktigt men ändå lite mänskligt vilket ger karaktärerna en perfekt finish. Ja, jag vet att de låter lite annorlunda men jag pratar om helheten.
4. Ylande, det är ett fint ljud, tycker det låter lite melankoliskt (även om det finns olika sorters ylningar och att olika hunddjur, raser och kön ylar på olika sätt). Jag hade även en hund som var världs-bäst på att yla, och hon gjorde det gärna och ofta, speciellt till glassbilen av någon anledning, tycker dock att gråvargs-yl är den bästa sorten.
dassigt ljud, jag vet
3. Vågor, kanske inte ett så roligt ljud om man håller på att drunkna eller är långt ute till havs / sjöss och har motorstopp eller liknande, men inget av detta har hänt mig så vågor för mig får mig bara att tänka på varma sommardagar vid stranden. Jag vet även att många människor blir kissnödiga av detta ljud, vilket jag tycker är underhållande eftersom jag inte blir det.
2. Ekande fotsteg, inte vilken sort som helst dock. Jag gillar den sortens fotsteg som hårda sulor gör på stengolv. Vet inte vad det är som är så speciellt med det, antar att det är en vanlig ljudeffekt i filmer eller något. Har hur som helst alltid gillat just detta ljud och kan inte riktigt förklara varför.
1. Bacon som läggs ner i en varm stekpanna, när det riktigt fräser. För mig är det här ljudet av mat, har svårt att lyssna på det och inte bli lite små-hungrig, tror aldrig heller jag har blivit äcklad av detta ljud eller hört det och tänkt på vad bacon egentligen är. Utan detta ljud hade bacon varit en halv upplevelse.
Tack för att ni har kollat på även denna upplaga av torsdagstoppen, systrarnas listor hittar ni som vanligt på: tvangstankekedjan.blogspot.se och enpanelhona.blogspot.se det blir inga bubblare den här veckan, eftersom temat är för stort.
Jag vet att jag inte har publicerat någonting sedan förra torsdagstoppen men jag har faktiskt varit upptagen (jag vet, chockerande) den här veckan är temat topp fem Harry Potter-karaktärer, ett tema som ligger alla systrarna varmt om hjärtat. Harry Potter bokserien innehåller några av mina absoluta favoritböcker och jag blev trollbunden redan från det att jag var nio år gammal och läste första boken för första gången. Det som gör böckerna riktigt speciella är att de har följt mig under hela min uppväxt, jag var sexton när sista boken kom ut och jag var elva när första filmen kom och så vidare. För mig är Harry Potter den perfekta blandningen av nostalgi och kvalitet. Med detta sagt, här är listan:
5. Albus Dumbledore, nu kanske många frågar sig varför han hamnar så långt ner, han är ju trots allt en av de viktigaste personerna och han är dessutom väldigt omtyckt. Visst, han är en av mina favoriter också men både som barn och i vuxen ålder har jag alltid stört mig på att han favoriserar Harry Potter så himla mycket. Om man frågar Dumbledore kan Harry inte göra något fel. Detta fjäskande är ganska irriterande och det som är värre är att han favoriserar och i princip dyrkar allt Harry gör, visst är Harry begåvad och allt det där men man behöver ju inte dyrka marken han går på för det. Harry Potter är också en människa och kan också göra fel, men trots allt det här tycker jag väldigt mycket om Dumbledore. Han är en bad-ass gammal gubbe som trots sin höga ålder inte bävar för att sparka röv när han kan. Han är dessutom vis och modig och allt det där men det är framförallt att han är så förbannat cool som göra att han hamnar på listan.
Dumbledore- badassador
4. Harry Potter, ja den här listan vore ju inte riktigt komplett utan honom, dock hamnar han inte särskilt högt eftersom han är något platt som karaktär. Han har inte enormt mycket personlighet och han är så förbannat god och präktig hela tiden. Visst, han har en del mörka stunder men överlag är det så självklart att han kommer ta den smala vägen. Han är dessutom förbannat lillgammal i tid och otid. Jag förstår dock varför hans karaktär är så pass rättskaffens, det hade inte varit mycket till bok om huvudpersonen var ett ondskefullt barn som gick över till Voldemorts sida så fort han fick chansen. Harry Potter är en väldigt bra hjälte och mer tredimensionell än många andra figurer i barnlitteratur.
Daniel Radcliffe visar upp sina icke- befintliga skådespelartalanger
3. Draco Malfoy, ända sedan jag läste första boken har han varit en av mina favoritkaraktärer, en sådan som jag på något lustigt sätt kan förstå och relatera till, han var alltid intressant att läsa om och i stereotypt kvinnlig anda antar jag att jag kände att han bara var en vilsen själ som behövde vägledning. (en alternativ förklaring vore att jag är sociopat light, vilket hade förklarat ganska mycket) Det jag älskar så mycket i Harry Potter-böckerna är att J.K Rowling kan det här med att göra mänskliga karaktärer, under Dracos snobbiga yta finns det ett hav av känslor. Vad som från början är en platt karaktär som bara är elak blir senare en viktig del av historien, Draco är komplex i sitt känsloliv och det fina är att i takt med att läsarna blir mognare och mognare, desto mer får man veta om honom. Jag kommer dessutom ihåg att jag, när jag var cirka elva, tolv (och precis hade börjat upptäcka pojkar) tyckte Tom Felton som spelar honom var as-snygg, kanske inte tycker det nu, för det vore inte helt okej att tända på ett tretton/fjortonårigt mans-barn. Dock tycker jag nog inte riktigt han ser så illa ut nu för tiden som mina båda systrar gör.
Puberteten-inte alltid ens vän
2. Professor McGonagall, den tuffa tanten som är lärare i förvandlingskonst, hon är bestämd och barsk men godhjärtad, hon är närmare bestämt som en favoritlärare man har i högstadiet. Jag har alltid varit imponerad av hennes rakryggade moral sinne för rättvisa. Jag tror bestämt att hon är den bästa förebilden en ung flicka kan ha. Även om hon ibland vacklar och låter sina fördomar styra hennes beslut försöker hon alltid göra det rätta (eller åtminstone det bästa av situationen). Dock har jag lite samma problem med henne som jag har med Dumbledore, det känns nämligen lite som att hon favoriserar Gryffindor framför de andra elevhemmen. Detta drar självklart ner henne lite på listan.
Varning för tuff tant
1. Professor Severus Snape, ganska självklar första placering för mig. Snape är en av de mest minnesvärda karaktärerna i hela bokserien, han är komplex och det finns många spännande twistar i historien tack vare honom och han är spännande som person fram till slutet. Jag tror aldrig jag har blivit så ledsen eller upprörd över en fiktiv karaktärs död som när Snape dog. Han är dessutom en lite lurig karaktär eftersom man aldrig riktigt vet var man har honom, så många i Harry Potter-universumet är antingen helt onda eller helt goda men Snape har båda sidorna i sig. Enligt mig är han sol-klart den bästa karaktären i hela bokserien och kanske till och med en av de bästa karaktärerna i litteraturen någonsin.
Alan Rickman- en 60-åring som försöker spela en 31-åring
Det var min lista för den här veckan, tack så mycket för att ni har läst och som vanligt kommer det en ny topp fem nästa vecka på ett nytt tema, systrarnas listor på samma tema hittar ni som vanligt på deras respektive bloggar: enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se
Som vanligt blir det några bubblare eftersom den här listan egentligen hade behövt vara en topp 50 för att jag skulle få med alla mina favoritkaraktärer:
Sirius Black, Harrys gudfader som bara skriker godhet och förståelse var han än är
Molly Weasley, Rons mamma som egentligen är den stereotypa hemmafrun men som även visar att hon har en annan sida
Bellatrix LeStrange, jag gillar henne mest för att hon är spelad av Helena Bonham Carter, en av mina favoritskådespelare, men jag gillar även att de har fått till en så extremt ond karaktär. Hon har dessutom en fabulös stil-känsla
Lucius Mafloy, Dracos DILF till farsa
Dags för ännu en torsdagstopp. Den här veckan är temat topp fem TV-serieintron. Jag är själv ingen stor konnässör vad det gäller TV-serier, jag föredrar filmer och TV-spel. Visst har jag sett ett antal , men jag tröttnar oftast om det är mer än en säsong och man måste följa varenda avsnitt. Jag tycker dessutom att det är fusk att titta på TV-serier flera år efter det att de har producerats, jag kan därför bara börja kolla på dem om jag ser dem när de går för första gången (undantag är självklart om de är för gamla för att jag ska ha sett dem när de gick). Jag har dessutom svårt för att ladda ner en serie och maratonkolla, det känns också fuskigt. Faktum är att jag inte gärna laddar ner TV-serier eftersom jag då inte kan se dem när de går på TV och om jag inte ser dem då kanske de tas bort ur utbudet för att ingen kollar på dem. Jag skulle därmed inte säga att jag är en TV-serie analfabet så mycket som jag kanske är en TV-serie dyslektiker. Därför blir inte det här så mycket "världens bästa TV-serieintron-lista" så mycket som "TV-serier jag har sett vars intron jag gillar". Här är därmed min lista över topp fem bästa TV-serieintron:
5. Carnivale. En av mina favoritserier, introt är kanske inte det bästa någonsin men det hamnade ändå på listan eftersom alla borde se denna serie (det gäller speciellt mina två systrar som är TV-serie fantaster utan att ha sett den här). Jag gillar hur som helst introt eftersom det visar så mycket av det man behöver veta om serien, man ser vilken tid det ska utspela sig i man förstår att det har med magi, cirkus och under att göra. Blir glad när jag hör musiken eftersom jag vet att jag kommer bli kungligt underhållen den närmaste timmen, därför hamnar Carnivale på femte plats.
4. I Mumindalen. Rent språkligt kan det inte finnas något vackrare än finlandssvenska, den här serien är dessutom ett barndomsminne. Det är gulligt, snällt och lugnande, vad mer kan man önska sig? Det enda jag undrar är vad som är grejen med det där upprepandet av mamma och pappa i slutet, som att barnen helt skulle missa vem som var vem trots den könsstereotypa uppdelningen mellan morsamumin och farsamumin? Eller pallade de bara inte skriva mer text? Det verkade ju hur som helst ha funkat eftersom alla kan den delen av texten.
3. Kingdom Hospital, introt för den här serien är cirka tusen gånger bättre än vad själva serien är. Kollade bara på den för att introt är så pass bra och gud blev jag besviken. Önskar dock att de hade haft en hel-instrumentell låt i introt istället, men man kan inte få allt man önskar sig. Gillar dock den mystiska känslan desto mer, som sagt, introt är så mycket bättre än serien.
2. Mad men. En av de absolut bästa TV-serierna någonsin, antar att båda systrarna har det här introt på sina listor, för det är så himla bra. Det är enkelt, snyggt och både tidslöst och tidstypiskt. Det är dessutom kort men lyckas ändå vara minnesvärt.
1. Twin Peaks, för mig och de flesta andra är Twin peaks brytningspunkten för TV-serien som medium. Efter Twin peaks blev TV-serier mer än bara underhållning och filmatiseringar av böcker som var för långa för att bli filmer, det blev ett eget uttryckssätt. Antar att båda systrarna har det här på sina listor också, det borde de iallafall ha. Det jag gillar speciellt med introt är att det lurar in en i en fälla, ser man bara introt skulle man kunna tro att twin peaks var en serie om vilken amerikansk småstad som helst, musiken är lugnande och det är inget speciellt med bilderna som spelas upp. Men ack så fel man har om man tror det. Har dessvärre bara sett första säsongen och detta var för ganska länge sedan, men skulle gärna se om den. Visst har serien några år på nacken men den fortsätter vara ikonisk och speciellt dess intro
Det var min lista för den här veckan, tack så mycket för att ni har läst. Vill ni läsa mina systrars listor på samma teman finns de som vanligt på enpanelhona.blogspot.se och tvangstankekedjan.blogspot.se, nästa vecka blir det som vanligt en ny topp fem på ett helt annat tema. Eftersom det finns en hel del bra TV-serieintron som inte kom med på listan får ni som vanligt några bubblare:
Game of thrones, ja det här är ju ett väldigt bra intro och precis som med kingdom hospital är introt bättre än själva serien, den här gången fick dock estetik duka under för personliga favoriter.
Luftens hjältar, ännu en barndomsserie vars intro jag gillade starkt.
Desperate Housewives, serien som aldrig verkade ta slut även när själva huvudhistorien var utredd fortsatte de med samma tröttsamma serie. Dock hade den ett ganska fint intro.
Välkommen till upplaga två av torsdagstoppen, bloggsamarbetet som pågår mellan mig och mina två systrar. Den här veckan är temat topp fem bästa karaktärer från TV/data-spel. Ni som har varit trogna läsare under en viss tid vet nog att jag redan har gjort ett antal listor och inlägg med TV/data-spels teman. Därför kan jag nog tyvärr inte bjuda på några överraskningar vad det gäller den här listan. Innan jag börjar med listan vill jag påpeka några regler som vi har satt för den här listan:
1. Endast EN karaktär per spel
2. Inga karaktärer som man själv får modifiera, det vill säga man kan inte skriva "Min familj i The sims" eller "Min hjälte i Fable"
3. Karaktären måste vara åtminstone lite viktig för handlingen, det vill säga den ska helst ha ett namn och eventuellt lite dialog.
4. Inga karaktärer från spel baserade på filmer.
Med detta sagt, här är listan:
5. Psycho Mantis från "Metal gear solid". Ja, vi börjar direkt med en repris från förra veckans lista. Jag sa redan då att Psycho Mantis troligen var en av Tv-spelsvärldens mest kreativa fiender och detta står jag fast vid. Utöver att vara ganska svår som fiende kan han dessutom läsa av ens hårddisk och kan se vilka spel man har spelat innan och han kan dessutom se hur många gånger man har sparat och hånar en med det. Om detta inte var nog byter han plats på en kontroller så att den första kontrollen blir nummer två och vice versa, skitjobbigt! Men minnesvärt.
Från "L.A Noire"
4. Courtney Sheldon från "L.A Noire". Vet inte riktigt hur mycket jag kan säga om honom utan att spoila alldeles för mycket för er som inte har spelat än. De allra flesta karaktärer i L.A Noire är riktigt välskrivna och känns äkta med alla brister och fel som även finns hos riktiga människor. Grejen med Courtney är att han blir en dålig människa bara genom att försöka göra en bra sak och man tycker genuint synd om honom eftersom man förstår hans situation. Han vill bara få en del av det som han anser samhället är skyldig honom, vilket gör honom mycket mer mänsklig och relaterbar än både Cole Phelps och Jack Kelso.
Från "Alice: Madness returns"
3. Alice från"American McGee's Alice" och "Alice: Madness returns". Det är väldigt skönt att för en gångs skull i historien se ett spel med en kvinnlig karaktär som inte är sexualiserad och objektifierad. I American McGees version av Alice i underlandet är Alice psykiskt sjuk och har därmed uppfunnit en fantasivärld hon kan fly in i. Hon är en riktigt bra skriven karaktär som känns äkta, hon är ganska bräcklig och det är fräscht i ett medium där så många karaktärer blir starka macho-män. Vill ni läsa mer om vad jag har skrivit om Alice och American McGee kan ni göra det här
Från "American nightmare" och nej grafiken är inte
så fantastisk, det är ett foto
2. Mr. Scratch från "Alan Wake" och "Alan Wake's American Nightmare". Jag har redan skrivit om honom, det är svårt att skriva något nytt, vill ni veta mer vad jag tycker om honom kan ni läsa det här. En rent ond karaktär som verkligen tycker om att plåga andra, man vet dessutom att man har lyckats skapa en karismatisk antagonist när han är den mest populära karaktären i hela spelet.
Från "The testament of Sherlock Holmes"
1. Sherlock Holmes från "The mystery of the mummy", "The silver earring", "The awakened", "Sherlock Holmes Vs. Arsene Lupin", "Sherlock Holmes Vs. Jack the ripper" och "The testament of Sherlock Holmes". Jag har redan skrivit om Frogwares Sherlock Holmes-serie men jag får väl upprepa mig själv lite. I Sherlock Holmes spelen spelar man den världsberömde detektiven som konstant letar efter nya mysterier att lösa, oftare än inte går något litet och trivialt oftast att spåra till något mycket större och komplicerat. I Frogwares version av Sherlock Holmes är han dock något modernare i sitt tankesätt och han använder sin intelligens och förmåga till att hjälpa de som har de sämre ställt än honom på det sätt han vet bäst, genom att lösa brott och hitta de riktiga skurkarna, de som utnyttjar andra för sin egen vinning. Han har dessutom inga problem med att sätta Watson på plats när han uttrycker sig klumpigt, vilket man ju gillar! De här spelen är dessutom min favorit sort, nämligen peka och klicka. Dessutom: vill du ha chansen att spela den mest awesome litterära figuren någonsin? Ja tack!
Det var veckans lista, vill ni läsa mina systrars finns de som vanligt på: enpanelhona.blogspot.se och: tvangstankekedjan.blogspot.se och för er som undrar över bristen av kvinnor på min lista: Ja, det var svårt att hitta några kvinnliga karaktärer jag egentligen tycker om. Det är inte precis som att spelvärlden kryllar av starka kvinnliga karaktärer som dessutom har en framträdande roll i spelet.
Bubblare:
"Jack" från "Bioshock", det var egentligen meningen att han skulle vara med på listan men han fick gå av den enkla anledningen att man får göra vissa moraliska val som honom. Men han har faktiskt en riktigt fascinerande bakgrundshistoria, som man under spelets gång får reda på lite i taget, man längtar hela tiden efter att få veta mer. När man sedan får hela bilden ger det historien en helt ny dimension. Han har dessutom ett par schyssta tatueringar.
