Just i dag är det riktig höst ute, det är svinkallt, blåsigt, regnigt och det känns som om snön inte är långt borta. Trots detta finns det många saker att gilla just i dag, har bland annat invigt min nya kamera som jag fick i oväntad present, införskaffat två nya varma tröjor till vintern, fått en halsduk, ätit min första dammsugare på länge och framförallt hittat en ny favoritkonstnär.
Eller nja, hittat och hittat har snarare äntligen hittat vad tusan människan hette, såg nämligen några av hans målningar på ett museum för ett bra tag sen (vi snackar år) och tyckte de var mycket fina men har fram tills nu inte kommit ihåg vem det var som målade dessa bilder. Men nu vet jag, Magnus Enckell hette han och jag trodde innan att det var någon som var en del av novembergruppen som hade målat bilderna men så var det icke. Här får ni hur som helst tre favoritexempel från hans fantastiska konstnärskap:
Denna är min favorit, någon som vet om det finns affischer?
Nu är det återigen dags för torsdagstoppen, efter förra veckans uppehåll kommer vi tillbaka med topp fem: Musikvideor. Just musikvideor är ju ett ämne som jag inte är jätte-bra på. Jag är inte riktigt rätt generation eftersom MTV slutade visa musikvideor när jag var i mina tidiga tonår, senaste gången jag såg en musikvideo som jag inte letade upp själv var väl i gymnasiet och redan då hade musikvideon börjat dö ut. Därför kanske inte det här blir en helt fantastisk lista men jag ska göra mitt bästa, jag har ju ändå sett en del musikvideor och jag vet ju vad jag tycker om. Den här listan kommer dessutom inte bli så där extremt mega up-to-date eftersom de flesta band jag lyssnar på nu för tiden är för små för att göra musikvideor så länge de inte gör sunkiga live-videor där de bara lägger till musik eller liknande. Därför blir det här mest en kompott av olika musikvideor från tidigt 2000-tal och det är väl inte alltid det sämsta. Den här veckan har jag faktiskt ingen aning om hur lika eller olika våra listor kommer vara, jag antar att de kommer vara väldigt olika eftersom det ändå finns en generationsklyfta mellan oss och att vi dessutom har olika smak. Så det ska bli spännande att se vad syrrorna har på sina listor, för jag har ingen aning. Här kommer hur som helst listan och jag måste återigen understryka att detta är min personliga topplista för tillfället, om ni frågar om en vecka kommer den troligen se helt annorlunda ut.
5. HIM-Funeral of hearts. Nu hör jag folk säga: äru gäj elle? Men lyssna här, HIM var ett band som jag gillade när jag var cirka 11 till 15 år, har knappt hört dem sedan dess. Jag tänkte på den här videon eftersom jag kommer ihåg första gången jag såg den. Jag var elva eller tolv år, gick i mellanstadiet, det bästa TV-programmet som gick var självklart Spinn, musikvideoprogrammet som sändes i SVT. Jag älskade den här sortens program när jag var yngre. Hur som helst så kommer jag ihåg att den här låten var en bubblare till den tio-i-topp lista som de hade varje vecka, där man fick rösta på den musikvideo man tyckte bäst om för tillfället. Och lilla jag gick självklart och röstade på den här låten, den enda gången jag vet att jag har röstat på något sådant här program. Utöver att jag tyckte att låten var fantastiskt bra (något som jag kanske inte tycker nu) så tyckte jag självklart att sångaren var ur-snygg! (Jag har ju redan nämnt att det var i denna ålder som jag upptäckte att bärare av Y-kromosomen besitter vissa estetiska egenskaper.) Hur eller hur så kom den inte vidare särskilt långt (låg bara på listan någon vecka tror jag, på en ganska låg placering dessutom) men därför får den komma med här. Dessutom så är jag fortfarande inte den som är den vad det gäller snygga androgyna karlar med för mycket smink som poserar (för helt ärligt, den här musikvideon handlar bara om hur snygg han är, de försöker dölja det med lite arty-farty bilder på gamlingar och hästar, men det är ganska genomskinligt)
4. P!nk- Stupid Girls, den här videon kom nog när jag var cirka 14 år, tyckte den var svin-rolig och gillade redan då dess feministiska budskap. Det är ett roligt sätt att ta upp ett så pass allvarligt problem som köning av individer faktiskt är och dessutom hur kvinnor representeras och uppmuntras att bete sig. Jag tycker det är kul att en så pass stor kvinnlig artist som P!nk faktiskt vågar stå på sig för sina åsikter och vågar ta tag i en sådan här fråga som kanske inte alltid är den mest populära. Gillar dessutom den läskiga Barbie-tanten i slutet.
3. Take that- Pray, såg den här videon på VH1 när jag gick i högstadiet tror jag, kommer inte ihåg vad jag tyckte om den, tyckte nog den var rätt dassig eftersom det här inte är riktigt min musiksmak, och det var det definitivt inte på den tiden. Senare återupptäckte min syrra den och jag insåg genialiteten i den, fasiken vad bra den är. Den är snygg, enkel och allt det där sen är det en massa halvnakna män i den. Kanske ska sluta skriva om den här videon innan det blir läskigt, men den är sjukt bra, det är fantastiskt att någon vänder på könsrollerna och att det är män som är objekt. Vad mer kan jag säga? Jag gillar't!
2. Radiohead- There there, nu börjar vi komma in på territorium där saker och ting faktiskt är bra, på riktigt. Radiohead är ett av de där verkligt ikoniska banden, allt de gör blir älskat och uppskattat och så även deras musikvideor. När det dessutom är ett band där så många har utbildningar inom konst måste de ju göra rätt ibland och de har verkligen träffat rätt vad det gäller den här. Låten blandat med bilderna skapar en mystisk, nästan mytisk känsla och framför oss utspelar det sig en slags saga. Bildspråket med de vildvuxna träden, söta djuren och udda ljussättningen gör att vi träder in i en magisk värld där allt inte är som det verkar. Man kan tycka att låten och videon egentligen inte hör ihop, men grejen med radiohead är just att man själv får tolka deras musik, med denna videon skapas det dessutom ett stort antal möjligheter för vad låten kan handla om. För mig har det här blivit en slags kortfilm snarare än en musikvideo, en film om att vara vilsen och träda på främmande mark, att vara nyfiken och göra misstag. Thom Yorkes röst är ju dessutom så otroligt vacker att man får rysningar.
1. Sigur ros- Untitled, en av nutidens bästa videokonstnärer har gjort denna musikvideo, nämligen Floria Sigismondi. Denna video börjar ganska normalt, trots att det finns en del ledtrådar om att allt inte står rätt till kan man inte förbereda sig på vad som kommer visas, den utspelar sig nämligen i ett post-apokalyptiskt landskap, vi får se detta ur några barns synvinkel och vi får aldrig veta varför det är så här. Fotot och ljussättningen är ur-tjusigt och det skapar en viss känsla av att allt är nersmutsat, förlorat och borta för alltid. Historien som utspelar sig är ganska sorglig och man blir ganska nedstämd. Det är helt enkelt en svinbra video med en riktigt fin låt till, precis som det ska vara. Det här är dessvärre en nerkortad version men ni borde försöka hitta den riktiga långa versionen, väl värt det!
Sådär, det var veckans torsdagstopp, kanske inte den bästa någonsin men som sagt, det är min personliga lista för tillfället, jag kände att jag inte ville hitta as-hippa band med jätte-snajdade musikvideor bara för detta, för det hade inte varit ärligt. Men tack för att ni har läst, nästa vecka blir det en ny topp fem på ett nytt tema. Glöm nu inte att spana in mina syrrors listor på: tvangstankekedjan.blogspot.se och enpanelhona.blogspot.se
Bubblare: Screaming Lord Sutch- The train kept a'rollin, som jag innan har nämnt behövde inte den här mannen några "video hos", han kunde vara sin egen Psy- Gangnam Style Rolig video med bra dans, tack Frida för att du visade mig den! Of monsters and men- Little talks Fin video med en bra låt till, tack går till Felicia för att du påpekade detta!
Jag har redan innan berättat om hur mycket jag tycker om genren outsider art, kan vara en av de bättre konst-genrerna faktiskt, inte för att det alltid är så himla bra gjort eller för att tekniken är så fantastisk, tvärtom så brukar denna sortens konstnärer ha extremt lite skolning. Det är dock detta som gör genren så speciell, det blir så tydligt att konst är ett uttrycks sätt, inte bara ett sätt att återskapa verkligheten, utan ett sätt att faktiskt skapa och visa sin egen verklighet. Många konstnärer inom denna genre är på olika sätt psykiskt sjuka eller åtminstone mentalt instabila på olika sätt. Därför handlar det ofta mer om att försöka få ut sina känslor och beskriva sina egna demoner snarare än att skapa något som ska vara vackert att se på, vill ni läsa mer om det finns det en wikipediartikel om det och även en om psykisk sjukdom och kreativitet. Här har ni hur som helst några favoritexempel:
Jag har en inspirationsmapp, det är en mapp där jag lägger diverse bilder och annat som inspirerar mig, detta innebär oftast att jag inte lägger någonting i denna mapp under väldigt långa perioder och sedan kommer ihåg att jag har den och fyller den med massa skit som jag senare aldrig kollar på, och när jag kollar i mappen undrar jag oftast vad fan det är jag har lagt i den. För några dagar sedan rensade jag ur den här mappen (eftersom jag kom på att jag hade den) och här är ett urval av vad som blev kvar:
Jorden, Jupiter och Venus, sedda från Mars
Ny i samlingen
Av Tamara de Lempicka
Av Michael Sowa
Vet inte var den här kommer ifrån
Det
var som sagt ett litet, men representativt urval ur min
inspirationsmapp, tycker det passar bra nu när inspirationen tryter
ganska mycket vad det gäller min bloggverksamhet. Efter en granskning av verken som låg i min mapp kom jag till slutsaten att man
kan dela in min estetiska smak i två kategorier:
1. Arty-farty bilder på män.
2. Arty-farty bilder på djur.
Det kanske inte var den mest smickrande insikten man kan ha om sig själv, men skitsamma. Anledningen till att jag har lagt upp detta nu är för att jag funderar på att börja använda Pinterest, en tjänst där man kan markera bilder och annat som man gillar och få det på en slags "vägg", och sen kan andra se det. Jag kanske gör det, kanske inte, vi får se.
Förresten, vad tycker ni om min nya bakgrund, hör gärna av er och säg om den ska stanna eller gå, ska jag ha bakgrund överhuvudtaget? Ska jag ha någon färg eller bara ha det vitt?
Jag ska inte tjata för mycket, men jag skulle vilja upplysa er alla om att "Tale of tales" nya projekt "Bientôt l'et'e" fortfarande är under utveckling och ni kan fortfarande förbeställa spelet på deras hemsida. Utvecklingen har gått så långt att de nu har börjat testa spelet, de behöver all feedback och stöd de kan få, jag har inte förbeställt än, då jag har haft skolarbete att ta hand om, men jag kommer troligtvis att göra det om inget annat kommer i vägen, men jag vill dock upplysa er alla om möjligheten att skaffa det här spelet. Det har kommit någon slags demo som jag antar man får om man förbeställer och de har släppt bilder från spelet. Så ni kan gå in på hemsidan, som ni hittar här och hitta ytterligare information om utvecklingen, ni kan dessutom ställa frågor och läsa deras blogg och lite sånt. Som sagt, ett gyllene tillfälle för alla er gamers som är redo att testa något nytt.
Ni har nog märkt att min blogg ser väldigt fin ut för tillfället, detta är eftersom jag äntligen har en (länge utlovad) header! Det är dock inte samma header som jag själv länge har jobbat på, denna header är gjord av min syster, ni kan se mer av hennes illustrationer och läsa om hennes tankar på hennes blogg, ni kan klicka här eller gå in på: http://enpanelhona.blogspot.se/ . Jag är självklart mycket tacksam över den och jag tycker den blev super-fin. Så tack så mycket syrran!
Jag har även fått hem de böcker jag ska läsa nu i sommar, så ni kan räkna med någon eller några bokrecensioner, och troligen någon slags analys eller recension av "War horse", jag får se vad det blir. Detta och mer kan ni förvänta er nu när jag äntligen har fått en header!!
Glad sommar på er! Vädret är ju inte så fint nu, men trots detta växer livet ute i naturen (ja, jag vet). Här får ni en liten video som visar livets mirakel och allt det där. Den är dessutom filmad i fin HD, inte sån där skit-HD som man ser ibland. Om ert hjärta inte smälter när ni ser det här, är det något fel på er.
P.s en header är på G, ja, jag vet att jag har sagt det länge nu, men vilka är ni att döma? d.s
För alla er som av någon anledning undrade varför jag uppdaterade bloggen klockan 10 en midsommarafton kan jag ju upplysa er om att alla ni som anser er ha haft en tråkig midsommar, till exempel alla ni som jobbade, var sjuka, var tvungna att passa barn och så vidare, att jag inte hade så mycket roligare. Jag var nämligen tvungen att skriva restuppgifter till skolan. Och ja, det var väl mest mitt eget fel, men det är inte roligare för det. Och jag använder ordet "skriva" väldigt liberalt eftersom detta för det mesta bestod av att lyssna på halvdålig musik, rita minimalistiska djur på under en minut, dekorera och äta tårta, stirra ut i rymden, panikskriva och köra fast, allt för att sedan erkänna mig besegrad och ge upp.
Min idé om en minimalistisk ren,
ritad på cirka 40 sekunder
Låter det tråkigt? Det var det. Tänkte bara ge lite tröst till alla er som inte hade en fantastisk midsommar. Det här inlägget hade inte så mycket med kultur att göra, men det är min blogg så det gör ingenting.
Det här att TV och data-spel är fulkultur och aldrig kan ha något artistiskt värde är en myt, eller åtminstone något som tillhör det förflutna. Med spel så som Rockstars fabulöst snygga "Red dead redemption", tjusiga "Alan Wake", och den svenska psykologiska thrillern "Cry of fear" har spel fått en plats i finkulturen och är nu inte bara ett tidsfördriv för barn och ungdomar - det är en konstform. Några som verkligen har tagit det här konceptet med spel som konst på allvar är bolaget "Tale of tales", med spel som "The Path" och "The graveyard" har de utmanat tanken om spel och interaktiv media och utvecklat ett helt unikt bild och formspråk som lämnar få oberörda.
Från "The Path" 2009
"Tale of tales" utmanar den patriarkala idén om vad ett spel är, genom att skapa spel där handlingen inte är uppbyggd kring mål, delmål eller konkurrens, utan spel som handlar om att utforska miljöer och karaktärer. Deras senaste projekt heter "Bientôt l’été"och kommer vara ett interaktivt, karaktärsbaserat online spel (som även kommer finnas i en offline version) baserat på och inspirerat av Marguerite Duras historier. Det är planerat att komma ut i höst, om ni vill förbeställa kan ni göra det på den officiella hemsidan och jag skulle verkligen rekommendera detta. Som sagt är företaget ett ganska litet independent företag som verkligen behöver all ekonomisk hjälp de kan få. Ni kan förbeställa den normala versionen för 8 dollar (cirka 60 kronor) och då får ni spelet och är konstant uppdaterade vad det gäller nyheter kring spelets utveckling, eller så kan ni förbeställa den extravaganta versionen för 35 dollar (cirka 250 kr) och då får ni: bättre grafik, hela soundtracket, allt eventuellt merchandise till spelet och alla eventuella expansions + ditt namn i sluttexterna. Spelet kommer att finnas till Windows och Mac OS X och för vidare information refererar jag er återigen till den officiella hemsidan som ni kan hitta här. Så om ni vill föra spelindustrin framåt genom att hjälpa till med utvecklingen av något som låter som om det skulle kunna vara banbrytande, tveka inte!
Originaltitel: Kynodontas
Regi: Giorgos Lanthimos
Produktionsår: 2009
I rollerna: Som vanligt, klicka på titeln för att komma till IMDB sidan
Det verkar ha blivit ett grekiskt tema på recensionerna den här veckan och det passar ju bra nu när Grekerna går till val imorgon. "Dogtooth" är ett drama om en familj som bor avskilda från resten av världen, utåt lever pappan i familjen ett helt vanligt liv med ett normalt 9-till-5-jobb. Men hemma ser verkligheten annorlunda ut. Hans tre barn vet ingenting om världen utanför deras egen trädgård, de lever i en parallell verklighet där föräldrarna är den högsta auktoriteten och de formar deras barn efter sin egen moral. De intalar sig själva och sina barn att världen utanför är farlig och har skapat massa regler som är till för att deras barn aldrig ska fly från hemmets trygghet.
Obehagligt
"Dogtooth" handlar dock inte om familjerelationer, den handlar om hur media, kultur och politik skapar och formar oss. Vi känner endast till den verklighet vi får serverade till oss och den här filmen drar det här till sin brytningspunkt. Ett samhälle inom ett annat samhälle som skapas genom strikt disciplin och en avskildhet från världen utanför. "Dogtooth" ställer sig frågan om vad vi egentligen känner till om världen utanför våra egna murar, vårt eget synsätt och språk.
Historien är obehaglig, rolig, rörande och något sjuk, allt på samma gång. Fotografiet är vackert och scenografin ger en underlig känsla av både familjaritet och en slags exotisk utanförskap, lite som att man känner den här familjen men ser dem på riktigt för första gången. Ibland kan vi komma på oss själva med att skratta åt karaktärernas naivitet och okunskap, men skrattet fastnar i halsen när vi ser vilken hemsk verklighet de lever i. Det här är en film som inte är tråkig en sekund, från början sliter den tag i en och låter en inte gå, inte ens efter det att filmen är slut släpper den taget. Skulle inte rekommendera den till någon som är lättäcklad men för alla andra är det en fantastisk film, 5 av 5 möjliga.
Inte särskilt upphetsande kanske, men för er som kan det här med matte (eller konst för den delen) är det nog ganska tydligt att det här är ekvationen för harmoni, eller som det brukar kallas, "det gyllene snittet". Uträkningen kan se ganska abstrakt och tråkig ut men om du är uppvuxen i det västerländska samhället och därmed tagit del av de västerländska idealen gör du den konstant, omedvetet. Om jag visar upp det så här kanske det är lättare att förstå vad jag menar:
Skönhet i det västerländska samhället är starkt förknippat med just den här harmonin. Vi tar konstant ut mått och proportioner på saker för att de ska passa in i ekvationen utan att vi vet om det. Många tror att de västerländska skönhetsidealen är biologiska, men det är inte sant, om vi ser till historien ser vi att ideal har skiftat och att de österländska idealen ser helt annorlunda ut än våra. Vi måste därmed aktivt söka kunskap om andra kulturer och om historia för att kunna få en distans till vårt eget samhälle. Det är viktigt att vi konstant rannsakar oss själva och våra åsikter för att inse vad som är problemet med det kulturella klimatet. Att västvärlden ser ut som den gör har inte med naturen eller biologi att göra, det har med historia och kulturarv att göra.Jag säger inte att den här sortens ideal är fel, jag säger bara att alla andra ideal är lika rätt.
Jag inser efter det senaste inlägget om patriotism att jag har varit väldigt dålig på att skriva om rasism, nationalism och fördomar. Det här är ganska synd eftersom jag tycker att det är en väldigt viktig sak att ta upp och jag vill verkligen inte att dessa frågor ska hamna i skymundan eller marginaliseras.
Anledningen till att jag tar upp det nu är för att jag igår var i Kristianstad och såg på Ernest Coles utställning. Ernest Cole var en fotograf som levde i Sydfrika under 60-talets apartheid och han dokumenterade sin och andra färgade människors vardag i form av fotografier. För att göra detta var han tvungen att gömma sin kamera, skaffa pass och ID-handlingar som gjorde att han kunde röra sig och han var konstant tvungen att ta hjälp av vänner och bekanta, det som är så beundransvärt med det här är att han gjorde detta endast för att visa hur apartheidregimen var för de färgade människorna i Sydafrika. Cole visar upp ett samhälle med stora orättvisor och skillnader. Hur Vita människor kan leva i lyx och överflöd medan det fanns svarta som inte hade mat för dagen och hur regimen rättfärdigade detta med sin rasistiska retorik.
Fotografierna målar upp en hemsk bild av modern historia. Det är svårt att beskriva med ord vad bilderna visar och jag tycker därför ni borde kolla upp hans verk eftersom det inte bara är historiska dokument det är estetiskt sätt väldigt bra bilder också. Ernest Cole visar upp sin vardag ur ett perspektiv som ofta glöms bort, nämligen ur de fattiga färgades perspektiv. Det som dessutom är så vackert med hans bilder är att trots många av dem porträtterar nöd och svält finns det en hel del som visar glädje och detta ger honom en extra dimension som fotograf. Han visar att detta är människor som också kan vara lyckliga när de väl får. Det är därför människor som Cole är riktiga hjältar: de som verkligen vill förändra och tar varje chans de har till att visa sitt budskap och göra världen till en bättre plats.
Och om ni vill veta mer så finns det information om Coles verk och liv på hasselbladstiftelsens hemsida
Den Sovjetiska montage-film rörelsen uppstod när film som råvara var svår att få tag på under kommunismens tidigare dagar. Några filmskapare insåg då att de skulle experimentera med klippning och så vidare genom att använda redan använd film. Denna klippte de sedan ihop och insåg att om man klippte ihop sekvenser av en film så att olika delar följde efter varandra i annorlunda ordning skulle publiken själv göra kopplingen och själva hitta en historia och ett narrativ detta kallas för "Kuleshov effekten". Detta blev sedan ett stilgrepp inom den Sovjetiska filmen och filmskapare så som Eisenstein förfinade konsten och tog den vidare till nya nivåer. De Sovjetiska filmerna hyllades sedan och man kan fortfarande se spår av den i dagens filmer. Montage-filmen som rörelse dog dock ut under 30 och 40-talet när Stalin ansåg att dessa filmskapare var alldeles för elitistiska. Vem skulle kunna tro att montaget skulle återuppstå under 2000-talet fast nu görs de av unga, oprofessionella tjejer med hjälp av en digital filmkopia och ett klippnings/filmskaparprogram.
"Slash" har varit ett stort fenomen inom fankulturen och handlar om att skriva en kärlekshistoria mellan två figurer som inte är partners i originalverket. Det tog dock inte lång tid innan de insåg att man kunde skapa en effekt eller ett "sken" av att två karaktärer i en film har känslor för varandra genom att klippa ihop olika scener i en viss följd. Genom rekonstruering och manipulering av narrativet kan man ge en viss scen en helt ny mening. Detta visste de redan under 20-talet och man brukade ofta klippa ihop olika scener för att förstärka känslointrycket. Fangirls håller alltså på och utvecklar montage-tekniken och många av dem vet troligtvis inte om det. De fortsätter därmed i Eisensteins fotspår och ändå anses ofta det de gör som "fult" och "icke-originellt".
Detta kan förstås göras på olika sätt och här har ni ett exempel på när det görs för komisk effekt (eftersom den tilltänkta publiken är medveten om den egentliga handlingen i filmen):
Jag borde tillägga att den här inte är gjord av ett fan utan är gjord av någon slags team som en spoof.
Andra brukar göra sina videor av rent estetiska eller berättelse-mässiga skäl som till exempel den här:
Återigen verkar det ha blivit något slags tema den här veckan, det var inte meningen den här gången heller. Den här veckans låt går till mitt egna inlägg om bad boys, eftersom det är min blogg kan jag göra så. Jag har då valt Beautiful Boyz med CocoRosie eftersom jag tycker den fångar det jag försökte skriva om, nämligen vad som är attraktivt med söndriga män och till skillnad från förra veckans låt är den här HELT pensionärs säker!
Jag ber om ursäkt för slide-showen
P.s För er som undrar vad som hände med gårdagens bokrecension kan jag säga att jag raderade den efter en timme och att den aldrig kommer läggas upp igen, jag vet att jag sa att jag skulle recensera den förbannade boken och det gjorde jag. Men uselheten hos recensionen hånade mig, därför var den tvungen att gå för att aldrig mer komma tillbaka. Och nej, jag kan inte skriva en bättre recension d.s
På tal om fangirls, ytlighet, patriarkatet och kvinnlig sexualitet skulle jag bara snabbt vilja förklara det här med nakna män och varför det, underligt nog är mer socialt och politiskt laddat med en man utan kläder än en kvinna.
Varje dag får vi se lättklädda kvinnor, det är inget man reagerar på längre. Kvinnor som är lättklädda för någon annans skull och inte sin egen. Det är däremot ovanligare att se män som är lättklädda för kvinnors skull. Detta är konstigt eftersom en kvinnas kropp anses vara mer sexuellt laddad än en mans. Vi borde därför bada i bilder på både hel och halvnakna män utan att ha något problem med det. Men det gör vi inte. Detta är eftersom en lättklädd man som är det för en kvinnas skull är politiskt och socialt laddad eftersom detta skulle innebära att kvinnor har en sexualitet. Det skulle dessutom innebära det otänkbara att kvinnor skulle tända på män och inte bara på långa strandpromenader och romantiska middagar.
Germane Greer skriver i sin bok "The boy" att män inte klarar av tanken på att bli objektifierade eftersom de alla vet att om objektifieringen avtar eller ännu värre, om rollerna byts så att män blir objektifierade på samma sätt som kvinnor har blivit skulle detta innebära att hela patriarkatet skulle skakas om. Objektifieringen har till och med gått så långt att flera människor anser och faktiskt tror att män biologiskt sätt är fulare än kvinnor. Och att det skulle vara därför som kvinnor blir objektifierade medan män inte blir det. Detta är så klart bullshit och det finns flera kulturer i historien som har ansett att manlig skönhet är högre värderad än kvinnlig. Så för att runda av: Objektifiera män är ett radikalt statement och att objektifiera kvinnor är att bara följa strömmen. Du kan förändra samhället på så små sätt men ändå på så enkla och roliga!
"The male gaze" är något som ofta tas upp när man pratar om populärkultur. Det är en teori som introducerades av Laura Mulvey år 1975 och är en analys av hur publiken förväntas se filmen ur ett typiskt västerländskt manligt perspektiv. Detta innebär att även om en film handlar om en kvinna ser publiken det ändå ur en mans perspektiv, genom kameravinklar, narrativ och så vidare. Rent praktiskt betyder det att publiken lär sig att se kvinnor och män på ett visst sätt när de ser på film. Kvinnan ska vara passiv i sitt agerande och inte vara det drivande i en handling och kvinnan ska dessutom fungera som ett objekt i filmen, hon ska dessutom vara omedveten om detta och inte kolla in i kameran utan låta betraktaren se henne utan att hon kan se tillbaka. Detta brukar finnas med medvetet eller omedvetet i de flesta filmer som är riktade åt en vuxen publik som inte uteslutande består av kvinnor. Rent konkreta exempel är tillexempel när kameran följer en kvinnas kropp när hon går, eller zoomar in på hennes bröst eller för den delen alla de gånger man endast får se kvinnan i en sexscen. Detta kan även ses i andra medier förutom film, så som litteratur, fotografi, poesi och även till viss del musik.
Den här bilden kom upp
när jag sökte på the male gaze,
jag förstår inte heller.
I sin uppsats skriver även Mulvey att det inte finns någon kvinnlig motsvarighet till detta och att varje gång en man blir objektifierad eller sexualiserad i vår populärkultur är det på hans egna villkor och det är inte riktigt en kvinnlig motsvarighet eftersom det endast innebär att heterosexuella kvinnor efterliknar samma beteende som den manliga strukturen redan har visat. Kvinnor som beter sig på detta sätt härmar alltså endast ett manligt beteende och vänder på rollerna.
Uppsatsen publicerades alltså 1975 och jag tror att vi alla kan hålla med om att det har hänt en del sedan dess men underligt nog kan man fortfarande se "The male gaze" praktiseras inom populärkulturen (Quentin Tarantino någon?). Men i den mer "obskyra" delen av kulturen verkar något ha hänt. Jag pratar självklart om den bespottade fangirl kulturen, unga tjejer som är intresserade av vissa populärkulturella fenomen har ofta setts som fanatiska, besatta och något fåniga. När en för stor skala av unga kvinnor har gillat något har det ofta skrivits av som fulkulturellt och det de gör har inte ansetts ha någon större inverkan på kulturen. Men trots detta har det nu vaknat en rörelse inom "fangirl-området" som kan förändra vår syn på "the male gaze".
Jag pratar förstås om fanfiction. En del av kulturen som inte bara anses vara ful för att den inte är tillräckligt "originell" för kulturpamparna, det krävs inte heller någon utbildning för att hålla på med det och det är främst kvinnor som ägnar sig åt det. Faktum är att ett väldigt stort antal tjejer (för det är för de mesta dem vi pratar om i det här sammanhanget) världen över varje dag både läser och skriver fan fiction. För er som inte är bekanta med begreppet är fan fiction när man skriver en slags "spin off" baserad på redan existerande karaktärer eller historier. Det är tillexempel ganska vanligt att man skriver om karaktärers vardagsliv eller skriver kärlekshistorier mellan två karaktärer som i originalverket inte är tillsammans. Det finns tillexempel ganska mycket fan fiction om Harry Potter och karaktärerna i de böckerna.
Vad är det då som gör det här "nyskapande" och vad har det att göra med patriarkatet eller "the male gaze" för den delen? Jo, för det första är detta framför allt en rörelse som till största delen består av unga kvinnor det som skrivs i dessa berättelser är därmed skrivet ur en kvinnas perspektiv och efter att bara ha läst ett fåtal kan jag säga att hollywood inte har en susning om vad unga kvinnor vill ha. Det finns en väldig variation inom dessa berättelser: det är tjejer som mår dåligt som skriver för att få ut sin ångest genom att skriva om sina demoner på ett mer anonymt sätt som är både mindre utlämnande och som gör att fler människor kan känna igen sig och relatera. Det finns tjejer som har vardagsproblem som de hanterar genom att låta sin favorit karaktär gå igenom samma prövningar och kanske de allra kändaste: tjejer som anser att vår kultur inte förstår deras sexuella begär och därför själva skriver om vad de själva anser är önskvärda drag hos en karaktär.
Grejen med fanfiction är alltså inte att det bara är en "kul grej" eftersom det är roligt att skriva. Det är också ett slags andningshål för en stor del av de människor som vår kultur så ofta glömmer bort och inte förstår sig på: nämligen unga tjejer / kvinnor. Och för er som har läst fan fiction tror jag ni kan hålla med om att dessa tjejers begär inte endast är grundade i vad kulturen tror, nästan tvärtom. På samma sätt kan man se att när en kvinna själv får skriva om vilka män hon anser vara attraktiva är det helt andra ideal som visas. Det kan låta stereotypt men när kvinnor skriver är det mer inre egenskaper som är representerade som attraktiva, detta finns inte med i "the male gaze" vilket innebär att kvinnligt begär inte endast är en förlängning av detta. Med detta sagt blir männen inom fan fiction ofta sexualiserade och objektifierade men på helt andra villkor än vad kvinnor blir inom kulturen.
Hollywood är fortfarande en gubbmaskin där få kvinnor får verka kreativt och "the male gaze" är konstant närvarande, detsamma gäller resten av den större kulturen, ibland dyker det upp auteurer som bryter normen, som tillexempel Joyce Carol Oates men det är fortfarande ganska ovanligt. Kvinnor är alltså inte representerade inom den stora kulturen men detta innebär inte att vi inte verkar kulturellt för det. Vi hittar bara nya medel för att nå varandra, fanfiction är ett av de sätten.
ps. ni får gärna lämna en kommentar eller höra av er personligen och säga vad ni tycker om detta, jag funderar nämligen på att skriva min c-uppsats om detta ämne d.s
Jag har innan skrivit om hur mycket jag hatar ytlighet och ytliga personer. Men trots detta kan jag inte annat än att erkänna att jag älskar kitsch. Något som endast är yta och inget annat. Många filosofer inom konst och estetik använder ofta ordet kitsch i negativ bemärkelse. Men jag håller inte riktigt med.
För att snabbt förklara fenomenet "Kitsch" kan jag börja med att säga att det handlar om mer än bara rosa plast och färgglada porslinsdjur. Nej, när man använder ordet kitsch menar man det för det mesta om just dessa företeelser, men kitsch inom populärkulturen innebär saker som är ytliga. Det vill säga sådana saker som medvetet är plastiga, fabrikerade, innehållslösa, retro-romantiska och smaklösa. Men ledordet ligger just i MEDVETET, något som försöker låtsas ha någon annan mening kan därför inte vara kitsch.
När vi lägger till i ekvationen att allt som är kitsch medvetet är det får det en helt annan mening. Om vi tar det amerikanska bandet "The Cramps" som exempel, de var medvetet smaklösa och "fulkulturella", deras låtar var ofta vulgära hyllningssånger till våld, sex och konsumtion. Men eftersom de var medvetna om hur fånigt detta var blev deras låtar en slags humoristisk kritik mot det moderna samhällets besatthet av just dessa saker. Samma sak gäller det med klackskor som är för höga för att gå i, de är medvetet opraktiska och endast dekorativa eftersom de som tillverkar dessa är medvetna om hur det känns att gå i extremt höga skor. Kitschen är alltså medvetet överdriven och oplitisk för att kunna visa på brister i vårt samhälle på ett humoristiskt plan.
Tänkte bara snabbt tipsa om en konstnär som många kanske inte känner till, nämligen Joe Coleman. Hans bilder utforskar fenomen såsom klass, religion, sexualitet, våld, kön och skönhet.
Så för er som är intresserade är det bara klicka er vidare (jag lovar, ni kommer inte bli besvikna, hans verk är helt fantastiska i sin färgsättning och detaljrikedom, han har ett unikt bildspråk, kan nästan inte se mig mätt på dessa bilder.)
Man brukar ofta säga att det finns en länk mellan kreativitet och galenskap. Det här verkar faktiskt inte bara vara någon gammal myt, utan massa nutida forskning kring konst och mentala sjukdomar verkar visa just det resultatet. Folk som lider (eller njuter) av psykoser verkar ha en högre kapacitet vad det gäller kreativt tänkande och förmågan att skapa. Nick Blinko är ett ganska tydligt exempel på just detta, han målar, tecknar och skriver både musik och böcker, samtidigt som han har schizoaffektivt syndrom. För er som inte är bekanta med namnet kan jag säga som kort bakgrund att han startade ett punkband som hette Rudimentary Peni i slutet av 70-talet / början av 80-talet och de var en del av anarkorörelsen i London under samma tid. Jag skulle våga påstå att jag har samma ”relation” till det här bandet som jag har med tillexempel The Smiths, Emily Dickinsons eller H.P Lovecrafts skrivande, de har alla hjälpt mig genom verkligt pissiga tider. Jag brukade skämmas något helt fantastiskt över detta, men jag gör det inte längre, en del av att växa upp antar jag. Jag skulle vilja tillägga att om man inte vet vem han är från början och inte känner till hans övriga verk är boken nog inget för dig, men du kan ju alltid läsa min recension.
Hur är boken då? Ja, det är en av de där jobbiga böckerna. Nej, den är inte språkligt invecklad eller saknar handling eller är överdrivet pretentiös (förutom ibland). Men för det första är den extremt svår att genrebestämma, på endast 120 sidor kommer det första problemet om det är en novell eller en roman. För det andra är det en blandning mellan gotik och självbiografi, det är ganska oklart vad som är självbiografiskt och vad som inte är det. Och för att tala klarspråk så gör det egentligen ingenting. Inget av det här stör mig egentligen under läsningen, den flyter på ganska bra utan några större problem, men det är ändå massa saker som irriterar mig med den här boken.
Handlingen börjar år 1979 med att vår huvudperson och författarens alter ego (med betoning på ego), Nathaniel Snoxell, åker in till en psykiatrisk avdelning efter att ha försökt begå självmord. Psykiatrikern som tar emot honom där, Dr. Rodney H. Dweller, är personen som berättar historien genom sina anteckningar om patienten som han för efter deras möten. De bestämmer efter självmordsförsöket att träffas en gång i veckan. Här börjar mitt problem med historien, varför görs allt så inkorrekt? Han försöker begå självmord genom att skära sönder den ena pulsådern och han skickas inte till ett sjukhus utan till en psykiatrisk klinik? Han blir inte ens inlagd, han får lite bandage om handleden och får sedan gå hem. Till och med jag vet att det inte är riktigt rätt procedur när någon försöker ta livet av sig. En vecka senare kommer han igen in på kliniken och deras sessioner börjar. Tiden går och vi får veta att Nathaniel (som är arton år när historien börjar) är ett jävla geni. Han har kategoriserat olika insekter sedan han var cirka två och han var världsmästare i schack vid fem års ålder. Han har dessutom den sortens utseende som verkar få alla ”alternativa” typer att jizza lite i brallan, han är lång, smal, likblek, har naturligt svart, trassligt hår och nästan svarta ögon. (Ja, jag vet att det finns olika typer av alternativa men här menar jag den sorten som hatar H&M, klär sig i nästan enbart svart och lyssnar på musik som inte spelas på radion). Trots detta, eller tack vare detta är karaktären så himla stereotyp, det känns som att en tonåring skrev den här boken: ”Jag är bäst och skitsnygg, världen är centrerad runt mig och jag är så speciell, men jag har dåligt självförtroende”, nej du, det är nog inte riktigt problemet, du verkar älska dig själv ganska mycket. Det syns att författarens stora inspiration är just Lovecraft, det syns språkligt och det syns framförallt på denna högst O-dynamiska karaktär.
Den kära psykiatrikern är inte heller mycket att hänga i julgranen, han är nämligen en idiot som inte gör sitt jobb. Under flera år av konstanta möten kommer han inte närmre till förklaringen till varför Nathaniel försökte ta sitt liv, och trots att ingen terapi verkar fungera funderar han aldrig på andra lösningar, såsom, jag kanske borde skicka honom till en annan psykolog eller jag kanske borde göra några tester för att se om hormonflödet är som det ska. Utan nej hans förklaring är: Patienten kommer nog alltid vara sån här, han får helt enkelt lära sig leva med det och försöka ignorera när självmordstankarna blir för starka. Eller så är det bara du som är sämst på ditt jobb…
Den här boken har fått ganska mycket bra recensioner och många berömmer hans kreativitet och förklarar hur annorlunda den här boken är. Problemet är just där, den är inte SÅ speciell. Det finns inget i den här som egentligen kan mäta sig med många andra gotiska författare och det finns ganska lite som kan mäta sig med andra självbiografier. Det känns som att författaren konstant försöker härma någon annan istället för att kanske utveckla karaktärerna eller på något annat sätt sätta sitt eget märke på det. Jag är ledsen men att blanda två genrer som vanligtvis inte hör ihop, gör den inte märkvärdig eller ”egen”.
Nu låter det som att det bara är dåliga saker med den, men jag måste säga att språkanvändningen är väldigt skicklig. Den är stundvis väldigt stämningsfull och den innehåller flera av Nick Blinkos teckningar, vilket nog är det bästa med hela boken. Hans konst är väldigt mystisk och underlig men väldigt livlig och fångande på samma gång. Det sista kapitlet är en väldigt bra avslutning, jag hade önskat att hela novell/romanen var skriven på detta sätt och de gotiska inslagen är väldigt bra avhandlade, det är de delarna som gör läsningen njutbar. Och till förlaget måste jag säga: bra jobb med inbindningen, det är bara en pocket-bok men kvalitén på omslaget är mycket bra! För att inte nämna hur bra de har lyckats med att trycka upp bilderna i boken, och boken är tryckt på återanvänt papper.
En av Nick Blinkos bilder, finns inte med i boken, bilden är tagen från outsiderart.co.uk
Jag tänker faktiskt inte lämna något betyg på den här. Trots all skit jag har gett den går det bara inte, det är trots allt en välskriven bok där handlingen är noggrant invävd med språket, och det är inte alla ”riktiga” författare som klarar det ens. Det är dessutom ganska tydligt att denna halv-självbiografi var smärtsam att skriva eftersom den visar början på en lång tid av psykisk smärta och lidande. Jag tror inte jag kan ge betyg på en annan människas smärta och kreativitet. Utöver detta så betyder Rudimentary Peni fortfarande så pass mycket för mig att det bara inte går, jag har stunder sammankopplade med deras musik som inte går att köpa (eller sälja för den delen) därför avslutar jag med ett smakprov på vad herr Blinko kan bäst, nämligen sjunga och skriva starka låtar.
