Rasism, vitprivilegier och att omvärdera sig själv

Jag levde länge med den gamla villfarelsen att man kunde spåra människors etniska ursprung genom att kolla på deras ansiktsdrag, en gammal myt som daterar långt tillbaka. Jag erkänner att detta var dumt eftersom desto mer jag tänker på det, desto mindre logiskt är det. Tanken på att en Italienare ser ut på ett visst sätt och en fransman på ett annat för att de föddes i olika länder är helt absurt. Mobiliteten är ganska stor i världen och har varit ett ganska bra tag och folk har därmed kunna blanda sig ganska bra. Anledningen till att jag trodde det här har nog med att göra med att jag ofta har fått höra dessa fördomar från olika håll, när jag sedan har hört att någon är till exempel spanjor har jag därför gjort vissa mentala kopplingar som sa att "han ser spansk ut".  Jag inser ju nu att om samma spanjor skulle ha fötts i Umeå och hetat Karl-Fredrik hade jag definitivt inte tyckt han "såg spansk ut", han hade varit som vilken svenne-banan som helst. En relativt oskyldig fördom kan man tycka, eftersom jag faktiskt inte la någon värdering i det. Men det är är just ofta i dessa små fördomar och missförstånd som den riktiga rasismen växer.

återanvänder bilden från inlägget om
Ernest Cole

Hudfärg är ett ämne som är väldigt svårt att tala om utan att stampa någon på tårna, det är ett känsligt ämne som fortfarande idag ställer till med problem, både på stora och små skalor. Vi kunde till exempel för några veckor sedan läsa att hudcancerfonden kritiserade H&Ms val av att använda en solbrun modell eftersom den sortens ideal skapar problem när vita människor solar sönder sina kroppar. I den här diskussionen kunde de flesta dock konstatera att hudcancerfonden var brunast eftersom de kritiserade användandet av EN specifik fotomodell istället för att kritisera idealet i stort. På andra ställen i världen kan vi se det motsatta problemet, där idealet är att man ska vara blek förstör många människor sin egen och sina barns hud genom att använda blekmedel för att få en ljusare hy. Hudfärg skiljer oss åt, dessvärre, det är egentligen en så liten del av oss men eftersom det är den delen som syns blir det viktigt. Den västerländska delen av världen har länge styrt och därmed koloniserat andra delar av världen med sina ideal och tankesätt, rasismen blev därmed ett sätt att rättfärdiga det de gjorde. Kvarlevorna av det här påverkar oss även idag och folk pratar fortfarande om ras och etnicitet som om det vore en faktor för någons människovärde.

När man pratar om det här måste man dock reda ut vissa begrepp, för det första är det skillnad på nazism och rasism, nazism är nationalism och då handlar det om nationen, folket och kulturen, det är det som ska framhävas och bevaras. I det här inlägget ska jag diskutera rasism, rasism framhäver en viss "rastillhörigheten" eller "etniciteten" framför andra. Saker så som hudfärg och "genetik" (jag använder ordet ironiskt eftersom den sortens genetik är bullshit) spelar roll. Det handlar inte bara om kultur eller landstillhörighet, det handlar om att en sorts människor rent biologiskt skulle vara överlägsna någon annan. Vad man måste förstå dock är att anledningen till att vi ser ut som vi gör, har ingenting med "överlägsenhet" eller "förfining" att göra, det handlar om att människor med blek hy behöver mycket mindre D-vitamin än de med färgad hy. Desto blekare hy, desto mindre behov av D-vitamin, eftersom solen är vår främsta källa till just denna näring. Det går dock att få i sig den på andra sätt, så det är inget argument för någonting, det är bara fakta om varför vår hudton förändrades. Det är dessutom bättre för genpoolen om man blandar sig med människor som har så olika DNA från ens egen som möjligt.

Nu när vi har rett ut vad rasism är för något, och varför man inte ska vara rasist, så kommer den naturliga frågan om vad som menas med "vitprivilegier". Vitprivilegier är en förlängning av rasismen som innebär att människor som benämns som vita har vissa fördelar i vissa situationer som INTE är kopplade till biologi, i jämförelse med människor som betecknas som färgade.Detta är eftersom vita människor då anses vara "normen" även om de är i minoritet. Ett extremt exempel på det här är Apartheid regimen i Sydafrika, där färgade människor lärdes upp att leva som slavar till de vita. Allt skedde på de vitas villkor och trots att de färgade var en stor majoritet kunde de inte ens rösta. Men man ska inte tro att rasism och vitprivilegier inte existerar runt oss, för det gör de. I alla skalor och aspekter finns de med som ett konstant medvetande. Som vit (läs: i princip albino) är det här någonting man inte märker själv så ofta, men om man börjar tänka på det kan man se olika tecknen på det överallt.

Jag skrev innan om kolonialism och om hur vita är normen. Som vit innebär detta att den kultur och ideal jag representerar och är en del av ofta anses vara "finare". Men det existerar också på andra sätt, om jag till exempel vill köpa puder är det ganska garanterat att de har en nyans som iallafall liknar min hudfärg, går jag till frisören har de produkter som är till för min hårtyp, den hudfärgen jag har visas ofta upp i filmer, TV och reklam och jag behöver i princip aldrig oroa mig för att vara underrepresenterad i varken media eller politiken. Utöver detta behöver jag aldrig oroa mig för att bli trakasserad för att jag är en "blatte" och jag behöver inte höra att jag ska "dra hem dit jag kommer ifrån", polisen antar inte att jag kommer begå brott och skulle troligen behandla mig med respekt och värdighet även om jag var misstänkt för det. Dessutom har jag en ganska stor rörlighet inom den största delen av västvärlden eftersom jag inte kommer bli behandlad som en "invandrare" var jag än kommer. Allt detta är saker som de flesta vita människor aldrig ens märker av, de tar sin frihet för given och tänker därmed att alla andra har det så (lite som när män tror att bara för att de kan göra / gör en viss sak utan problem så kan alla kvinnor göra det). Problematiken här är stor eftersom det innebär att man måste få folk att se vad de har, istället för vad de inte har. Hudton är en faktor som vi bär med oss hela livet, det är svårt att byta ut sin hudfärg och det är svårt att se hur det är från olika synvinklar. Därför måste vi försöka förstå och leva oss in i hur det är på "den andra sidan" av problematiken och inte göra antagandet att alla har det likadant som jag själv. Vi får inte heller glömma bort att alltid se människan bakom huden.

topp fem: Guilty pleasures

Dags för ännu en topp fem! Den här gången tar jag en titt på de där filmerna som man vet innerst inne är sjukt dåliga, men som man ändå gillar. De där filmerna som av olika anledningar är lite skämmiga att erkänna att man tycker om. Speciellt i vuxen ålder är det väldigt svårt att stå för ens dåliga smak vad det gäller vissa saker. Här kommer min topp fem guilty pleasures, de där filmerna som är ack så dåliga, men så episka i sin uselhet.

5. Conan- barbaren. Jag har bara sett den gamla med Arnold. Jag har aldrig läst böckerna men som jag förstår det förhåller sig den nya filmen mycket trognare till sitt källmaterial. Men jag bryr mig inte, det är en ganska meningslös film med ganska mycket action och dåliga skådespelare. Kort sagt- man får vad man förväntar sig.

4 Bill and Ted's excellent adventure. Det enda man behöver säga om den här filmen är att den blev Keanu Reeves stora genombrott, redan där lägger vi standarden lågt. Berättelsen är att två dumma tonåringar försöker klara sitt historieprov och åker därmed på en tidsresa för att uppleva de olika epokerna och händelserna själva för att enklare förstå historia. Låter det dumt? För det är det! Men ack så underhållande.

3.. Masters of the universe. Ja, Dolph Lundgren är med i denna travesti. Han spelar här He-Man, en man med hockeyfrilla och små shorts. Filmen är hur trög som helst och är egentligen inte avsedd för barn över 12. Men den är så kitschig! Varenda cell i min kropp gör små glädjuskutt över den rena och skära (och jag menar verkligen skära) kitschigheten i den. Att se en muskelman som Dolph åka i en rosa Cadillac kan göra vilken grå dag som helst ljus igen.

2. The lost boys. En vampyrfilm regisserad av Joel Schumacher, kan det bli mer guilty än så? Glömde jag dessutom säga att den är från 87? För det är den! The lost boys la grunden för många av dagens moderna vampyrhistorier, på det sättet att vampyrer  i den är något sexigt på helt andra sätt än vad de var i de gamla berättelserna. Då vampyrer ofta hade setts som underliga varelser som var attraktiva i sin egendomlighet och det faktum att de symboliserar ett annat liv, bort från dygden och kraven, är vampyrerna här mer de tuffa killarna på högstadiet som är lite farliga men som tjejerna ändå är lite förälskade i.

Nej, min kärlek till den här mannen är inte läskig,
håll käften!

1. Mary Shelley's Frankenstein, eller som den borde kallas "Kenneth Branaghs Frankenstein". Den här filmen är en två timmar lång ego-tripp för Kenneth Branagh, han både regisserar och spelar skaparen Victor Frankenstein , som först anstränger sig så mycket att han nästan får bråck för att skapa sitt monster för att två sekunder efter det han inser att experimentet har lyckats, får en panik-attack och ångrar sig. Grejen med den här filmen är att den verkligen inte är dålig, visst den är lite långdragen på vissa ställen men skådespelarna är bra, musiken är bra, handlingen är klassisk så varför är det här "guilty"? Den enkla anledningen är att alla som har sett den här filmen vet att den är för mycket, allt från dekoren till Frankensteins byxor, som inte lämnar särskilt mycket åt fantasin, är bara överdrivet. Den är så överdramatisk i varenda sekund och sceneriet är så pittoreskt att man bara känner: vrid ner ett varv, allt behöver inte vara uppskruvat till max hela tiden. Men det är just det här som gör filmen minnesvärd, det hade troligen blivit en bättre film om allt inte var maxat till tusen, visst, men det hade ju inte varit lika kul. Ena sekunden älskar vi Victor Frankenstein och den andra hatar vi honom, det finns inget mellanting. Den är det jag älskar mest: kitsch!

Jag inser också att detta innebär att de inte är guilty pleasures längre eftersom jag nu har gått ut med att jag gillar dem. Men skitsamma.

Veckans låt

Ove Knausgård skrev i gårdagens DN en artikel om en utställning med fotografen Francesca Woodman. Hela artikeln går att läsa här om man vill det. Knausgård har redan innan blivit bokförd som en förstaklassens douchebag hos mig, men nu ogillar jag honom ännu mer. I sin bok "Min kamp" (osmaklig titel, som dessvärre inte ens är hälften så osmaklig som själva innehållet i romanen) skriver han och gnäller om vemödan att vara man och intellektuell. Jag hade oturen att läsa första kapitlet i denna masturbativa skildring av det manliga geniet som lider emotionellt för att omgivningen "inte förstår" om ni vill veta lite mer vad jag tycker om detta ämne kan ni ju läsa här.

Det som gör att han förtjänar veckans låt är dock hans artikel om Francesca Woodman. Knausgård blir upprörd över hennes porträttering av kvinnokroppen, att hon i sitt kön inte är ett objekt för honom. Han säger att hans första kontakt med henne som konstnär var när han såg hennes bilder i en bok och hans reaktion var: "jag slog irriterad ihop boken och satte den ifrån mig, fylld av något som liknade avsky. De där kvinnogrejerna rätt upp i ansiktet orkade jag inte med." Åh ja, de där "kvinnogrejerna" varför kan inte alla kvinnor vara fina, duktiga objekt för dig att titta på när du vill och när du inte vill kan de ju bara göra dig en tjänst och inte existera. Han ändrar i och för sig uppfattning, tycker inte att hon håller på med "kvinnogrejer" längre, hon blir en RIKTIG konstnär i hans ögon, ÅÅH! Tack snälla farbror! Det faktum att hon får ställa ut på Guggenheim museet är ju en piss i Mississippi i jämförelse med att en så fin herre som du anser att det hon gör är bra. Det Knausgård gör är ett så typiskt maktbeteende, han ursäktar det faktum att han tidigare har gjort ett stort antal misogyna och inskränkta påståenden genom att höja upp EN kvinna för att visa "Titta, jag är ingen sexist, jag uppskattar kvinnliga konstnärer". Samma sak kan ses när folk vill dölja det faktum att de är rasister eller homofober med idiotiska uttalanden som: "jag är inte rasist, min granne är invandrare!" eller: "jag är inte homofob, jag har många homosexuella vänner". Det ursäktar liksom inte det faktum att du i stort är en douche. Som ett tillägg dessutom: Vem i helvete skriver en text om Providence, Rhode Island utan att en enda gång nämna H.P Lovecraft? Hade det varit en bättre text med en mer sympatisk skribent, så visst. Men inte när Ove jävla Knausgård skriver den. Du ska väl föreställa en författare? Vad annars är Providence känt för?

Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att Ove Knausgård är ett riktigt jävla mongo, nej han har inte downs syndrom, han bara är fett mongoloid! Därför får du "Mongoloid" med "Demented are go", ja jag vet att det är en Devo-cover men jag gillar demented are go versionen mer.

Förresten hittade någon min blogg genom att söka på Ben Barnes + gore WTF? Undrar...

Det gyllene snittet och den västerländska hegemonin

 

Inte särskilt upphetsande kanske, men för er som kan det här med matte (eller konst för den delen) är det nog ganska tydligt att det här är ekvationen för harmoni, eller som det brukar kallas, "det gyllene snittet". Uträkningen kan se ganska abstrakt och tråkig ut men om du är uppvuxen i det västerländska samhället och därmed tagit del av de västerländska idealen gör du den konstant, omedvetet. Om jag visar upp det så här kanske det är lättare att förstå vad jag menar:

 Skönhet i det västerländska samhället är starkt förknippat med just den här harmonin. Vi tar konstant ut mått och proportioner på saker för att de ska passa in i ekvationen utan att vi vet om det. Många tror att de västerländska skönhetsidealen är biologiska, men det är inte sant, om vi ser till historien ser vi att ideal har skiftat och att de österländska idealen ser helt annorlunda ut än våra. Vi måste därmed aktivt söka kunskap om andra kulturer och om historia för att kunna få en distans till vårt eget samhälle. Det är viktigt att vi konstant rannsakar oss själva och våra åsikter för att inse vad som är problemet med det kulturella klimatet. Att västvärlden ser ut som den gör har inte med naturen eller biologi att göra, det har med historia och kulturarv att göra.Jag säger inte att den här sortens ideal är fel, jag säger bara att alla andra ideal är lika rätt.

Spel, film, våld och glamour

Igår skrev jag om Sherlock Holmes spelen och hur Frogwares har utvecklat spel som är roliga att spela utan att falla in i machofällan. Idag tänkte jag fortsätta lite på det temat eftersom Rockstar games precis har släppt ett nytt Max Payne spel.

Ja, för inte alls länge sedan nådde Max Payne 3 butikerna, spelet är ett tredje-person shooterspel och Rockstar har som vanligt brutit ny mark vad det gäller grafik och karaktärsdesign. I det nya spelet kan man, som vanligt i Max Payne, bland annat se hur kulor sliter upp huden på de man just skjutit i slow motion, kulregn och blod är nu mer realistiska än vad de någonsin har varit i de tidigare spelen. Kritiken lär snart hagla över Rockstar, så som det alltid gör, och kontroverserna lär skapa mer hysteri och öka försäljningen. Rockstar står som sagt nästan alltid i skottelden för kritik vad det gäller porträttering av våld i spel. Ända sedan de första Grand Theft Auto kom ut i butikerna har konservativa grupper försökt att stoppa Rockstar och deras utveckling. Det känns onödigt att säga att de inte har lyckats. Med ett nytt Grand theft auto som är planerat att släppas nästa år och ett flertal andra spel i utvecklingsstadiet tror jag vi alla kan säga att Rockstar games inte är på väg någonstans.

Kritiken kommer som sagt troligen inte att tystna men vad är det egentligen de kritiserar? För det första är det ju det grafiska användandet av våld i spelen, spelutvecklarna lägger ut mycket tid och resurser för att våldet ska kännas så naturtroget som möjligt för att känslan i spelet ska kännas realistiskt och därmed öka spänningsmomenten. För det andra är det romantiseringen av våld som ofta kritiseras. Det är här den riktiga häxjakten börjar, detta är underligt eftersom kritikerna ofta vill hitta en syndabock som de kan skylla alla samhällets problem på, under 60-talet var det rolling stones, under 40-talet var det jazz och under 80 och 90-talet var det våld i filmer. Problemet är att dessa kritiska röster ofta missar den stora bilden.

Våld är något som är associerat med män, när man tänker på krig och soldater tänker man på män, när man tänker på gatuvåld tänker man på män och när man tänker på våld inom hemmet tänker man definitivt på män. Det finns dessutom statistik på att män faktiskt är mer våldsamma än kvinnor och vad än "forskare" vill få er att tro finns det ingen egentlig biologisk förklaring till det här. Så varför är det så här då? Jo, eftersom vi lever i ett patriarkat könssegregerar vi gärna olika egenskaper så att det blir så stor skillnad mellan män och kvinnor som möjligt, sedan värdesätter vi de typiskt manliga egenskaperna högre. Detta innebär att eftersom män genom den västerländska historien ofta har varit de som står för våldet blir de associerade med allt våld, eftersom våld är associerat som "typiskt manligt" värdesätter vi denna egenskap högre än "typiskt kvinnliga" egenskaper så som känslosamhet och empati. Därmed romantiserar vår kultur ofta över dessa "manliga" egenskaper oavsett om det är film, spel eller litteratur. Det är därför konstigt att just speltillverkare får ta de hårdaste smällarna vad det gäller porträttering av våld eftersom jag inte anser att de är de allra värsta bovarna i dramat, spel är precis som andra kulturella uttryck bara ett sätt att reflektera över vår kultur genom att ta de saker som vi värdesätter högst, och som därmed kommer bli populärast, paketera det och sälja det tillbaka till konsumenterna. Därmed inte sagt att Rockstar eller andra spelutvecklare INTE är en del av problematiken, det är klart att de är, men de kan också vara en del av lösningen, som i fallet Frogwares.

Vi ser uttryck för patriarkatet i varje del av vår kultur och spel är faktiskt inte värst. Ta till exempel Quentin Tarantinos film "Death Proof" där vi får se Rose McGowans karaktär bli mördad i en bil samtidigt som vi får se hennes kamp för att få leva, men eftersom det är en Tarantino film (man måste faktiskt inte gilla hans filmer) får vi följa den manliga blicken och därmed känna hur mördaren njuter av att se hennes kropp kastas mot bilens sidor. Ett annat exempel är alla dessa deckare där den manliga poliskommissarien (den patriarkala beskyddaren) får se ett stort flertal förstörda och mördade kvinnokroppar och deras lik beskrivs på ett nästan nekrofilt sätt där vi får lite chans att både relatera med mördaren och se det ur hans synvinkel samtidigt som vi får bli äcklade. De allra flesta spel har dock inte den här dimensionen, spel är så pass dyra att tillverka att de måste klara sig förbi diverse censurregler och tabuer för att över huvudtaget kunna sälja sina produkter på en bredare marknad och därmed kunna få tillbaka alla de pengar som dehar lagt ner på att producera dem. Våld i spel är ofta ett ganska opersonligt sådant, där man inte får se personen man dödars ansikte eller veta någonting om honom (för tillskillnad från i alla annan kultur där det verkar finnas ett pris för att klämma in så många halvnakna stympade kvinnor som möjligt, får man faktiskt i princip bara döda män i spel). De man dödar brukar dessutom oftast dö på ett ganska opersonligt sätt genom att de blir skjutna och man brukar nästan alltid bara döda de som försöker döda en själv. Det är relativt sällan man får mörda någon som är försvarslös eller som inte försöker skada en själv. När man väl får detta (i rockstars spel iallafall) är det vanligtvis ett val man får göra där det handlar om huruvida man vill hämnas på någon eller inte, detta val brukar dessutom sedan ha konsekvenser där man oftast kommer undan lindrigare om man valde att skona personen. Rockstar är dessutom helt medvetna om i vilken kultur de framställer sina porträtteringar och historier, det finns ofta med ganska mycket humor och ironi i allt de gör.

Mycket av förklaringen kan finnas i att spel anses vara "fulkultur" och det är därmed inte helt okej att tycka om dem. Spel är någonting som barn ska hålla på med, inte vuxna människor. Rockstar gör i princip bara spel man måste vara över 16 år för att spela. (Kobra gjorde för några veckor sedan ett mycket bra avsnitt om just spel som jag verkligen kan rekommendera) Det är mycket lättare att kritisera något som anses vara fult än något som anses vara kulturellt och lite högtrevande. Därför hörs inte så mycket kritik om våld i film längre, eftersom film har blivit accepterat som ett finkulturellt medium är det svårare att kritisera eftersom film är "konst". Många som kritiserar verkar dessutom inte egentligen veta vad de pratar om eftersom många troligen aldrig ens har spelat de spel de kritiserar. Allvarligt, spela grand theft auto i en timme eller så och sen kan du komma tillbaka.
 
Jag säger alltså inte att det är FEL att kritisera våldsamma spel, men när man väl gör det måste man vara medveten om vad det är man kritiserar och varför man gör det. Man kan dessutom inte bara kritisera en del av en kultur som i stort är väldigt skadlig, man måste se att det finns flera dimensioner utöver det man kan se i endast en företeelse. Alltså: Vill du kritisera Rockstar Games, fint! Men glöm inte bort i vilken kultur de arbetar och glöm inte bort att du är med och skapar den kulturen och det samhället själv genom att göra vissa val. Kritisera därmed inte bara ett spel eller ett företag, kritisera patriarkatet och synen på manlighet!

Äntligen!

I crika två år har Frogwares utlovat ett nytt Sherlock Holmes spel som kommer följa upp där deras tidigare slutade. Det verkar nu som att det äntligen kommer komma ut i September i år, den efterlängtade uppföljaren till "Sherlock Holmes Vs. Jack the ripper" heter "The testament of Sherlock Holmes". Ni behöver nog bara kolla på trailern för att förstå varför jag redan nu ser fram emot det:

Franska Frogwares är kända för att göra spel som på ett kreativt och fantasifullt sätt utnyttjar omgivningar och karaktärer för att föra sina historier framåt. Då de flesta gjorde shooterspel utvecklade Frog Wares en helt egen genre av detektivspel där man själv får hitta ledtrådar och göra slutsatser baserade på bevismaterial. Det finns väldigt lite våld i spelen och man utvecklar sin förmåga i matte, språk och logiskt tänkande när man spelar. Miljöerna är dessutom ur-tjusiga och de har verkligen gjort efterforskningar för att försäkra att känslan är så genuin som möjligt när man utforskar Viktorianska London. Det som var så bra med "Vs. Jack The Ripper" kan ha varit klass-tänkandet som finns med i hela spelet, vi som är bekanta med karaktären Sherlock Holmes vet att han är känd för att vara känslokall och totalt beräknande men Frogwares har här förändrat honom till någon som verkligen förstår och känner med de som har det sämre ställt än han själv. De har dock förhållit sig väldigt troget till Arthur Conan Doyles klassiska historier och karaktär, men de har fördjupat karaktären så att man nu förstår honom och verkligen kan relatera till honom, man förstår hans motivation till att söka sanningen och hans iver i att fånga de som missbrukar andras förtroende och som medvetet skadar andra för sin egen vinning. Som jag skrev i mitt inlägg om Spaghettivästern att Italienarna använde vilda västern som plattform för sina moraliska historier använder Frogwares Sherlock Holmes och 1800-talets Europa som ett verktyg för att kritisera. I deras händer blir Sherlock Holmes en man som är medveten om hur bra han har det och han använder sin intelligens och logiska förmåga till att ge tillbaka till det samhälle som har gett honom så mycket. Det blir en väldigt fin porträttering av en man som vill hjälpa de som har det sämre ställt än han själv på det bästa sätt han vet- genom att lösa deras bekymmer och problem när polisen inte kan eller vill göra något.

Det som dessutom kommer vara bra med spelet är att de den här gången har utvecklat det i första hand för spelkonsoler istället för PC som de har gjort innan. Detta innebär grym ny grafik, bättre detaljer och ännu mer London att utforska. Hoppas verkligen Frogwares kan hålla tiden den här gången och glöm inte spana in de gamla spelen om ni inte redan har det.

Ernest Cole och apartheid

Jag inser efter det senaste inlägget om patriotism att jag har varit väldigt dålig på att skriva om rasism, nationalism och fördomar. Det här är ganska synd eftersom jag tycker att det är en väldigt viktig sak att ta upp och jag vill verkligen inte att dessa frågor ska hamna i skymundan eller marginaliseras.

Anledningen till att jag tar upp det nu är för att jag igår var i Kristianstad och såg på Ernest Coles utställning. Ernest Cole var en fotograf som levde i Sydfrika under 60-talets apartheid och han dokumenterade sin och andra färgade människors vardag i form av fotografier. För att göra detta var han tvungen att gömma sin kamera, skaffa pass och ID-handlingar som gjorde att han kunde röra sig och han var konstant tvungen att ta hjälp av vänner och bekanta, det som är så beundransvärt med det här är att han gjorde detta endast för att visa hur apartheidregimen var för de färgade människorna i Sydafrika. Cole visar upp ett samhälle med stora orättvisor och skillnader. Hur Vita människor kan leva i lyx och överflöd medan det fanns svarta som inte hade mat för dagen och hur regimen rättfärdigade detta med sin rasistiska retorik.

Fotografierna målar upp en hemsk bild av modern historia. Det är svårt att beskriva med ord vad bilderna visar och jag tycker därför ni borde kolla upp hans verk eftersom det inte bara är historiska dokument det är estetiskt sätt väldigt bra bilder också. Ernest Cole visar upp sin vardag ur ett perspektiv som ofta glöms bort, nämligen ur de fattiga färgades perspektiv. Det som dessutom är så vackert med hans bilder är att trots många av dem porträtterar nöd och svält finns det en hel del som visar glädje och detta ger honom en extra dimension som fotograf. Han visar att detta är människor som också kan vara lyckliga när de väl får. Det är därför människor som Cole är riktiga hjältar: de som verkligen vill förändra och tar varje chans de har till att visa sitt budskap och göra världen till en bättre plats.

Och om ni vill veta mer så finns det information om Coles verk och liv på hasselbladstiftelsens hemsida