Objektifiering på hög nivå

På tal om fangirls, ytlighet, patriarkatet och kvinnlig sexualitet skulle jag bara snabbt vilja förklara det här med nakna män och varför det, underligt nog är mer socialt och politiskt laddat med en man utan kläder än en kvinna.

Varje dag får vi se lättklädda kvinnor, det är inget man reagerar på längre. Kvinnor som är lättklädda för någon annans skull och inte sin egen. Det är däremot ovanligare att se män som är lättklädda för kvinnors skull. Detta är konstigt eftersom en kvinnas kropp anses vara mer sexuellt laddad än en mans. Vi borde därför bada i bilder på både hel och halvnakna män utan att ha något problem med det. Men det gör vi inte. Detta är eftersom en lättklädd man som är det för en kvinnas skull är politiskt och socialt laddad eftersom detta skulle innebära att kvinnor har en sexualitet. Det skulle dessutom innebära det otänkbara att kvinnor skulle tända på män och inte bara på långa strandpromenader och romantiska middagar.

Germane Greer skriver i sin bok "The boy" att män inte klarar av tanken på att bli objektifierade eftersom de alla vet att om objektifieringen avtar eller ännu värre, om rollerna byts så att män blir objektifierade på samma sätt som kvinnor har blivit skulle detta innebära att hela patriarkatet skulle skakas om. Objektifieringen har till och med gått så långt att flera människor anser och faktiskt tror att män biologiskt sätt är fulare än kvinnor. Och att det skulle vara därför som kvinnor blir objektifierade medan män inte blir det. Detta är så klart bullshit och det finns flera kulturer i historien som har ansett att manlig skönhet är högre värderad än kvinnlig. Så för att runda av: Objektifiera män är ett radikalt statement och att objektifiera kvinnor är att bara följa strömmen. Du kan förändra samhället på så små sätt men ändå på så enkla och roliga!

Veckans låt

Temat den här veckan verkar ha blivit ytlighet, det var inte meningen, därför går veckans låt till nästan rena motsatsen.

När jag gick i högstadiet sa statistiken att var fjärde tjej i åldrarna tretton till sjutton skadade sig själva. Vissa visade upp sina ärr, röda märken på armarna som sedan bleknade. Andra dolde sina genom att skära sig i låren, duschade inte efter gympan och väntade till alla hade lämnat omklädningsrummen för att sedan klä på sig så snabbt som möjligt. Andra gjorde mindre permanenta saker, som att slå eller bita sig själva. Sättet att straffa sig själv på verkade variera i all oändlighet. Då trodde jag att detta endast var vardag, att det var så här det alltid hade varit och att det var "naturligt" att tjejer som var lite mer än barn tyckte livet var så överjävligt att de såg en tröst i att ge sig själva smärta.

Numera blir jag väldigt arg över det här. På den tiden var självskadebeteende ett så pass stort fenomen att de flesta kände till det och stora ärr på en trettonårings arm borde därmed inte vara "nonsens" eller "en modegrej". Flera tjejer var helt sönder skurna vid sextonårs ålder, och det jag främst undrar är: vart var de vuxna? Ja, det är lätt att skylla på dem. Det är lätt att skylla ifrån sig. Men jag undrar bara vad är skolans ansvar? Det var mycket prat och lite verkstad på den fronten men mycket av pratet var dessvärre: "det är en fluga, de kommer över det" "de gör det för att deras kompisar gör det" och: "de är bortskämda" "vill bara ha uppmärksamhet". Det är så fint när kostymnissar säger sådana saker. Är det ett brott att vilja synas? Det är väl bara mänskligt? Och du som är en vit välbargad man har väl aldrig blivit ignorerad eller illa behandlad under hela ditt liv?

Självskade debatten har dessvärre glömts bort, trots detta visar rädda barnens rapport från förra året att självskadeproblematiken knappast har blivit mindre. Unga har fortfarande självmordstankar och statistiken visar att den vanligaste dödsorsaken bland unga mellan femton och tjugofem är just självmord. Det är något som drabbar så många familjer och ändå är det ganska tyst om det. Och när någon väl hoppar från en bro eller skär sönder pulsådern är det bara för att de "vill ha uppmärksamhet".

Därför går veckans låt till alla de som lider av det här, ni ska veta att ni inte är ensamma, att det finns de som bryr sig och förstår att ert lidande inte bara handlar om ett sjukligt bekräftelsebehov. Låten blir By a thread med witch hunt (alltså det här är en ganska skränig låt så till alla pensionärer som läser vill jag bara varna så här i förväg att ni inte kommer gilla den, jag är HELT säker)

jag kunde tyvärr inte hitta texten men jag lovar att uppdatera den om jag skulle hitta.

Fangirls och patriarkatet.

"The male gaze" är något som ofta tas upp när man pratar om populärkultur. Det är en teori som introducerades av Laura Mulvey år 1975 och är en analys av hur publiken förväntas se filmen ur ett typiskt västerländskt manligt perspektiv. Detta innebär att även om en film handlar om en kvinna ser publiken det ändå ur en mans perspektiv, genom kameravinklar, narrativ och så vidare. Rent praktiskt betyder det att publiken lär sig att se kvinnor och män på ett visst sätt när de ser på film. Kvinnan ska vara passiv i sitt agerande och inte vara det drivande i en handling och kvinnan ska dessutom fungera som ett objekt i filmen, hon ska dessutom vara omedveten om detta och inte kolla in i kameran utan låta betraktaren se henne utan att hon kan se tillbaka. Detta brukar finnas med medvetet eller omedvetet i de flesta filmer som är riktade åt en vuxen publik som inte uteslutande består av kvinnor. Rent konkreta exempel är tillexempel när kameran följer en kvinnas kropp när hon går, eller zoomar in på hennes bröst eller för den delen alla de gånger man endast får se kvinnan i en sexscen. Detta kan även ses i andra medier förutom film, så som litteratur, fotografi, poesi och även till viss del musik.

Den här bilden kom upp
när jag sökte på the male gaze,
jag förstår inte heller.

I sin uppsats skriver även Mulvey att det inte finns någon kvinnlig motsvarighet till detta och att varje gång en man blir objektifierad eller sexualiserad i vår populärkultur är det på hans egna villkor och det är inte riktigt en kvinnlig motsvarighet eftersom det endast innebär att heterosexuella kvinnor efterliknar samma beteende som den manliga strukturen redan har visat. Kvinnor som beter sig på detta sätt härmar alltså endast ett manligt beteende och vänder på rollerna.

Uppsatsen publicerades alltså 1975 och jag tror att vi alla kan hålla med om att det har hänt en del sedan dess men underligt nog kan man fortfarande se "The male gaze" praktiseras inom populärkulturen (Quentin Tarantino någon?). Men i den mer "obskyra" delen av kulturen verkar något ha hänt. Jag pratar självklart om den bespottade fangirl kulturen, unga tjejer som är intresserade av vissa populärkulturella fenomen har ofta setts som fanatiska, besatta och något fåniga. När en för stor skala av unga kvinnor har gillat något har det ofta skrivits av som fulkulturellt och det de gör har inte ansetts ha någon större inverkan på kulturen. Men trots detta har det nu vaknat en rörelse inom "fangirl-området" som kan förändra vår syn på "the male gaze".

Jag pratar förstås om fanfiction. En del av kulturen som inte bara anses vara ful för att den inte är tillräckligt "originell" för kulturpamparna, det krävs inte heller någon utbildning för att hålla på med det och det är främst kvinnor som ägnar sig åt det. Faktum är att ett väldigt stort antal tjejer (för det är för de mesta dem vi pratar om i det här sammanhanget) världen över varje dag både läser och skriver fan fiction. För er som inte är bekanta med begreppet är fan fiction när man skriver en slags "spin off" baserad på redan existerande karaktärer eller historier. Det är tillexempel ganska vanligt att man skriver om karaktärers vardagsliv eller skriver kärlekshistorier mellan två karaktärer som i originalverket inte är tillsammans. Det finns tillexempel ganska mycket fan fiction om Harry Potter och karaktärerna i de böckerna.

Vad är det då som gör det här "nyskapande" och vad har det att göra med patriarkatet eller "the male gaze" för den delen? Jo, för det första är detta framför allt en rörelse som till största delen består av unga kvinnor det som skrivs i dessa berättelser är därmed skrivet ur en kvinnas perspektiv och efter att bara ha läst ett fåtal kan jag säga att hollywood inte har en susning om vad unga kvinnor vill ha. Det finns en väldig variation inom dessa berättelser: det är tjejer som mår dåligt som skriver för att få ut sin ångest genom att skriva om sina demoner på ett mer anonymt sätt som är både mindre utlämnande och som gör att fler människor kan känna igen sig och relatera. Det finns tjejer som har vardagsproblem som de hanterar genom att låta sin favorit karaktär gå igenom samma prövningar och kanske de allra kändaste: tjejer som anser att vår kultur inte förstår deras sexuella begär och därför själva skriver om vad de själva anser är önskvärda drag hos en karaktär.

Grejen med fanfiction är alltså inte att det bara är en "kul grej" eftersom det är roligt att skriva. Det är också ett slags andningshål för en stor del av de människor som vår kultur så ofta glömmer bort och inte förstår sig på: nämligen unga tjejer / kvinnor. Och för er som har läst fan fiction tror jag ni kan hålla med om att dessa tjejers begär inte endast är grundade i vad kulturen tror, nästan tvärtom. På samma sätt kan man se att när en kvinna själv får skriva om vilka män hon anser vara attraktiva är det helt andra ideal som visas. Det kan låta stereotypt men när kvinnor skriver är det mer inre egenskaper som är representerade som attraktiva, detta finns inte med i "the male gaze" vilket innebär att kvinnligt begär inte endast är en förlängning av detta. Med detta sagt blir männen inom fan fiction ofta sexualiserade och objektifierade men på helt andra villkor än vad kvinnor blir inom kulturen.




Chris Hemsworth,
en fangirl favorit


Hollywood är fortfarande en gubbmaskin där få kvinnor får verka kreativt och "the male gaze" är konstant närvarande, detsamma gäller resten av den större kulturen, ibland dyker det upp auteurer som bryter normen, som tillexempel Joyce Carol Oates men det är fortfarande ganska ovanligt. Kvinnor är alltså inte representerade inom den stora kulturen men detta innebär inte att vi inte verkar kulturellt för det. Vi hittar bara nya medel för att nå varandra, fanfiction är ett av de sätten.

ps. ni får gärna lämna en kommentar eller höra av er personligen och säga vad ni tycker om detta, jag funderar nämligen på att skriva min c-uppsats om detta ämne d.s

Tantgnäll och topp tio

Nu ska jag vara en sån där riktig kärring. En sån som aldrig blir nöjd och jag gillar det inte riktigt heller. Men det här med bio alltså. Jag går inte så ofta på bio men när jag väl gör det blir jag ofta ganska irriterad. Jag vet, jag vet: gå inte då! Men sanningen är att jag älskar film och jag gillar den speciellt på bio. När jag var liten spenderades diverse fördelsedagar i filmsalongerna och det är ett väldigt bra alternativ när man vill göra något men inte riktigt orkar göra något vettigt eller aktivt. Jag gillar dessutom lukten av biosnacks. Men detta betyder inte att jag inte kan gnälla om det där andra! Här kommer min topp tio mest irriterande sakerna med biobesök. (märk väl det här är en sån känna-igen-sig-lista inte en jag-gnäller-och vill-att-ni-ska-göra-något-åt-det-lista), jag vill bara tillägga att dessa företeelser är vanligast när man går på storfilmer under de första veckorna som de går, på mer seriösa, "vuxna" filmer brukar publiken oftast respektera de andra besökarna och faktiskt vara där för att kolla på filmen. Aja, här är topp tio irritationsmoment under bio:

10. Toaspringare, nej nöden har ingen lag, det kan vara jobbigt när man har hällt i sig en halv liter läsk på under femton minuter, tror blåsan ska spricka och kan omöjligt koncentrera sig på handlingen och därför hamnar detta ganska långt ner på listan, men det är ändå irriterande när man måste ställa sig upp eller flytta på sig för att någon ska komma förbi. Ett tips: Om du vet att du har svårt att hålla dig, boka eller köp en biljett nära gången.
9. Hinderlöpare, ni vet såna där människor som sitter ganska nära gången (kanske tre, fyra platser ifrån) men som ändå om personen behöver gå ut under filmens gång tar den långa vägen och tvångsmässigt passerar 95% av raden för att ta sig till utgången. Ja, du kan ta den lite kortare vägen ut och sedan gå ner och springa förbi första raden, jag lovar!
8. Folk som förklarar handling / skämt för sina barn. Detta är inte jätte-vanligt, men det händer ganska ofta om man går på en film som har en lite för låg åldersgräns och folk tar med sig barn som är för unga för att riktigt förstå handlingen. Tips: ta inte med barn på filmer om du inte är helt säker på att de förstår.
7. Äckliga gångar. Att fastna med foten på golvet när man ska till sin plats är inte kul.
6. Äckliga säten, hälften av gångerna vet jag inte ens vad det är jag sitter i, och jag tror inte jag vill veta heller.
5. Priset, 100 spänn! Och det är detta som gör de andra sakerna så mycket mer irriterande, det faktum att jag har betalat 110 kr för att vara i en låda tillsammans med idioter som inte kan respektera andra. Som sagt hade priset varit lägre hade jag kunnat gå med på viss irritation, men om jag betalar så förbannat mycket vill jag bara se på den jävla filmen.
4. Jättar, de där skit-långa basketspelare typerna som av någon jävla anledning alltid hamnar framför en själv och gör att man inte ser ett jävla piss. Biografer är dock nuförtiden något brantare än gamla biografer. Men det händer fortfarande ibland.
3. Sätes-sparkare, vanligtvis barn med för mycket enregi och som inte riktigt kan hantera sina känsloutbrott och därmed spenderar filmen med att sparka på baksidan av ditt säte.
2. Mobilanvändare, de där idioterna som inte kan stänga av sina jävla telefoner innan och som halvvägs in i handlingen börjar SMS:a, ringa och så vidare. Allvarligt, att ha den på tyst är fan inte helt okej, den ska vara avstängd och om du har något du bara måste ta så får du fan gå ut. Det är relativt ovanligt men det är ändå skitstörigt när det händer. Gillar du inte filmen, gå därifrån och sitt inte och förstör för alla andra, allvarligt, vanligt hyfs!
1. Fnissare! Dessa människor som skrattar och fnissar på HELT FEL ställen! Man vill bara skrika: Det är fan inte roligt! Men det gör man inte, man tiger och lider, kanske hysshar om det blir för högljutt, men annars inte. Och man tänker: betalade jag och de andra hundra spänn för det här?

Bonus: Topp tre sämsta fnissar-stunderna:
3. I "Contagion" när Matt Damons karaktär får veta att hans fru är död och är så chockad att han inte förstår det. Publiken skrattade hej vilt, det var inte ALLS roligt. Matt Damon är dessutom en så pass bra skådespelare att man verkligen kunde se hans förvirring och smärta i ansiktet, detta var tydligen HELT HYSTERISKT roligt. Pärlor åt svin säger jag bara, pärlor åt svin!
2. I "Atonement" när huvudpersonen kommer på sin syster med att ha sex med mannen hon själv är kär i. Fniss i hela salongen, allvarligt är ni tolv eller?
1. Senaste bio fniss-attacken på ett extremt opassande tillfälle, i "The Avengers" när Bruce Banner, alias "hulken", berättar att han har försökt begå självmord. Spridda fniss i hela salongen, kul att någon annans smärta underhåller er. Idioter!

Kitsch: ett försvarstal

Jag har innan skrivit om hur mycket jag hatar ytlighet och ytliga personer. Men trots detta kan jag inte annat än att erkänna att jag älskar kitsch. Något som endast är yta och inget annat. Många filosofer inom konst och estetik använder ofta ordet kitsch i negativ bemärkelse. Men jag håller inte riktigt med.

För att snabbt förklara fenomenet "Kitsch" kan jag börja med att säga att det handlar om mer än bara rosa plast och färgglada porslinsdjur. Nej, när man använder ordet kitsch menar man det för det mesta om just dessa företeelser, men kitsch inom populärkulturen innebär saker som är ytliga. Det vill säga sådana saker som medvetet är plastiga, fabrikerade, innehållslösa, retro-romantiska och smaklösa. Men ledordet ligger just i MEDVETET, något som försöker låtsas ha någon annan mening kan därför inte vara kitsch.

När vi lägger till i ekvationen att allt som är kitsch medvetet är det får det en helt annan mening. Om vi tar det amerikanska bandet "The Cramps" som exempel, de var medvetet smaklösa och "fulkulturella", deras låtar var ofta vulgära hyllningssånger till våld, sex och konsumtion. Men eftersom de var medvetna om hur fånigt detta var blev deras låtar en slags humoristisk kritik mot det moderna samhällets besatthet av just dessa saker. Samma sak gäller det med klackskor som är för höga för att gå i, de är medvetet opraktiska och endast dekorativa eftersom de som tillverkar dessa är medvetna om hur det känns att gå i extremt höga skor. Kitschen är alltså medvetet överdriven och oplitisk för att kunna visa på brister i vårt samhälle på ett humoristiskt plan.

Andra exempel på kitsch:

Vad är dealen med ögonbrynen?

Skitsnyggt!

Filmrecension: Worried about the boy

Titel: Worried about the boy
År: 2010
Regi: Julian Jarrod
Med bl.a: Douglas Booth, Jonny Burt, Matthew Horne, Freddie Fox, Marc Warren och Richard Madden.

Bild på den riktiga Boy George,
för filmen har ingen affisch.

Filmen handlar om Boy George, tiden precis innan Culture Club, när han var en okänd wannabe och tiden precis efter uppbrottet, när han är en drogmissbrukande 20-någonting som är jagad av pressen. Handlingen hoppar mellan dessa två perioder och istället för att fokusera på hans musikkarriär fokuserar det istället på diverse olika förhållande han har haft och på hans upplevelse av dessa två tider.

Filmen börjar år 1978 när en 17-årig Boy George (spelad av Douglas Booth) sitter hos skolans studie och yrkesvägledare. Han har ingen aning om vad han vill göra med sitt liv, redan vid ung ålder har han en förkärlek för extravaganta kläder och smink, något som inte var helt accepterat för en man under 70-talet, speciellt inte om man kommer från en irländsk arbetarbakgrund. 1980 flyttar han in till London på jakt efter jobb, kärlek och förståelse. Där får han ett jobb på den trendiga klubben ”Blitz” och börjar skapa någon slags vänskap med ägaren ”Steve Strange” (spelad av Marc Warren). Deras vänskap fortsätter sedan under hela Culture Club tiden och det är till stor del deras konversationer som utgör det vi får se av perioden efter Culture Clubs uppbrott.

På ”Blitz” träffar han även Kirk Brandon (spelad av Richard Madden, som vissa av er säkert känner till som Robb Stark i ”Game of thrones”), namnet kan säkert ringa en klocka hos vissa av er, men för er andra kan jag säga att han var en av 80-talets stora ikoner inom post-punk rörelsen och var sångare i bland annat Theatre of hate. George blir i alla fall störtkär i honom, och i hans försvar får jag väl säga att det är ganska förståligt eftersom Kirk Brandon var ganska yummy under 80-talet, dock inte särskilt lik Richard Madden, som ju också är snygg.

Bild på den riktiga Kirk Brandon,
inte den i filmen.

De blir till slut tillsammans på villkoret att George låtsas vara en tjej eftersom Kirk anser sig vara hetero. Tiden som följer är lycklig eftersom den visas i ett ostigt, men ganska gulligt, montage med de lyckliga tu. Men plötsligt går allt åt skogen, George förlorar sitt jobb på ”Blitz” eftersom han stjäl från gästerna och samtidigt börjar Kirk bete sig som en douchebag och de gör slut eftersom han tycker det vore dåligt för hans image att dra runt med en irländsk homofil i hasorna. Allt ser svart ut, men så träffar han Jon Moss och de blir älskare och bildar till sist Culture Club.

Jag är inget stort Boy George-fan. Visst, vissa av hans låtar är klassiker och väldigt svängiga sådana. Men det här är faktiskt inte så mycket en film om honom som det är en film om hur det är att vara annorlunda och hur det var att växa upp som homosexuell i en tid och i ett samhälle som ofta brukar anses varit väldigt ”liberalt” men som i verkligheten inte var det. Det är därmed ganska modigt att våga spräcka hål på myten om de rebelliska punkarna (för väldigt många som han umgås med anser sig vara framåtskridande och progressiva) och att faktiskt våga visa hur mycket av det som de ”radikala” ungdomarna sa ofta blev tomma ord när man väl skulle stå upp för det. Många vill gärna ha förändring, men det ska inte börja med dem.

Jag skulle bara vilja sticka in lite kritik mot just denna produktions kvinnosyn. Kvinnorna som är med i den här filmen är antingen delar av dekoren eller jobbiga flickvänner och fruar som hindrar männen från att vara tillsammans. Men om man bortser från det här en det en ganska trevlig liten film, något seg, men ganska skön att bara sitta och slökolla på. Gav inget större intryck men är inte dålig och ljussättningen och färgsättningen är använd på ett väldigt bra sätt. Därför får ”Worried about the boy” tre av fem.

Let's face it, det bästa med filmen, hade det inte varit för det här hade den nog bara fått en tvåa.

En riktig karaktär?

Det här med feminism är inte lätt. Det här med att vara feminist och filmälskare är definitivt inte lätt. Under det senaste århundradet har flera feministiska tänkare gett oss olika instrument för att kunna analysera filmmediet men det finns ändå ingen absolut sanning vad det gäller det här. Även om det finns vissa riktlinjer som kan hjälpa oss är allting konstant beroende på omständigheter och man måste se helheten. Jag har innan skrivit om det så kallade ”Bechdel testet” (filmen ska ha minst två namngivna karaktärer som pratar med varandra om något annan än män) och det är ett sätt att kunna analysera, men bara för att en film inte klarar det betyder det inte att hela filmen är anti-feministisk eller patriarkal. På samma sätt betyder det inte att bara för att en film klarar det så är den feministisk. Vissa filmer som är manscentrerade kan vara feministiska och vissa filmer som är centrerade kring kvinnor och ”kvinnlig” problematik kan vara sexistiska. Det bästa man kan göra är att analysera och konstant försöka förstå filmskaparens vision och budskap och även att analysera hur denna film förhåller sig till samhället den skapades i. Detta är i sig hur svårt som helst, men vad som är ännu värre är att försöka förstå vad en feministisk karaktär är.

Filmen är ett patriarkalt medium, detta är sanning, de flesta av alla filmer som produceras är inte bara filmer om män, de är också för män och gjorda av främst män. Den första kvinnan som har fått en Oscar för bästa regi var 2009 och endast fyra kvinnor har blivit nominerade till priset genom hela Oscarns historia. Det är därmed inte så konstigt att det så sällan dyker upp feministiska karaktärer, och speciellt inte att de så sällan dyker upp i större produktioner. Men vad räknas då som en feministisk karaktär? Ja, detta beror självklart på vilken politisk inriktning man själv har. En karaktär som en särartsfeminist skulle anse vara ”feministisk” skulle troligen en likhetsfeminist inte hålla med om. Men det finns ett antal grundkriterier som de flesta håller med om krävs för att utgöra en feministisk karaktär:

1. Karaktären har både typiskt ”manliga” och ”kvinnliga” egenskaper.
2. Hos karaktären ska de typiskt ”kvinnliga” egenskaperna inte nedvärderas utan kunna vara en styrka i vissa situationer.
3. Karaktären ska vara medveten om sin omgivning och det ska uppmärksammas vilka förutsättningar karaktären har i förhållande till det samhälle den lever i. (tillexempel man / kvinna, vit / färgad, rik / fattig)
4. Karaktären ska vara känslosam, förstående och kunna knyta an till andra människor på ett empatiskt plan (detta har dock diskuterats och är något kontroversiellt).

Detta är dock endast de kriterier som de flesta kan hålla med om och det finns ett flertal andra som varierar beroende på vilken skola man tillhör. De tre första brukar dock ses som något slags minimum krav på en karaktär. Detta innebär självklart att många filmer inte har en enda feministisk karaktär, även om de är kvinnocentrerade och har ett stort antal kvinnliga karaktärer. På samma sätt kan en film som nästan endast består av en manlig rollista vara feministisk. Som sagt det är upp till sammanhanget, men jag vill bara ha sagt att ni inte ska gå i den gamla vanliga fällan och anta att bara för att en film handlar om en kvinna som slår sig fram i världen, gör detta det inte till en feministisk film om en feministisk karaktär. Ta ”Kill Bill” som exempel. Uma Thurmans karaktär må vara starkare, snabbare och smartare än alla hennes fiender men hon i princip saknar ”kvinnliga” egenskaper och det är endast hennes typiskt ”manliga” personlighetsdrag som hjälper henne. Liknande karaktärer är ”Hit-Girl” från ”Kick-ass” och ”Babydoll” från ”Sucker Punch”. Att försöka nämna en feministisk karaktär är svårare än att nämna en som inte är det men ”Joan” från ”Mad men” brukar ofta nämnas som en feministisk karaktär. Slutligen vill jag bara säga att det här är bara EN metod av många för att kunna avgöra huruvida en karaktär är feministisk eller ej. Om ni tycker att ”Hit-Girl” är en feministisk karaktär, så får ni gärna tycka det. Och man ska aldrig säga att kvinnlig medverkan i en film är dåligt. På samma sätt gäller det att om ni tycker dessa kriterier är det löjligaste ni någonsin hört så får ni också tycka så, det är inget som är hugget i sten. Jag tänkte bara dela den allmänna uppfattningen med er så ni har något att gå efter. Om ni vill kritisera den så går det bra, gör det helst bara inte med mig, för jag är trött på denna diskussion.

Om ni vill veta mer om kvinnliga karaktärer och kvinnlig medverkan i filmer och media får ni här en liten video: